- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
195-196

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Länsväsen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

700-talets början förfogade sålunda stormännen
öfver starka beväpnade ryttarföljen. Samtidigt
hade till följd af den fria bondeklassens förfall
det ursprungliga, på allmän värnplikt grundade
germanska härväsendet (se Härbann) börjat bli
otillräckligt för försvaret. Detta föranledde Karl
Martell att söka genom godsutdelning åt stormän förmå
sådana att bli kronans vasaller och därmed ställa sina
vasallföljen i rikets tjänst. Men hvad som återstod af
kronogodsen räckte ej till härför, och då indrog Karl
Martell (och sedan hans söner) kyrkogods och använde
dem till dylik utdelning. Dessa gods betraktades
emellertid fortfarande som kyrkans tillhörighet
och kunde därför ej bortges med eganderätt, utan
blott som förläning på viss tid och mot vissa
skyldigheter. En sådan upplåtelseform föll sig så
mycket naturligare, som kyrkan själf förut användt
länsformen (i vidsträckt bemärkelse), när kyrkliga
myndigheter på kyrkogodsen anställde arrende- och
dagsverksskyldiga landbönder. Dessas jordlotter
kallades prekarier, men för de af rikshofmästaren
gifna kyrkliga förläningarna, som ej medförde
skyldighet till arrendeafgifter och dagsverken,
utan till ryttartjänst (vasalltjänst), användes
det latinska ordet beneficium (se d. o.) eller det
germanska feudum (se d. o.; fr. fief), och sålunda
kommo dessa termer att beteckna län i inskränkt
bemärkelse, d. v. s. godsupplåtelse med blott
nyttjanderätt mot vasalltjänst. Naturligtvis gåfvos
äfven kronogods för att vinna vasaller åt kronan,
men också till dylika skänker öfverflyttades nu den
form och det namn, som användes vid upplåtelsen
af kyrkogods mot vasalltjänst. Urspr. hade
godsupplåtelse och vasallitet varit skilda saker;
först genom beneficialväsendet kombinerades de,
och härigenom var det, som medeltidens länsväsen,
feodalism l. feodalväsen uppstod. Systemet tillämpades
jämväl på de enskildes vasaller, i det dessa fingo
till sitt underhåll "beneficier" af sina herrars
allod eller af deras kronoförläningar. I det
sistnämnda fallet blefvo kronvasallernas vasaller
undervasaller, s. k. medelbara vasaller åt kronan,
och en dylik subinfeodation med underförläningar
(ty. afterlehen, fr. arrière-fiefs) befordrades i hög
grad genom rikshofmästarnas beneficialdonationer,
enär ett syfte med dessa just var att bereda
stormännen möjlighet att till rikets tjänst öka sina
vasallföljen. Subinfeodationen kunde sträcka sig
genom flera grader ("den feodala skalan": A vasall åt
kronan, B vasall åt A, C vasall åt B o. s. v.). Ännu
på Karl den stores tid (slutet af 700- och början af
800-talet) innebar emellertid detta länsväsen blott
ett undantagsförhållande: vid sidan af vasallerna
funnos fortfarande innehafvare af verklig jordegendom
(allod). Men under de senare karolingerna genomsyrade
länsväsendet hela samhällslifvet. Det karolingiska
rikets upplösning karakteriserades af ständiga
inbördes krig samt af nordmännens, sarasenernas och
ungrarnas härjningar, och häraf förorsakades en allmän
osäkerhet, hvaremot statsmyndigheterna ej mäktade
erbjuda hjälp. I massa underordnade sig då mindre
jordegare med sina allod frivilligt mäktiga herrar
för att erhålla skydd af dessas vasallföljen antingen
som deras landbönder eller som deras vasaller. Till
en sådan underkastelse bidrogo också
immunitetsprivilegierna (se Immunitet), som fritogo storgodsens
underhafvande från de kunglige ämbetsmännens ofta
förtryckande myndighet, ty äfven därigenom lockades
bönderna att med uppgifvande af sin allodrätt
underordna sig storgodsen. Hvad som fullbordade
länsväsendets seger öfver allodialfriheten var
emellertid ämbetsmyndighetens feodalisering. Till
följd af bristen på penningar (s. k.
naturahushållning, se d. o.) måste de lokale ämbetsmännen
aflönas med beneficier; då de som innehafvare af dessa
voro vasaller, kommo själfva deras ämbetsuppdrag
att anses som ett vasallitetsförhållande och deras
förvaltningsområden som län, så att de rättigheter,
som dittills å konungens vägnar utöfvats inom
förvaltningsområdet (rätt att uppbära sakören och
skatt från jord utan immunitetsfrihet samt att
uppbåda de krigstjänstskyldige), nu blefvo privata
rättigheter, förvärfvade genom ett privaträttsligt
aftal (länsöfverlåtelsen). De själfegande bönder
och omedelbara vasaller, som ännu funnos kvar inom
det forna ämbetsområdet, betraktades därefter, de
förre som landbönder, de senare – om de ej särskildt
undantogos från beroendet – som vasaller åt den till
vasall förvandlade ämbetsmannen. I större delen af
Frankrike blef det sålunda en allmän regel, att ingen
jordbesittning kunde tänkas annat än som förlänad
af en feodal maktinnehafvare ("Nulle terre sans
seigneur
"), vare sig under form af tributpliktigt
landboförhållande eller mot vasallitet (egentligt
länsförhållande). I södra Frankrike fortfor likväl
allodial besittningsrätt att finnas, men som undantag
(jfr Frankrike, sp. 1142). Detsamma var förhållandet
i Tyskland, och där dröjde det till 1200-talet, innan
ämbetsområdenas feodalisering var fullt genomförd,
under det att den var ett fullbordadt faktum i
Frankrike vid den karolingiska ättens utslocknande
där 987.

I de tre stora riken, hvari det frankisk-karolingiska
väldet sönderföll, Frankrike, Tyskland och Italien,
blef ett genomfördt länsväsen (feodalstaten,
länsstaten) i hufvudsak rådande, men likartade
institutioner spridde sig ock i mer eller mindre
mån till det öfriga Västerlandet, och i sin mest
systematiska form genomfördes den feodala ordningen i
det under korstågen upprättade konungariket Jerusalem.

Utmärkande för feodalismen i dess typiska form var,
att all jord i ett land betraktades som konungens,
men till största delen var utskiftad som län. Med
denna utskiftelse af jorden följde utskiftning af
statsmyndigheten. De omedelbara kronvasallerna
egde lagstiftningsrätt utan kunglig kontroll,
ehuru bunden vid undervasallernas samtycke; vidare
fejdrätt, domsrätt öfver sina vasaller och doms- och
förvaltningsrätt öfver dem bland sina underhafvande,
som icke voro vasaller, och någon skatt kunde ej utan
kronvasallernas samtycke för rikets behof utkräfvas
från deras län. Liknande rättigheter, om också ej
alltid lika stora, hade undervasallerna i förhållande
till sina längifvare. Vasallerna bildade tillsammans
en ärftlig krigaradel, som ensam förfogade
öfver krigsväsendets maktmedel. Landets fästningar
utgjordes af deras borgar, uppförda af dem själfva
eller anförtrodda åt dem som län, och någon ordnad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:20 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0116.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free