Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Länsgrefve (da. lensgreve) - Länsherre - Länskungörelser, förv. - Länslasarett. Se Lasarett. - Länsman. 1. (Fsv. lænsmaÞer, lænsman) - Länsman. 2. Lägre landsstatstjänsteman. Se Kronolänsman. - Länsman. 3. Polisman vid järnvägsbyggnadsföretag. Se Järnvägslänsman. - Länsman. 4. Detsamma som läntagare, vasall. Se Länsväsen. - Länsman. 5. Om de norske lendermänden l. länsmännen se Herse. - Länsmansexamen - Länsnotarie, förv. - Länsrörsystem, skpsb. Se Länsanordningar. - Länsstat - Länsstyrelse, förv., benämningen på den högsta civila myndigheten i ett län, Kunglig majestäts befallningshafvande (se d. o.). - Länsträdgårdsmästare, trädg. - Länsveterinär. Se Veterinär. - Länsväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i as
Länsherre-Länsväsen
194
och Holsteinborg samt Moltke till
Bregentved. Slutligen ha flera adelsätter (1. linjer),
bl. a. några i holsteinska, såsom Scheel-Plessen,
fått rang och j värdighet af danska länsgrefvar.
Fredrik VI upp- : höjde sin oäkta son Dannemand
till länsgrefve och i Fredrik VII sin
morganatiska gemål till läns-grefvinna Danner.
E- Ebg.
Länsherre, dan, som bortger ett län, i motsats
till låntagaren l. vasallen. Se L än s vase n,
sp. j 197 ff. - I medeltidens svenska lagspråk
(Upp- j landslagen) förekom emellertid ordet
(Icens hcerra) i j alldeles motsatt betydelse,
nämligen för att beteckna j innehafvåren af
det kungliga ämbetet (län), hvil- j ket var
öfverordnadt ’ ’länsmannens" (se L ä n s- ! man).
S. B.
Länskungörelser, förv., en årlig länsvis ordnad
samling af de kungörelser, som länsstyrelserna med
statsmedel låtit trycka. Man finner där allt af allmän
vikt ang. förändringarna i ett läns inre ekonomiska
angelägenheter, rättskipning m. m. Kbg.
Länslasarett. Se Lasarett.
Länsman. 1. (Fsv. lænsmaþer,
lænsman) I Sverige under medeltiden en
kunglig tjänsteman inom hvart härad (eller
skeppslag), hvilken det ålåg att vid tingen bevaka
konungens rätt och utsöka de honom i brottmål
tillfallande böterna. Jfr Bryte. – 2.
Lägre landsstatstjänsteman. Se Kronolänsman. –
3. Polisman vid järnvägsbyggnadsföretag.
Se Järnvägslänsman. – 4. Detsamma som läntagare,
vasall. Se Länsväsen. – 5. Om de
norske lendermänden l. länsmännen se Herse.
Länsmansexamen, pröfning, som person, hvil- j
ken ej aflagt juridisk examen, genomgår inför
läns- j styrelse för vinnande af kompetens
att bli krono- : länsman (se d. o.). Den,
som tagit studentexamen, j befrias från de
eljest stadgade skrif- och räkne- l profven.
j
Länsnotarie, förv., den på ett landskansli när-
j mast landssekreteraren ställde ord. tjänsteman,
j som, i händelse af förfall för denne, öfvertager
j chefskapet. Numera finnas dessutom en eller flera
j extra länsnotarier på stat i de flesta j län.
Kbg. j
Länsrörsystem, skpsb. Se Länsanordningar, j
Länsstat, en stat, som h. o. h. är grundad
på ! feodalt länsväsen, så att själfva
dess statsförfattning icke är annat än
feodal länsförfattning. Se Länsväsen.
j
Länsstyrelse, förv,, benämningen på den högsta l
civila myndigheten i ett län, Kunglig maj e- J stats
befallningshafvande (se d. o.). ’
Länsträdgårdsmästare, trädg., hos hushållnings- j
sällskap anställd trädgårdsman, tillsattes först
af Kalmar läns södra hushållningssällskap
(1868), i och nu (1912) finnas sådana till
ett sammanlagdt j antal af omkr. 40 i alla län
med undantag af Jon- \ köpings och Norrbottens.
Från att urspr, ha användts hufvudsakligen till
uppgörande af planer ; till prydnadsträdgårdar
eller, i vissa län, till att utföra praktiska
trädgårdsarbeten åt personer, som rekvirerat
deras biträde, ha de efter hand öfvergått till
instruktörs- och konsulentverksamhet inom området för
den ekonomiska trädgårdsskötseln. Deras verksamhet på
detta område har varit af synnerligt stor betydelse
för trädgårdsodlingens utveckling. På senare
år ha länsträdgårdsmästarna
Tryckt den .’ , 12
börjat benämnas med den numera riktigare titeln
trädgårdskonsulenter. CM. D.
Länsveterinär. Se Veterinär.
Länsväsen, innehafvandet af jordområde eller
rättighet inom sådant (t. ex. rätt att uppbära skatt)
eller af produktionsmedel äfven af annat slag än
jord ej med eganderätt, utan som "lån" ("län",
förläning) på vissa villkor. I vidsträckt mening
omfattar länsväsen äfven sådana öfverlåtelser
mot arrendeafgifter eller dagsverksskyldighet,
men vanligen användes ordet (länsväsen i
inskränkt bemärkelse), när förläningsvillkoren
afse prestationer, hvilka betraktas som
"högre", t. ex. krigstjänstskyldighet. Ett
länsväsen af sistnämnda slag uppstod i Europa
under medeltiden. Likartade samhällsföreteelser
ha funnits äfven på andra håll och andra tider
(t. ex. i Japan, se d. o., sp. 1453, 1456 o. f.,
i Kina, bland muhammedanska folk och hos aztekerna i
Mexico) och synas vara en nästan själffallen följd af
ett visst kulturläge, men det medeltida-europeiska
länsväsendet har haft så stor historisk betydelse,
att ordet länsväsen kommit att användas som dess
tekniska term. Det är därför detta länsväsen, som
utgör det hufvudsakliga föremålet för den följande
framställningen.
1. Enligt en äldre uppfattning var det europeiska
länsväsendet en omedelbar följd af den germanska
folkvandringen. Man antog nämligen, att de på romerskt
område invandrade folkens konungar från början af den
eröfrade jorden utdelat län åt sina män. De grundliga
forskningar i den äldre medeltidens historia, som
bedrifvits från midten af 1800-talet (särskildt
af tyskarna G. Waitz, P. von Roth och R. Sohm),
ha emellertid visat, att denna uppfattning ej var
riktig. Germankonungarna öfvertogo i allmänhet blott
de romerska kejsargodsen som kronojord; af den privata
jorden fick en del stanna hos de förre egarna, och
det öfriga fördelades mellan de invandrade folkens
medlemmar såsom verklig egendom, allod (se d. o.). Ej
heller betraktades den betydliga del af de kungliga
godsen, som under de närmaste århundradena skänktes
till kyrkliga stiftelser eller världsliga stormän,
som län, utan som mottagarnas egendom, om ock med
vissa inskränkningar. Det var först i frankiska riket
från rikshofmästaren Karl Martells tid (se Karl
Martell), som regenternas godsutdelningar började
ske under länsform. Orsakerna härtill och sättet
härför voro följande. Liksom konungarna omgåfvo
sig med hirdmän (se Antrustioner), så
hade den stormannaklass, som i de nya germanrikena
under efterverkningar af romerskt storgodsväsen
höjde sig på bekostnad af germansk bondefrihet,
i sin tjänst handgångna män, och på 700-talet hade
dessa börjat kallas vassi l. vasaller (troligen af
det keltiska ordet gwâs, tjänare). Hvad stormännen
förnämligast ville vinna genom att hålla vasallföljen,
var krigiska maktmedel; hvarje vasall var nämligen
skyldig att mot underhåll göra sin herre krigstjänst
till häst. Underhållet gafs antingen i sådan form, att
vasallen fritt lefde vid sin herres hof, eller ock i
form af gods. Vasaller, som underhöllos på det förra
sättet, voro urspr. ofta ofria, och dylika vasaller
förekommo länge i Tyskland under namn af ministerialer
(se d. o.). I samma mån aflöningssättet med gods
tilltog, rekryterades emellertid vasallföljden alltmer
med fria män. Vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
