Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lymm - Lynar, Rochus Friedrich - Lynceus. Se Lynkeus. - Lynch, Anne Charlotte. Se Botta 2 - Lyncha - Lynchburg - Lynchlag, eng. lynch law
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
63
Lynar-Lynchlag
vid Bridge waterkanalen. 4,707
inv. (1901). Latinskola. Lädertillverkning.
J- F- N.
Lynar, Rochus Friedrich, grefve z u L., dansk diplomat
af tysk adlig ätt, f. 1708 på fäderneslottet Liibbenau
i Nieder-Lausitz, d. där 1781, gick 1733 i dansk
tjänst och blef 1735 envoyé i Stockholm, där han
understödde Arvid Horns fredliga politik och därför
1740 undanträngdes genom franskt inflytande. Han
sträfvade uppriktigt för godt samförstånd med Sverige,
men trodde ej på möjligheten af en nordisk union. Han
var 1743-49 regeringspresident i Holstein, blef
under tiden (1746) geheinieråd och medverkade 1749
till "mageskiftetraktaten" med svenska arf-prinsen
(sedermera konung) Adolf Fredrik. S. å. sändes L. till
Petersburg för att utverka liknande1 traktat med
’den ryske tronföljaren (sedermera kejsar) Peter III,
hvilket dock ej lyckades; han förspillde därjämte sina
utsikter att bli dansk utrikesminister, såsom 1750 var
påtänkt. 1752 återkallades han och blef ståthållare
i Oldenburg (till 1765); som sådan lyckades han
1757 åstadkomma vapenstillestånd mellan franska och
engelska trupper efter slaget vid Hastenbeck. 1768
ärfde L. Liibbenau och drog sig tillbaka dit. Trots
hans framstående begåfning blef i själfva verket
frukten af hans verksamhet ej stor. Efter L:s död
utgåfvos hans Staatsschriften (2 bd, 1793-97).
E. Ebg.
Ly’nceus. Se L y n k e u s.
Lynch Lli/ni]j Anne Charlotte. Se Bott a 2.
Lyncha [-ʃa], utöfva lynchlagen (se d. o.; vanligen
om en uppretad folkmassa), döda på färsk gärning utan
inväntande af laga rannsakning, dom eller exekution.
Lynchburg [li’njbög], stad i nordamerikanska staten
Virginia, vid James river. 29,494 inv. (1910). Stor
skoindustri samt tobaksodling. I närheten järn-
och stenkolsgrufvor. (J. F- ^T.)
Lynchlag [li’nʃ-; sv. utt. lynʃ-], eng. lynch law,
benämning på ett slags i Nord-Amerika förekommande,
egenmäktig rättskipning, hvarigenom straff omedelbart
utkräfvas af en (verklig eller förmodad) förbrytare i
mer eller mindre ordnade former utan laga rannsakning
och dom. Upphofvet till denna benämning låter sig
icke med säkerhet konstatera. Enligt den pålitligaste
traditionen har förfarandet fått sitt namn efter
öfverste Charles Lynch (d. 1796), tillhörig en
farmarsläkt i västra Virginia, hvilken organiserade
en frivillig sammanslutning till bekämpande af den
laglöshet, som under befrielsekriget därstädes gripit
omkring sig. För brott misstänkta grepos och ställdes
inför en domstol bestående af honom och hans närmaste
grannar, och de, som befunnes skyldiga, bundos vid ett
träd på hans gård och piskades. Dylika organisationer
för själftagen rättskipning ha emellertid förekommit
redan tidigare i de osäkra gränsdistrikten; och
hvarför denna anordning kommit att anknytas till
Lynchs namn är okändt. Historiskt kan emellertid
påvisas, att benämningen omkr. 1820 förekommit
i Virginia, hvarifrån den sedan småningom vunnit
spridning inom Unionens hela område. I denna äldsta
tid förstods därmed en metod att upprätthålla lag och
ordning genom att i en själftagen rättskipnings former
piska upp vissa mer eller mindre farliga förbrytare,
särskildt
kreaturstjufvar och röfvare, ofta med föreläggande
för dem att därpå lämna orten. I sådan form förekom
lynchlagens användning företrädesvis i gränsdistrikten
och spred sig med kolonisationens fortgång öfver hela
den amerikanska västern. Mot midten af 1800-talet
blir lynchning, särskildt i samband med den begynnande
agitationen för slafveriets afskaffande, mera vanlig
äfven i de äldre staterna, framför allt de södra, och
formerna för exekutionen blefvo delvis andra. Från
denna tid härstammar t. ex. metoden att insmörja
offret i tjära och sedan rulla det i fjäder. Efter
1850 börjar vid denna själftagna rättskipning
äfven dödsstraff komma till användning, vanligen i
form af hängning. Efter inbördeskriget blir denna
exekutionstyp den härskande, så att numera med ordet
lynchlag i allmänt språkbruk kommit att så godt som
uteslutande betecknas sådana förfaringssätt. Denna
utveckling står i samband med slafveriets
afskaffande. Inom negerbefolkningen frigjordes därvid
i de södra staterna en mängd kriminella element, mot
hvilka själfhjälp från den hvita befolkningens sida
ansågs mer eller mindre nödvändig. Så länge negern
var farmarens egendom, beröfvade man honom endast
ogärna lifvet. Efter frigörelsen bortföll dessa
hänsyn, samtidigt som rashatet skärptes, särskildt
i samband med de tilltagande våldtäktsförbrytelserna
af negrer gentemot hvita kvinnor. Antagligen är det
särskildt härifrån, som den tilltagande grymheten
vid lynchningarna är att härleda. Karakteristiskt för
utvecklingen i senare tid är ock, att proportionen af
lynchade negrer varit i ständigt stigande. Dock får
man icke föreställa sig, att antalet under senare
tid lynchade hvita är obetydligt, ej heller att
våldtäktsförbrytelser äro den vanligaste orsaken till
lynchning af negrer. Under åren 1882–1903 lynchades
enligt en någorlunda tillförlitlig statistik 2,060
negrer och 1,169 hvita; och af förstnämnda fall ha
endast 34 proc. kunnat konstateras ha sin grund i
dylika våldtäktsbrott. I de flesta fallen (c:a 40
proc.) är anledningen såväl i fråga om svarta som
hvita mord. I fråga om de hvite spela emellertid
våldtäktsförbrytelser en mycket obetydlig roll som
lynchningsanledning. Dess plats intages i stället af
tjufnader, särskildt kreatursstölder i västern (c:a
32 proc.). Med undantag för vissa af Nya Englands
stater förekommer lynchning i Unionens alla stater,
dock vida öfvervägande i de södra och i viss mån
äfven de västra (resp. åren 1882–1903 2,585 och 632;
öfriga stater sammanlagdt 120). Fr. o. m. början
af 1890-talet, då antalet lynchningar steg till en
särskildt hög siffra samt åtskilliga fall af särdeles
stor grymhet i exekutionen af negrer upprörde den
amerikanska opinionen, ha statsmakterna börjat vidtaga
åtgärder till deras undertryckande. Åtskilliga stater
ha stiftat särskilda lagar för detta ändamål. De
afse dels att öka polismyndigheternas ansvar för
underlåtenhet att skydda personer, som de ha under
bevakning, från våldsamheter, dels strängare straff
för personer, som bryta sig in i fängelser eller
eljest hindra laga ämbetsåtgärder, dels anordningar
för att underlätta upptäckt och bestraffning af
deltagare i en lynchning, slutligen i vissa stater
äfven åläggande af skadeståndsskyldighet för det
distrikt, i hvilket en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
