Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ledgalla - Ledgrenar. Se Fruktved - Ledgräs. Se Hippuris - Ledgång. Se Led 1 - Ledgångsmöss. Se Ledgångssjukdomar - Ledgångsreumatism. Se Reumatism - Ledgångssjukdomar - Ledgångsvattsot. Se Hydarthros - Ledhjul. Se Turbin - Ledhund. Se Jakt, sp. 1203 - Leding l. Ledung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1493 Ledgrenar——Leding 1494
tjockas ledkapseln, och omkring leden afsätta sig
ben- och bindväfsnybildningar, som medföra en viss
stelhet i leden.
E. T. N.
Ledgrenar, bot. Se Fruktved.
Ledgräs, bot. Se Hippuris.
Ledgång, anat. Se Led 1.
Ledgångsmöss. Se Ledgångssjukdomar.
Ledgångsreumatism. Se Reumatism.
Ledgångssjukdomar, med. På mångfaldiga sätt
kunna ledgångarna sjukna hos människor och djur
och af mångahanda orsaker. Direkt eller indirekt
yttre våld, stötar, slag, sår af skärande verktyg,
skott af alla möjliga projektiler kunna träffa
ledgångarna och orsaka ledvrickningar, luxationer
(då ledytorna fullständigt träda ur beröring med
hvarandra), distorsioner (då sammanhanget endast
blifvit för ögonblicket skadadt eller rubbadt, men
ej fullständigt upphäfdt) samt brott af de ledgången
konstituerande bcnändarna med eller utan öppna
sår. Vid skottskador blir naturligtvis leden alltid
öppnad. Af yttre våld kunna också lindrigare eller
svårare inflammationer däri framkallas. Inflammationer
i benen nära intill ledgångarna kunna
fortplanta sig till desamma och framkalla de vådligaste
följder för leden och för lifvet. Främmande kroppar
kunna intränga däri, ja främmande kroppar,
ibland till stort antal, kunna bilda sig i själfva
leden, s. k. ledgångsmöss l. ledmöss,
orsaka svåra smärtor och inskränka ledens brukbarhet.
Äfven utan märkbara yttre orsaker kunna
inflammationer uppträda i ledgångarna, och det i
mångahanda former samt af olika betydenhet med
afseende på ledens funktion och äfven lifvets
bestånd. Den enklaste består däri, att en vätska,
som mer eller mindre liknar vatten, samlar sig i
leden. I andra fall kan samlingen bli varlik, ibland
rent var. Gikten är en sjukdom, som tillhör mest
de mindre ledgångarna, tårnas eller fingrarnas, och
åtföljes esomoftast af benaflagringar eller bildandet
af knölar af kalksatser i eller invid ledgångarna.
I andra fall är samlingen i leden mindre, men
själfva ledkapseln sväller upp så mycket mera, och
svullnaden ökas än mera genom aflagringen af stora
massor nybildad sjuklig väfnad i och utanpå kapseln.
Värst är det, när äfven benen angripas eller, hvad
som oftare torde vara förhållandet, sjukdomens
utgångspunkt är i de benpartier, som tillhöra leden.
I dessa fall ligger vanligen tuberkulos till grund.
I forna tider betraktades ledgångssjukdomarna i
allmänhet som ganska betänkliga, och de voro det
äfven i själfva verket. Men hvad faran beträffar,
har en stor förändring försiggått. Redan ledvrickningarna,
luxationerna, äro vida lättare att bringa
i ordning, ”reponera”, än förr, därigenom att man
kan förslappa patientens muskler och borttaga hans
känsel genom söfning. Distorsionerna ha förlorat
det mesta af de obehag och faror, som vidlådde
dem, sedan man i massagen funnit ett så
utmärkt medel att förebygga dessa följder. Men ännu
viktigare är den förändring, som inträdt med
afseende på ledgångssårens betydelse och skötsel.
Ännu för några tiotal af år sedan var ett sår, som
förde in i en ledgång, en den allra vådligaste skada.
Svåra varbildningar i leden, med fullt
upphäfd funktion som slutakt, hörde redan till de
jämförelsevis goda utgångarna; elakartad sårfeber och
dödlig utgång voro alldeles icke ovanliga, äfven om
en patient kom tidigt till behandling. Skottsår genom en led var ett af alla erkändt skäl att göra
amputation. Genom den antiseptiska och aseptiska
metoden har allt ändrat sig. Om man endast griper
sig an med densamma, innan en förgiftning af
såret redan blifvit inledd - genom oskickliga
undersökningar eller annan förvänd behandling -,
så äro ledgångssåren ej mycket farligare än andra,
och man behöfver icke, bör icke ens i första hand
uttaga en kula, som blifvit kvar. Som regel för
den första behandlingen af sådana sår gäller därför
att göra så litet som möjligt, allrahelst ingenting
alls mer än att desinfektera såret ylliyt och dess
omgifning med något antiseptiskt medel (jodsprit)
och sedan sluta det med en ren betäckning. Det kan
mycket väl inträffa, att man aldrig behöfver göra
något mera, och att en kula kan inläkas utan den
minsta olägenhet. Af samma skäl tvekar kirurgen numera
icke att öppna ledgångar för många olika ändamål,
såsom att utsläppa var, att uttaga främmande kroppar,
ja för att hopsy benändarna vid brott af knäskålen
eller fastspika bensplittror vid skada på ledytan.
För de enklare ledgångsinflammationerna har man i
massagen ett utmärkt, ofarligt och hastigt verkande
medel. För de svårare passar den ej, utan vid dem
måste hvila, sträckapparater och åtskillig annan
behandling komma till. Vid större vattensamlingar
i ledgångar (synnerligast knät) tappar man och
sköljer leden med en antiseptisk vätska. I svårare
fall kan man bli tvungen att göra stora insnitt i
leden och äfven att aflägsna sjuka bendelar. Äfven
då man lyckas att härigenom begränsa sjukdomens
framsteg och rädda patientens lif, blir leden
vanligen efteråt stel. Se Ankylos och Hydarthros.
Rsr.*
Ledqångsvattsot, med. Se Hydarthros.
Ledhjul. Se Turbin.
Ledhund, jaktv. Se Jakt, sp. 1203.
Leding l. Ledung (fsv. leÞunger, isl. leiðangr)
kallades i äldre tider i de nordiska länderna dels
krigstjänst till sjöss, dels den bemannade flottan, dels
ålagorna för dess utrustning.
Ledingen var i vårt land urspr. en flottordning,
som åsyftade att ställa till konungens förfogande en
folklig krigsstyrka, som var erforderlig för att riket
skulle kunna uppträda med nödig kraft och
målmedvetenhet som krigiskt handlande gentemot andra
stater eller emot vikinga- och sjöröfvarsvärmar.
Ledingen skiljer sig alltså skarpt å ena sidan från
det uppbåd man ur huse, som tillgreps till rikets
försvar i tider af nöd (se Bondehär), och den
därmed sammanhängande, likaledes i försvarssyfte
ordnade, vårdhållningen längs rikets kuster
och å andra sidan från den krigsstyrka af i konungens
tjänst stående krigsmän, hirdmän, hvarmed han
kunde uppträda till lands eller sjöss.
Af landskapslagarna och andra källor för vår
medeltid framgår, att ledingsordningen icke sträckte
sig öfver hela riket och att den icke var likformig
i de delar, där den införts. Underkastade
ledingsskyldighet voro trakterna utefter rikets östkust från
Ångermanland i n. ned till riksgränsen mot
Blekinge i s. samt därjämte Öland, Gottland och
åtminstone sydvästra delen af Finland. Särskildt i
det gamla sveaväldet sträckte sig ledingsskyldigheten
långt inåt landet, i det att landskapen vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
