Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Löderup, socken I Kristianstads län, Ingelstads härad. - Lödig och Lödighet. Se Lod 2 och Mark. - Löding, nord. myt., en boja, hvarmed man sökte fängsla Fenresulfven (se d. o.). - Lödingen, härad och pastorat i Nordlands amt, Norge - Lödkolf, Lödlampa, Lödmedel, tekn. Se Lödning. - Lödning, tekn. - Lödpulver, tekn. Se Lödning. - Lödra, sjöv. - Lödrör, tekn. Se Lödning. - Lödsalfva, tekn. Se Lödning. - Lödsalt, kem. - Lödvatten, tekn. Se Lödning. - Lödöse. 1. Gamla L. (Lödhos, Lödhusa, latiniseradt Ludosia, möjligen "folkhus")
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
241
Löderup-Lödöse
242
Löderup, socken i Kristianstads län, Ingelstads
härad. 4,184 har. 2,097 inv. (1911). L. bildar med
Hörup ett pastorat i Lunds stift, Ingelstads kontrakt.
Lödig och Lödighet. SeLod2 och Mark.
Löding, nord. myt., en boja, hvarmed man sökte fängsla
Fenresulfven (se d. o.).
Lödingen, härad och pastorat i Nordlands amt, Norge,
på gränsen till Tromsö amt, skjuter som en kil i
s. ö. in emot svenska gränsen. 1,006 kvkm., hvaraf
väl hälften är öar. 3,030 inv. (1910). På den stora
Hinnöy reser sig bland vilda, söndersplittrade fjäll
Möisadlen (1,266 m.); på fastlandet når Isfjeld på
Frostisen 1,483 m. På sydöstra spetsen af Hinnöy
står L:s hufvudkyrka med handelsplats, sparbank och
mejeri. Orten är en knutpunkt för samfärdseln i norra
delen af Nordland (Lofoten, Vesteraalen, Ofoten). På
Hjertholmen vid södra inloppet till Tjelsundet,
nära L:s kyrk-plats, står sedan 1862 L:s fyr.
K. V. IL
Lödkolf, Lödlampa, Lödmedel, tekn. Se Lödning.
Lödning, tekn., det förfarande, hvarigenom två
metallytor af samma eller olika slag förenas med
hvarandra genom ingjutning mellan dem af en metall,
som efter afsvalningen fäster vid båda ytorna. Denna
metall eller legering, lodet, får naturligtvis ej
vara hårdsmältare än den lättsmältaste af dem, som
skola hoplödas. Vid finare arbeten fordras äfven,
att lodet skall till färgen öfverensstämma med
de stycken, som skola förenas. Följaktligen måste
många olika sorters lod användas, beroende på den
olika lättsmältheten och färgen hos de metaller man
vill sammanlöda, äfvensom af den styrka, som fordras
af lödningen. Man skiljer emellan s n ä 11 o d, af
lättsmälta metaller, såsom tenn eller, legeringar af
tenn med bly och vismut, och si a g lo d 1. h å r
d l o d, hvartill användas hårdsmältare metaller,
såsom koppar, mässing, nysilfver, silfver-och
guldlegeringar. Lodet nyttjas vid lödningar antingen i
form af fint granulerade korn eller af tunt utvalsadt
och i små bitar sönderklippt bleck, som i lagom
mängd utströs emellan lödytorna. För att lödning
skall vara god och pålitlig erfordras, att lödytorna
äro rena, att luften under lödningen utestänges
(för att förekomma oxidering), att lödytorna ha en
passande form och säkert fasthål-las mot hvarandra
samt att en häftig och tillräckligt stark värme
användes för att hastigt bringa lodet i fullständig
smältning. Lödytorna skrapas och rengöras med fil och
smärgelpapper samt penslas med lödvatten, hvartill
användes utspädd klorvä-tesyra, salmiaklösning eller
andra medel, som lösa förefintlig oxidhinna. För att
utestänga luften täcker man lödytorna vid snällödning
med lödmedel (lödsalfva) af harts, terpentin eller
salmiak och vid hårdlödning med lödpulver af borax
eller andra smältbara salter, stundom äfven, vid
lödning af hårdsmälta metaller, med glaspulver. Yid
stora pjäser, som skola utsättas för hög temperatur,
be-stryker man lödytorna med lera. - Då lödning skall
utföras, måste lödytorna till en viss grad uppvärmas,
på samma gång som lodet bringas till fullständig
smältning. Donna upphettning åstadkommes på olika
sätt alltefter ledstyckenas form och beskaffenhet,
såsom i öppen koleld, för blåsrörslå-gan, för gaslåga
med eller utan bläster, för lod-
lampa, med elektrisk ström eller slutligen
med lödkolf. Som lödlampa användes ofta den
s. k. blåslampan, hvilken eldas med gasolja
eller fotogen och lämnar en sticklåga enligt
samma grundprincip som fotogenköket Primus
(se Kokapparater). Lödkolf ven utgöres af ett
smidt stycke koppar, som i ena ändan är fastsatt
vid ett järnhandtag och i den andra är formadt
till en spets eller egg, som lämpligen kan föras
utefter lödstäl-let. Lödkolfven användes endast
vid snällödning och har den fördelen, att lodet
med densamma kan i smält tillstånd anbringas
å lödstället. Kolfven uppvärmes nämligen
och föres mot ett stycke tennlod, hvaraf då
en viss kvantitet afsmälter och med kolfven
öfverföres till lödstället. För skarfning;
af metalltråd finnas s. k. lödrör, som trädas
öfver skarfven och innehålla såväl lödtenn som
lödmedel och en brännsats för uppvärmning af
lödstället. Blylödning med syrgasbläster är en
viktig detalj vid byggande och underhåll af kemiska
fabriksapparater af bly. Jfr Elektrisk svetsning.
C. A. D.»
Lödpulver, tekn. Se Lödning.
LÖdra, sjöv., ring af tågvirke (tross). Lödrör
fastsättas å bestämda ställen vid kanterna af ett
segel. De få olika namn efter sitt olika ändamål,
såsom bolins-, skot-, hals-, nock- och reflödror. Se
vidare Bolin och Ref, sjöv. L. II.*
Lödrör, tekn. Se Lödning.
Lödsalfva, tekn. Se Lödning.
Lödsalt, kem., ett dubbelsalt af klorzink
och klorarnmonium, NH4 Cl + Zn C12 +
2H2 O, hvilket nyttjas vid lödningar.
P. T. C.*
Lödvatten, tekn. Se Lödning.
Lödöse. 1. G a m l a L. (Lödhos, Lödhusa,
la-tiniseradt Ludösia, möjligen "folkhus") omtalas
redan under den tidigaste medeltiden som köpstad vid
västkusten, låg vid Göta älf i nuv. S:t Peders socken,
Älfsborgs län, vid den nuv. hållstationen Alfhem
(förut Lödöse) på Bergslagernas järnvägar. Stadens
tomter och jordar bestodo af de nuv. gårdarna
Klostret, n:r l Kroken, Passagården och Spetalen. På
grund af sitt läge var den västra Sveriges mest
betydande stad under medeltiden och besöktes
ofta af furstar och stormän, som där hade sina
sammankomster. Under unionstiden hade staden 2 kyrkor,
S:t Olofs och S:t Peders (af hvilka den senare
sedan gammalt gett namn åt den nuv. socknen), ett
dominikankloster (1243), flera kapell (S:t Birgitta,
Helgekors) och ett hospital (S:t Jörgens hospital)
samt ett slott, hvilket jämte staden ofta namnes
i krigen mellan svenskar och danskar. I L:s närhet
låg sannolikt äfven slottet Stynaborg, som omtalas i
början af 1400-talet. Emedan uppseglingen till staden
var för lång och under vintern afbruten samt höfdingen
på norska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
