Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laurentia - Laurentian - Laurentiana - Laurentie, Pierre Sébastien - Laurentiska formationen - Laurentiska platån - Laurentius, den helige - Laurentius, ärkebiskop i Uppsala - Laurentius Andreæ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Laurentia, astron., en af småplaneterna.
Laurentian l. Laurentinska formationen,
geol., en efter S:t Lawrencefloden uppkallad,
hufvudsakligen af pressade graniter och gnejser
sammansatt afdelning af Nord-Amerikas urberg, hvars
äldsta del den fordom (med något vidare omfattning
af termen än nu) ansågs utgöra. Numera uppfattas
hithörande bergarter som yngre, intrusiva bildningar
i förhållande till de äldsta kristalliniska skiffrar
af sedimentärt eller vulkaniskt ursprung (serierna
"Keewatin" och "Grenville"), med hvilka de komma i
beröring. Bergartsformationer af alldeles samma slag
och uppträdande som laurentian ha stor utbredning
äfven inom andra urbergsområden, såsom Sverige,
Finland och Norge.
A. G-n.
Laurentiana. Se Laurenzianska biblioteket.
Laurentie [lårasi], Pierre Sébastien, fransk publicist
och historieskrifvare, f. 1793, d. 1876, var 1823-26
inspektör vid den offentliga undervisningen samt
uppsatte 1831 "Le courrier de l’Europe" och utgaf
en tid "La quotidienne", som senare fick titeln
"L’union monarchique" (efter 1848 "L’union"). Sin
legitimistiska och ultramontana ståndpunkt förfäktade
han, utom i dessa tidningar, äfven i flera broschyrer
till försvar för påfvens världsliga makt och mot
Renan samt i de historiska arbetena Histoire des
ducs d’Orléans (4 bd, 1832-34), <i>Histoire de France>/i>
(8 bd, 1841-43; 4:e uppl. 1873) m. fl. Sonsonen Joseph
L. utgaf 1892 hans Souvenirs inédits.
Laurentiska formationen, geol. Se Laurentian.
Laurentiska platån. Se Amerika, sp. 788.
Laurentius, den helige (it. och sp. Lorenzo,
sv. Lars), diakon i Rom, led martyrdöden 10 aug. 258
under den valerianska förföljelsen. Berättelserna
härom utsmyckades redan af Ambrosius och Prudentius
så, att den historiska kärnan ej mera låter bestämma
sig. En version berättar, att han, befalld att utlämna
kyrkans dyrbarheter, för den romerske ståthållaren i
stället uppvisat församlingens sjuka och fattiga samt
till straff därför blifvit lagd på ett halster och vid
sakta eld stekt till döds. Enligt en annan version
skall han ha lidit detta grymma straff därför, att
han till församlingens fattiga hade utdelat kyrkans
skatter, på det ej dessa skulle falla i hedningarnas
händer. Nyare forskare bestrida dock möjligheten af
en dylik form för afrättningen. L. afbildas ung,
med ett rektangulärt halster vid fötterna eller i
ena handen eller bärande kyrkokärl och guldmynt på
ett fat. Ett 2 m. långt järnhalster förvaras som
relik i kyrkan S. Lorenzo in Lucina i Rom, hvilken
stad eger tillsammans åtta åt L. vigda kyrkor,
hvaribland S. Lorenzo extra muros öfver helgonets
graf (hvilken blef en af Roms 7 hufvudkyrkor) och
S. Lorenzo in Damaso med påfven Damasus’ bibliotek, på
grund hvaraf Laurentius kom att bli skyddspatron för
böcker och bibliotek. Klostret och slottet Escorial
(4 km. n. v. från Madrid) byggdes till L:s ära med
anledning af ett löfte, som Filip II gifvit i slaget
vid S. Quentin (på Laurentius’ dag, 10 aug. 1557);
Spanien gör nämligen liksom Rom anspråk på att vara
L:s födelseort. Tidigt blef L. ett af de mest populära
helgonen. Hans lidandeshistoria åtcrgafs med drastisk
utsmyckning i ett franskt medeltida mysterium från
1400-talet. Äfven i Norden högtidlighölls L:s dag
(Larsmässan, 10 aug.), och om den vördnad, som i
Sverige egnades detta helgon, vittna åtskilliga
gillen, kyrkor och offerkällor, som burit eller
ännu bära Sankt Lars’ namn. Lunds domkyrka invigdes
(1145) åt Sankt Lars; och halstret (med bödlarna)
återfinnes på ärkebiskop Birger Gunnarssons stora
grafvård i dess krypta m. fi. ställen i kyrkan samt
i domkyrkans vapen. (Rörande sagan om L. och jätten
Finn se Finn.) Uppsala domkyrka är helgad åt honom
(jämte S. Erik och S. Olof), likaså en af Visbys
äldsta kyrkor (nu en af stadens intressantaste
ruiner). "Larsmässan" var därjämte fordom namnet
på en marknad i Göteborg, hvilken i synnerhet på
1850-talet var särdeles liflig. - Bland andra
helgon med namnet L. må nämnas L. Giustiniani,
Venezias förste patriark, f. 1381, d. 1455. -
Litt,: Se litt. till Kristendomsförföljelser samt
"Analecta Bollandiana" (1900), uppsats af Grisar i
"Zeitschrift fur kath. theologie" 1903, och Kehr,
"Regesta pontificum romanorum" I (1906, litt. om
Laurentiuskyrkorna). Om Laurentiusmysteriet
se P. de Julleville, "Mystères", II (1890),
W. Söderhjelm och A. Wallensköld, "Le mystére
de saint Laurent, publié d’après la seule édition
gothique" (Helsingfors, 1890; med litteraturhistorisk
inledning), Kr. Nyrop, "Mysteriet om S:t Laurentius"
(i "Nord. tidskr." 1891), och E. Lintilhac,
"Le théâtre sérieux du moyen âge" (1905).
Hj. H-t.
Laurentius, ärkebiskop i Uppsala, var franciskanmunk
från Enköping och intog ärkebiskopsstolen efter
dominikanen Jarlers afgång och död, 1255. L. höll
strängt på den kyrkliga disciplinen och sökte
genomföra den kanoniska lagens efterlefnad, icke
minst med afseende på prästernas celibat. Han dog 1267
och blef begrafven hos sina ordensbröder i Enköping.
E. M. R.
Laurentius Andreæ (latinisering af Lars Andersson),
ärkedjäkne i Strängnäs och grundläggare af en
nationell protestantisk kyrkopolitik i Sverige,
f. sannolikt omkr. 1470 (enl. andra uppgifter
omkr. 1450 eller 1482), d. 14 april 1552 i Strängnäs,
studerade i Skara och Uppsala, där han blef
baccalaureus, samt i Rostock och Leipzig, där han
vann magistergrad. Troligen studerade han juridik,
enär han 1505 uppträdde med titeln "med apostolisk
auktoritet notarius publicus", en i Sverige ovanlig
värdighet. Han besökte tre gånger Rom, senast 1509;
han sökte därvid återförvärfva Birgittas hospits
i Rom, som tagits om hand af påfven, och bli dess
föreståndare; men denna plats tillföll i stället en
annan för Sveriges reformationshistoria viktig person,
Petrus Magni. I Sverige tog L. säte i Strängnäs
domkapitel och avancerade raskt, så att han vid
biskop Mattias’ afrättning 1520 som archidiakon
(ärkedjäkne) var det viktiga stiftets förvaltare i
regeringshänseende (dekanen var vikarie i religiöst
hänseende). Att han ej af Kristian II eller påfven
befordrades till biskop, torde ytterligare ha
aflägsnat den nationellt sinnade mannen från det
hierarkiska systemet, hvars ruttenhet han i Rom
haft tillfälle se. Så tog han sig också an den unge
diakonen Olaus Petri (se d. o.) och fann i dennes
förkunnelse en religiös grundval för en ny nationell
kyrkopolitik. Riksdagen i Strängnäs 1523 förde honom
i beröring med den nyvalde konung Gustaf, och denne
fann strax i den ansedde ärkedjäknen rätta mannen
att taga hand om det svåra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
