Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latinska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att förutsätta i det förhistoriska latinet (se ofvan
sp. 1347). Från gallernas språk, som tillhörde den
keltiska grenen af den indoeuropeiska språkstammen,
ha äfven några ord influtit i den latinska ordskatten,
bl. a. benämningar på fordon: carrus "lastvagn",
raeda (rēda) "resvagn", petorritum "fyrhjulig vagn"
etc. Men det språk, som på latinet öfvat det starkaste
och långvarigaste inflytandet, är grekiskan. De
grekiska orden i latinet uppgå till ett antal af
flera tusen och ha upptagits på vidt skilda tider. Det
äldsta skiktet har i allmänhet utgått från de grekiska
kolonier, som sedan 8:e årh. f. Kr. grundlagts i
nedre Italien och på Sicilien. Dessa gamla lånord
igenkännas i åtskilliga fall därpå, att de undergått
vissa i latinet tidigt inträdande ljudförändringar,
jfr t. ex. bal(i)neum "bad" af grek. βαλανεῖον
(balaneion), med en vokalförsvagning i andra
stafvelsen, som förutsätter accentens flyttning till
den första, och vokalförkortning i penultima enligt
den latinska regeln, att vokal förkortas framför
vokal, māchina af dor. μαχανά (māchana), att. μηχανή
(mēchane), talentum af τάλαντον (ta’lanton). Sedan
romarna kommit i närmare beröring äfven med det
grekiska moderlandet och en romersk litteratur
uppstått med den grekiska som mönster, fortforo
grekiska ord att inströmma i latinet. De senare
inkomna orden, som till stor del ej upptogos i
folkspråket, röja ofta genom själfva ljudformen
sin främmande börd. Under den litterära tiden
sträckte sig grekiskans inverkan äfven till syntaxen
och stilen. Särskildt hvad den förklassiska och
klassiska tiden angår, har dock den grekiska syntaxens
inflytande på den latinska stundom öfverdrifvits. I
sen tid inkom en mängd grekiska ord och grecismer
i synnerhet genom bibelöversättningarna. Äfven
till de romanska språken ha vissa grekiska ord och
bildningar genom latinet som medium vandrat öfver,
t. ex. grek. κόλαφος (kólafos), hvaraf it. colpo,
fr. coup, femininändelsen -ισσα (-issa), som kommer
till synes i ord som it. duchessa, fr. duchesse.
Inflytande på främmande språk. Vid beröringen med
andra språk har latinet visst icke alltid spelat
den tagande, utan ofta äfven den gifvande partens
roll. Detta gäller t. ex. om dess förhållande till
etruskiskan och i viss mån äfven grekiskan (jfr Hahn,
"Rom und romanismus im griechisch-römischen Osten",
1906, "Zum sprachenkampf im römischen reich bis auf
die zeit Justinians", i "Philologus", Supplementb. X,
1907). Kraftigare gjorde sig latinet gällande
gentemot språk, hvilkas bärare stodo på en lägre
kulturståndpunkt. Under den tid romarna härskade
öfver Illyrien, blef albanesiskan så starkt uppblandad
med latinska ord och rönte äfven på ordbildningens
och flexionens område en så djupgående inverkan
från latinets sida, att den kan betraktas som ett
romanskt blandspråk. De germanska språken ha på
olika tider upptagit en massa latinska ord, medan
de däremot själfva endast i obetydlig mån riktat den
latinska ordskatten. De äldsta latinska lånorden i de
germanska språken synas ha inkommit under de första
århundradena af vår tidräkning, då germaner och romare
på flerfaldigt sätt kommo i fredlig eller krigisk
beröring. Hit höra t. ex. ord som fnhty. kellari
"källare", af lat. cellarium, fnhty. munizza "mynt",
af lat. monēta, got.
pund, fnhty. pfunt, nord. pund, af lat. pondo,
fnhty. pfīl "pil", af lat. pīlum. Redan ljudformen
visar, att dessa ord måste ha tidigt öfvergått i
de germanska språken. Med kristendomen inkom en
ny kontingent latinska ord, mest tillhörande det
kyrkliga språket (mässa, präst, prost, predika
m. m.), och sedermera ha alltjämt lån upptagits på
litterär väg. Ungefär samma ställning i fråga om de
latinska lånorden som de germanska språken intaga
de keltiska. Under den romerska ockupationen af
Britannien (i början af den kristna tidräkningen)
invandrade många latinska ord i de britanniska
språken och funno i allmänhet väg äfven till
iriskan. Längre fram upptogos i massa ord ur
det kyrkliga och litterära latinet. De äldsta
keltiska lånorden äro liksom de germanska i flera
afseenden af vikt för bestämmandet af latinska
ljudförhållanden. Äfven de romanska språkens
ordförråd, som dock till sin grundstock består af
latinska arford, har förstärkts genom upptagande af
latinska ord på lärd eller litterär väg (s. k. mots
savants). Liksom i allmänhet yngre lånord röja dessa
"lärda ord" i de romanska språken ofta sitt ursprung
genom sin ljudbeskaffenhet, ity att de ej kunnat
omgestaltas efter äldre ljudlagar, som vid deras
upptagande redan upphört att verka. Också uppträda
flera latinska ord i de romanska språken i en dubbel
form, en äldre, organiskt utvecklad, och en yngre: så
fortlefver t. ex. lat. fabrica både i fr. forge och
fabrique, fragilis i frêle och fragile. Slutligen kan
anmärkas, att de nyare språken också i syntaktiskt
och stilistiskt afseende påverkats af latinet,
ehuru denna sida af latinets inflytande blifvit
mindre uppmärksammad.
Den latinska skriften, som nu eröfrat en stor del af
den civiliserade världen, är själf ett lån, närmast
från grekerna i nedre Italien. Sannolikt upptogs
det latinska alfabetet liksom det etruskiska, ur
hvilket åter det oskiska och umbriska äro härledda,
från närmaste grekiska koloni, det chalkidiska Kyme
(Cumae) i Kampanien. Det där brukliga alfabetet
tillhörde den västgrekiska gruppen, kännetecknad
bl. a. genom användningen af Χ som tecken för
ks, hvaremot Χ i den östgrekiska gruppen hade
ljudvärdet kh. I sin äldsta gestalt innefattade
det latinska alfabetet följande 21 tecken (från
vissa variationer i bokstäfvernas form, äfvensom
från den ur kapitalskriften utvecklade uncial- och
kursivskriften kan här bortses): ABCDEFI (= zeta)
HIKLMNOPQRSTVX. De grekiska tecknen för aspiratae
(th, ph, kh) utelämnades som öfverflödiga; de funno
i stället användning som taltecken. I grekiska ord
återgåfvos aspiratorna i äldre tid och äfven senare af
mindre bildade med tecknen för motsvarande tenues (c,
p, t); först efter midten af 2:a årh. f. Kr. användes
beteckningssättet c, p, t + h, och detta
beteckningssätt förekommer nu äfven i rent latinska
ord (kanske delvis på grund af latinsk ljudutveckling
eller möjligen etruskiskt inflytande). För öfrigt
visar det latinska alfabetet följande afvikelser från
det grekiska moderalfabetet. Det latinska f-ljudet,
som i grekiskan icke hade någon motsvarighet på den
tid, då det latinska alfabetet upptogs, återgafs
med det grekiska tecknet för v ( = konsonantiskt u),
nämligen Ϝ (digamma); på den ofvan (sp. 1348) omtalade
praenestinska Maniosinskriften är f betecknadt med F
(y) + H, medan det etruskiska (oskiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
