Print (PDF) - On this page / på denna sida - Laurentia - Laurentian - Laurentiana - Laurentie, Pierre Sébastien - Laurentiska formationen - Laurentiska platån - Laurentius, den helige - Laurentius, ärkebiskop i Uppsala - Laurentius Andreæ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1383 Laurentia-Laurentius Andreas 1384 Laurentia, astron., en af småplaneterna. Laurentian 1. Laurentinska formationen, geol., en efter S:t Lawrencefloden uppkallad, hufvudsakligen af pressade graniter och gnejser sammansatt afdelning af Nord-Amerikas urberg, hvars äldsta del den fordom (med något vidare omfattning af termen än nu) ansågs utgöra. Numera uppfattas hithörande bergarter som yngre, intrusiva bildningar i förhållande till de äldsta kristalliniska skiffrar af sedimentärt eller vulkaniskt ursprung (serierna "Keewatin" och "Grenville"), med hvilka de komma i beröring. Bergartsformationer af alldeles samma slag och uppträdande som laurentian ha stor utbredning äfven inom andra urbergsområden, såsom Sverige, Finland och Norge. A. G-n. Laurentiana. Se Laurenzianska biblioteket. Laurentie [lårasi], Pierre Sébastien, fransk publicist och historieskrifvare, f. 1793, d. 1876, var 1823-26 inspektör vid den offentliga undervisningen samt uppsatte 1831 "Le courrier de l'Europe" och utgaf en tid "La quotidienne", som senare fick titeln "L'union monarchique" (efter 1848 "L'union"). Sin legitimistiska och ultramontana ståndpunkt förfäktade han, utom i dessa tidningar, äfven i flera broschyrer till försvar för påfvens världsliga makt och mot Renan samt i de historiska arbetena Histoire des ducs d'Orléans (4 bd, 1832-34), Histoire de France>/i> (8 bd, 1841-43; 4:e uppl. 1873) m. fl. Sonsonen Joseph L. utgaf 1892 hans Souvenirs inédits. Laurentiska formationen, geol. Se Laurentian. Laurentiska platån. Se Amerika, sp. 788. Laurentius, den helige (it. och sp. Lorenzo, sv. Lars), diakon i Rom, led martyrdöden 10 aug. 258 under den valerianska förföljelsen. Berättelserna härom utsmyckades redan af Ambrosius och Prudentius så, att den historiska kärnan ej mera låter bestämma sig. En version berättar, att han, befalld att utlämna kyrkans dyrbarheter, för den romerske ståthållaren i stället uppvisat församlingens sjuka och fattiga samt till straff därför blifvit lagd på ett halster och vid sakta eld stekt till döds. Enligt en annan version skall han ha lidit detta grymma straff därför, att han till församlingens fattiga hade utdelat kyrkans skatter, på det ej dessa skulle falla i hedningarnas händer. Nyare forskare bestrida dock möjligheten af en dylik form för afrättningen. L. afbildas ung, med ett rektangulärt halster vid fötterna eller i ena handen eller bärande kyrkokärl och guldmynt på ett fat. Ett 2 m. långt järnhalster förvaras som relik i kyrkan S. Lorenzo in Lucina i Rom, hvilken stad eger tillsammans åtta åt L. vigda kyrkor, hvaribland S. Lorenzo extra muros öfver helgonets graf (hvilken blef en af Roms 7 hufvudkyrkor) och S. Lorenzo in Damaso med påfven Damasus' bibliotek, på grund hvaraf Laurentius kom att bli skyddspatron för böcker och bibliotek. Klostret och slottet Escorial (4 km. n. v. från Madrid) byggdes till L:s ära med anledning af ett löfte, som Filip II gifvit i slaget vid S. Quentin (på Laurentius' dag, 10 aug. 1557); Spanien gör nämligen liksom Rom anspråk på att vara L:s födelseort. Tidigt blef L. ett af de mest populära helgonen. Hans lidandeshistoria åtcrgafs med drastisk utsmyckning i ett franskt medeltida mysterium från 1400-talet. Äfven i Norden högtidlighölls L:s dag (Larsmässan, 10 aug.), och om den vördnad, som i Sverige egnades detta helgon, vittna åtskilliga gillen, kyrkor och offerkällor, som burit eller ännu bära Sankt Lars' namn. Lunds domkyrka invigdes (1145) åt Sankt Lars; och halstret (med bödlarna) återfinnes på ärkebiskop Birger Gunnarssons stora grafvård i dess krypta m. fi. ställen i kyrkan samt i domkyrkans vapen. (Rörande sagan om L. och jätten Finn se Finn.) Uppsala domkyrka är helgad åt honom (jämte S. Erik och S. Olof), likaså en af Visbys äldsta kyrkor (nu en af stadens intressantaste ruiner). "Larsmässan" var därjämte fordom namnet på en marknad i Göteborg, hvilken i synnerhet på 1850-talet var särdeles liflig. - Bland andra helgon med namnet L. må nämnas L. Giustiniani, Venezias förste patriark, f. 1381, d. 1455. - Litt,: Se litt. till Kristendomsförföljelser samt "Analecta Bollandiana" (1900), uppsats af Grisar i "Zeitschrift fur kath. theologie" 1903, och Kehr, "Regesta pontificum romanorum" I (1906, litt. om Laurentiuskyrkorna). Om Laurentiusmysteriet se P. de Julleville, "Mystères", II (1890), W. Söderhjelm och A. Wallensköld, "Le mystére de saint Laurent, publié d'après la seule édition gothique" (Helsingfors, 1890; med litteraturhistorisk inledning), Kr. Nyrop, "Mysteriet om S:t Laurentius" (i "Nord. tidskr." 1891), och E. Lintilhac, "Le théâtre sérieux du moyen âge" (1905). Hj. H-t. Laurentius, ärkebiskop i Uppsala, var franciskanmunk från Enköping och intog ärkebiskopsstolen efter dominikanen Jarlers afgång och död, 1255. L. höll strängt på den kyrkliga disciplinen och sökte genomföra den kanoniska lagens efterlefnad, icke minst med afseende på prästernas celibat. Han dog 1267 och blef begrafven hos sina ordensbröder i Enköping. E. M. R. Laurentius Andréae (latinisering af Lars Andersson), ärkedjäkne i Strängnäs och grundläggare af en nationell protestantisk kyrkopolitik i Sverige, f. sannolikt omkr. 1470 (enl. andra uppgifter omkr. 1450 eller 1482), d. 14 april 1552 i Strängnäs, studerade i Skara och Uppsala, där han blef baccalaureus, samt i Rostock och Leipzig, där han vann magistergrad. Troligen studerade han juridik, enär han 1505 uppträdde med titeln "med apostolisk auktoritet notarius publicus", en i Sverige ovanlig värdighet. Han besökte tre gånger Rom, senast 1509; han sökte därvid återförvärfva Birgittas hospits i Rom, som tagits om hand af påfven, och bli dess föreståndare; men denna plats tillföll i stället en annan för Sveriges reformationshistoria viktig person, Petrus Magni. I Sverige tog L. säte i Strängnäs domkapitel och avancerade raskt, så att han vid biskop Mattias' afrättning 1520 som archidiakon (ärkedjäkne) var det viktiga stiftets förvaltare i regeringshänseende (dekanen var vikarie i religiöst hänseende). Att han ej af Kristian II eller påfven befordrades till biskop, torde ytterligare ha aflägsnat den nationellt sinnade mannen från det hierarkiska systemet, hvars ruttenhet han i Rom haft tillfälle se. Så tog han sig också an den unge diakonen Olaus Petri (se d. o.) och fann i dennes förkunnelse en religiös grundval för en ny nationell kyrkopolitik. Riksdagen i Strängnäs 1523 förde honom i beröring med den nyvalde konung Gustaf, och denne fann strax i den ansedde ärkedjäknen rätta mannen att taga hand om det svåra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
