- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
163-164

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Låstbom, August Teodor - Låt, äfven Folklåt, mus. - Låta gå, sjöv. - Låta gå ankaret, sjöv. Se Ankra - Låtpipa, mus. - Låtsadt anfall, detsamma som fint (se d. o. och Fäktkonst, sp. 215) - Låvenit Brögger, miner. - Lä l. Le, nord. myt. - Lä, sjöv. - Läbard - Läby - Läby vad. Se Läby - Läckage, sjöv. - Läckra riskan, bot. Se Lactarius - Läckra rörsoppen, bot., namn på Boletus edulis - Läckö 1. Kungsgård

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Låstbom, August Teodor, biografisk författare, f. 1815
i Västerås, d. 1845 i Uppsala, utgaf Upsala academies
matrikel (1841), Svea och götha höfdingaminne
(1842-43, suppl. till Stjernmans liknämnda verk) samt
(jämte L. och J. E. Fant) Upsala ärkestifts herdaminne
(1842-45) m. fl. liknande arbeten och var en flitig
medarbetare i "Biographiskt lexicon". I Riksarkivet
förvaras i manuskript en mängd af L. utarbetade
ämbetsmannalängder.

Låt (af fnod. laeti, ljud), äfven Folklåt, mus.,
i svenska (och finländska) folkmusiken beteckning
för spel eller sång utan ord, enkel melodi, äfven
dansmelodi (l. "lek", som hos allmogen är en äldre
benämning på dansmelodier). De ursprungligaste
låtarna torde vara de på vallhorn (lur, kohorn,
ox-, bockhorn) frambragta vallåtarna l. hornlåtarna
samt desammas motsvarigheter i sjungna toner. De
äro vanligen mollartade, röra sig i de af nämnda
enkla instrument betingade naturtonföljderna och
öfvergångarna, ofta med modulationer i svårbestämbara
tonarter, samt genljuda af fäbodslifvets enslighet,
skogarnas och bergens återskall och sällsamma,
naturvilda stämningspoesi. Hornlåtarna äro ej sällan
signaler och kunna då ha formen af fråga och svar
(mellan vallhjonen). Många äro locklåtar, med hvilka
förirrade kor lockas åter. (I närmaste samband med
vallåtarna stå vallvisorna, hvilkas ord till
ej ringa del utgöras af enkla utrop och tillrop,
naturljud snart sagdt, mellan hvilka vanligtvis
inpassas de trohjärtade namnen på korna. Jfr Låla.)
- Lifligare rytmer och rikare utformning
få de sällskapliga låtarna på fiol, nyckelharpa,
klarinett o. s. v. Till dessa höra gånglåtarna
(marschmelodier), som väsentligen varit bröllops-
och feststycken. För bröliopsmusik finnas äfven i
olika trakter andra namn på särskilda slags stycken,
såsom brudlåt, skänklåt (spelad, medan dryck iskänktes
åt bröllopsskaran), steklåt (då steken bars in), rolåt
(spelad mellan bröllopsdansen och "bortdansningen"),
tiggarlåt (medan insamling åt brudparet gjordes
bland gästerna), kryckgänge (som spelades när
på första lysningsdagen brudens och brudgummens
ungdomsvänner tågat till skogs och under muntert
glam fällt en "syskonbjörk", som bars till brudens
hem, med spelmannen sittande på björkens storända)
o. s. v. Danslåtar bära ofta nog namn efter socknar,
enskilda personer m. m. (t. ex. Leksandslåten,
Sorundalåten, Karlskogavalsen, Lusti’-Johans
vals, Näfgrötvalsen). - Låtar äro upptecknade och
utgifna af R. Dybeck (i hans tidskrift "Runa"
samt "Svenska vallvisor och hornlåtar", 1846,
"Svenska folkmelodier", 1853-56) m. fl., för
att icke nämna de sedan ett århundrade alltjämt
fortgående bidragen af offentliggjorda svenska
folkdanser från alla landskap i riket. Den 1908
tillsatta Svenska folkmusikkommissionen (hvars ledande
kraft är den oförtrutne samlaren stadsnotarien Nils
Andersson) förbereder utgifvandet af tusentals låtar,
folkvisor o. s. v. Jfr Dans, sp. 1326, Lur 2, Låtpipa
och Vallhorn samt Spelmanstäflingar.
E. F-t.

Låta gå, sjöv., vid firning af en tågända eller
vid nedsänkning af ett föremål, händande i tåg eller
kätting, plötsligt släppa af, så att föremålet hastigare
hinner sin bestämmelseort. Jfr Fira, Gå för run 1 och Släcka. L. H.*

Låta gå ankaret, sjöv. Se Ankra.

Låtpipa från Dalarna. (Nordiska museet, Stockholm.)

Låtpipa ("spelapipa"), mus., ett förnämligast
i Dalarna och Norrland förr af vallhjon nyttjadt,
lättspelt träblåsinstrument, omkr. 12 tum långt
och försedt med 6-9 tonhål samt konstrueradt som den
gamla flöjtdusen (blockflöjten). Låtpipans tonomfång
utgöres af durskalan i 1 oktav jämte lilla tersen
och öfverstigande kvarten, den senare anlitad för
att åstadkomma utvikning till dominanten. Jfr Låt.
E. F-t.

Låtsadt anfall, detsamma som fint (se d. o. och
Fäktkonst, sp. 215).

Låvenit Brögger, miner., en monoklint prismatisk,
mörk- eller ljusgul zirkon-pyroxen, i gångbergarter
tillhörande augitsyeniternas familj.
A. Hng.

Lä l. Le (isl. Hlér), nord. myt., en hafsgud,. äfven
kallad Ägir. Han var son af Fornjot (se d. o.) och
ansågs bo på Laesö i Kattegatt. L. utgör kanske
ett lån af Ler, irernas gamle hafsgud (se A. Bugge,
"Vikingerne").
Th. W.*

Lä, sjöv., den sida, hvaråt vinden går. Då man
står skyddad för blåst, säges man "stå i lä" om det
skyddande föremålet. På handelsfartyg brukas ordet
"lä!" som kommandoord vid genomvindsvändning
i samma betydelse som ordet "lofva" å
örlogsfartyg. Därmed antydes, att rorkulten skall
bringas ned i lä, så att fartyget börjar lofva.
L. H.*

Läbard (fnod. Hlébardr), ett i Eddan förekommande
jättenamn, som ock användes appellativt i betydelsen
af leopard.
Th. W.*

Läby, socken och kommun i Uppsala län, Ulleråkers
härad. 1,374 har. 219 inv. (1911). Vänge (se
d. o.) och L. bilda en församling och ett pastorat,
Uppsala stift, Ulleråkers kontrakt. - Vid Läby vad,
där landsvägen emellan Uppsala och Enköping går öfver
den oansenliga Håga-ån, uppsattes 1835, på Karl XIV
Johans bekostnad, ett med inskrift försedt monument
till erinring om den händelse under Gustaf Vasas
befrielsekrig, då han i juni 1521, på flykt från
Uppsala undan ärkebiskop Gustaf Trolles trupper,
upphanns vid Läbyån af de fientlige ryttarna, blef
kullriden i ån af en bland sina följeslagare och var
nära att tagas till fånga, men räddades därigenom,
att hans folk kraftigt bjöd förföljarna spetsen.

Läby vad. Se Läby.

Läckage [-aj; ty. leckage, holl. lekkaadje],
sjöv., förlust af flytande varor under befraktning
eller på nederlag, uppkommen genom läckor på
förvaringskärlen. Om ersättningsanspråk och skadestånd
för olika fall af läckage finnes stadgadt i svenska
sjölagen §§ 142, 152, 188, 249 och 349. Det franska
ordet för läckage är coulage.
L. H.*

Läckra riskan, bot. Se Lactarius.

Läckra rörsoppen, bot., namn på Boletus edulis.

Läckö (Leckö). 1. Kungsgård på Kållandsös nordöstra
del, Kållandsö (Otterstads) socken, Ska-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:43 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0100.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free