- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
287-288

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Löscher, Valentin Ernst, tysk luthersk teolog - Löschern von Hertzfelt, Karl Gustaf, sjöhjälte - Löschhorn, Albert, tysk tonsättare - Lösdamm. Se Damm, sp. 1226. - Lösdrifvare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

intendent i Jüterbog, 1701 superintendent i
Delitzsch, 1707 professor i Wittenberg, 1709 pastor
vid Korskyrkan i Dresden samt superintendent och
medlem af öfverkonsistoriet där. Redan i Jüterbog
hade L. börjat utge en teologisk tidskrift – den
första i sitt slag – som utkom under olika titlar
(1701 "Altes und neues aus dem schatz theologischer
wissenschaft", 1702 "Unschuldige nachrichten
von alten und neuen theologischen sachen", sedan
1721 "Fortgesetzte sammlung von alten und neuen
theologischen sachen"; den redigerades 1721–31 af
annan person, men öfvertogs 1731 åter af L.). Det nya
i företaget väckte uppseende, och genom rikedomen
och sakligheten i sitt innehåll vann tidskriften
mycket stort anseende. Af särskild betydelse blef
den genom den granskning, som L. där i en mängd
uppsatser underkastade den pietistiska riktningen. I
den af denna framkallade striden blef L. alltmer
den egentlige ledaren på den lutherska ortodoxiens
sida. Trots sin afgjorda motsats mot pietismen i
teologiskt hänseende förstod dock L. vida mer än sina
meningsfränder att rättvist uppskatta dess praktiska
sträfvanden, och hans, närmast mot Halle-teologen
J. Lange riktade, ur en serie tidskriftsuppsatser
framvuxna, antipietistiska hufvudarbete Vollständiger
Timotheus Verinus
(2 bd, 1718–22) utgör än i dag
grundvalen för den vetenskapliga uppfattningen
och uppskattningen af pietismen. Äfven mot den
romersk-katolska kyrkan och den Leibniz-Wolfska
filosofien uppträdde L. som en skarpsynt polemiker och
gjorde sig dessutom känd som flitig kyrkohistorisk
forskare, särskildt till reformationens historia
(Vollständige reformations-acta und documenta, 3 bd,
1720–29). Jfr M. v. Engelhardt, "V. E. L." (2:a
uppl. 1856), och A. Ritschl, "Geschichte des
pietismus" (bd III, 1866).
E. Bg.

Löschern von Hertzfelt [fånn], Karl Gustaf, sjöhjälte, son af en
1667 till svensk adelsman naturaliserad livländsk
öfverste, Anders Löschern, kom 1687 i tjänst vid
amiralitetet och blef 1700 kapten där. Under de
närmast följande åren hade han befälet öfver en liten
flotta på Peipus, hvarvid han en gång, biträdd af
J. Hökeflycht, hade en träffning med icke färre än
100 ryska småfartyg, hvilka han tillbakadref efter
4 timmars strid (21 maj 1702). På våren 1704, då han
från Dorpt seglade utför Embach, påträffade han 14 maj
en rysk styrka, som uppkastat maskerade batterier på
stranden. Sedan dessas eld till stor del beröfvat
de svenska fartygen deras besättningar, antände
L. krutkammaren på sitt skepp och sprängde sig i
luften jämte en mängd ryssar, som hunnit komma ombord.

Löschhorn [-hårn], Albert, tysk tonsättare, f. 1819
i Berlin, d. där 1905, från 1851 pianolärare vid
k. institutet för kyrkomusik i Berlin (med professors
titel från 1858), gjorde sig känd
i synnerhet genom etyder och briljanta salongsstycken
för piano samt arbetet Wegweiser in der
pianoforteliteratur
(1862; 2:a uppl., "Führer durch die
klavierliteratur", 1885).
A. L.*

Lösdamm. Se Damm, sp. 1226.

Lösdrifvare är enligt nu gällande lagstiftning
hvar och en, som sysslolös stryker omkring från
ort till annan utan medel till sitt uppehälle
och utan att söka arbete, äfvensom den, hvilken
eljest, utan att ega medel till sitt uppehälle,
underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja
sig och tillika för ett sådant lefnadssätt, att
våda däraf uppstår för allmän säkerhet, ordning
eller sedlighet. Vådan för det allmänna af dylika
personer har sedan gammalt varit insedd och af
lagstiftningen beaktad. "Vagabonderna", såsom de i
utländsk rätt gemenligen betecknas, voro tydligen,
innan polisväsendet vunnit full utbredning och styrka,
så mycket farligare på en tid, då landsvägarna voro
de hufvudsakliga förbindelselederna. Det är sålunda
ej underligt, att lagstiftningen tog i med hård hand
emot de kringstrykande och utarmade lättingarna,
som gjorde vägarna osäkra och med våldgästning
hemsökte landtbefolkningens afsides liggande
boningar. Lösdrifveriet ansågs som ett brott,
hvilket belades med straff, en åskådning, som ännu
i utländsk rätt förekommer. Enligt de angelsaxiska
lagarna ansågs den, som ej var bofast eller hade
fast tjänst, fridlös; och likt tjufven kunde
han saklöst dödas. Sveriges gamla landskapslagar
ålade dem, som ej voro bofasta, löske mæn, att
taga årstjänst som "leghudrængiær", och Birger
Magnussons stadga mot lösdrifveriet 1303 vidfogar
härtill hotet om spöslitning, öronens afskärande
och landsförvisning. Genom plakatet 4 jan. 1577
föreskrifves, att lösdrifvaren skall uttagas
till krigstjänst, och härmed slog man in på en
väg, som ända in i senare tider följts. Genom
zigenarnas, de s. k. tattarnas, insteg i landet
blef lösdrifveriets plåga än mer ökad. I 1642 års
stadga om tiggare föreskrefs, att vaganter och
landstrykare skulle föras till nästa slott för
att där arbeta i järnen, till dess de läte påskina
någon märklig bättring. Men tattarna – beträffande
dessa hade 1637 års plakat bestämt, att alla män,
som efter viss dag funnes i landet kvar, skulle
upphängas och till lifvet straffas, under det att
kvinnor och barn skulle härad från härad sin kos
ur landet utdrifvas – fingo jämväl i nämnda stadga
den varningen att, om de beginge någon otillbörlig
gärning, skulle de straffas till lifvet, annars
ur riket utdrifvas. Enligt senare bestämmelser
under 1600-talet skulle löst folk, lättingar och
driftekarlar fasttagas och insättas som soldater
emot den bestämda knektelönen och, om ej någon rote
funnes ledig, försändas till något konungens slott,
fästning eller ladugård för att arbeta, intill dess
ledigt rum blefve. Liknande bestämmelser bibehöllos
i författningar under 1700-talet. Äfven de lösa
kvinnorna blefvo ålagda arbetstvång och intogos
för detta ändamål å spinnhusen. Enligt 1723 års
tjänstehjonsstadga egde den, som dömts till allmänt
arbete, hvilket mest skedde på obestämd tid, därifrån
frigifvas, så snart han skaffat sig husbonde. En hvar,
som ej egde sådan eller medel till sitt uppehälle,
var försvarslös. Uttrycket laga försvar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:04:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0162.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free