Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lösdrifvare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade urspr. betecknat det skydd mot utskrifning,
hvilket enligt de adliga privilegierna vanns genom
tjänst hos adeln, men öfvergick småningom till den
tekniska termen för de förhållanden, som tryggade
mot behandling som lösdrifvare. Uppfattningen
af försvarslösheten som ett brott började
småningom ändras, och därmed framträdde insikten
om det olämpliga af de försvarslöses inhysande i
fästningar och spinnhus tillsammans med verkliga
förbrytare. En k. förordn. 27 febr. 1804 ger uttryck
häråt genom inrättande af särskilda arbetsanstalter
för sysselsättande af sysslolösa och vanartiga
personer "utan att, såsom förut skett, sammanblandas
med missdådare". Dessa anstalter fingo en fullt
militärisk organisation, i det att manskapet indelades
i kompanier under befäl af officerare. Sålunda
uppkom den s. k. pioniärkåren. De män, som
ej lämpade sig för denna kår, äfvensom kvinnorna,
intogos å skilda korrektionshus. Där fingo de
dömde stanna kvar på obestämd tid, tills någon
genom erbjudande af laga försvar möjliggjorde deras
frigifning. Dock blef genom k. kung. 1834 tjänstetiden
vid pioniärkåren begränsad till minst 2, högst 4
år. Vid korrektionshusen kunde fortfarande den dömde
nödgas stanna sin lifstid ut. Arméns misstämning
mot att rekryteras med lösdrifvare hade sedan länge
motverkat denna rekrytering, som ock genom k. bref
8 sept. och 13 okt. 1824 formligen förbjöds. Men
pioniärkåren och korrektionshusen kunde ej rymma alla
de försvarslöse. 8 aug. 1842 inrättades därför en
kronoarbetskår (se d. o.), som i sig upptog alla de
försvarslöse, fördelade på kompanier, hvilka skulle
lyda under distriktets generalbefälhafvare och stå
under krigslagarna; dessa användes till arbeten vid
Trollhätte och Strömsholms kanaler, vid fästnings- och
fängelsebyggnader m. m. Ej heller denna kår kunde
mottaga obegränsadt antal personer, och det blef till
sist uppenbart, att den gällande lagstiftningens
allmänna princip om de försvarslöses dömande på
obestämd tid måste ändras. Detta skedde ändtligen
genom stadgan ang. försvarslösa och till allmänt
arbete dömda personer 29 maj 1846. Enligt denna
ansågs som laga försvar dels innehafvande af allmän
eller enskild tjänst, dels idkande af studier eller
något visst yrke, dels att bevisligen genom egna
tillgångar eller andras vårdnad ega sin bärgning, dels
slutligen att enligt behörigt intyg vara känd som den
där iakttager ordning och sedlighet i sitt lefverne
samt söker efter förmåga sig ärligen försörja. Genom
k. br. s. å. fastslogs, att kronoarbetskarl på
egen begäran finge som frivillig kvarstanna vid
kronoarbetskåren utöfver den ådömda tiden, äfvensom
att den, som saknade försörjningsmöjligheter, kunde
som frivillig där vinna inträde, en rätt, som i stor
utsträckning anlitades. Äfven kvinnor kunde som
frivilliga vinna inträde vid arbetsanstalt. Detta
medgifvande upphörde först med utfärdandet af den
nya lagen ang. lösdrifvares behandling 12 juni 1885,
den lag, som f. n. reglerar hithörande frågor. Här
är det gamla försvarslöshetsbegreppet öfvergifvet
och i stället lösdrifveri upptaget som grunden för
den behandling lagen bestämmer. Hvad med lösdrifveri
menas är ofvan vid artikelns rubrik angifvet. Barn
under femton år må ej
behandlas som lösdrifvare. Den, som beträdes med
lösdrifveri, skall inställas för ortens kronofogde
eller länsman samt i stad inför stadsfiskal och
förhöras, hvarefter han kan varnas eller, om han
är okänd, häktas och införpassas till K. M:ts
befallningshafvande, som i sin tur eger besluta
varningen. Beträdes den, som sålunda varnats,
inom två år efter varningens kungörande ånyo
med lösdrifveri, må han häktas och insändas till
K. M:ts befallningshafvande, som eger ånyo varna
honom eller ock döma honom till tvångsarbete (se
d. o.) fr. o. m. en månad t. o. m. ett år, dock att,
om han förut hållits till tvångs- eller straffarbete
eller eljest försvårande omständigheter förekomma,
tvångsarbetstiden kan utsträckas till högst tre
år. Den, som i följd af ålderdom, kropps- eller
sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att
genom arbete förvärfva, hvad till lifvets uppehållande
oundgängligen fordras, må ej dömas till tvångsarbete
eller, om han börjat undergå sådant, därmed
fortsätta. Kommer den, som undergår tvångsarbete, i
förändrade villkor, så att hans kvarhållande icke är
af nöden, eger K. M:ts befallningshafvande förordna
om hans frigifvande. Tvångsarbete skall förrättas i
allmän tvångsarbetsanstalt (se d. o.), så ordnad,
att för brott straffade i allmänhet särskiljas från
andra samt att de dömde varda skilda efter kön. Lagen
medger, att tvångsarbete må kunna förrättas jämväl
i anstalt, som fattigvårdssamhälle inrättat. Men
i själfva verket sker det för lösdrifveri ålagda
arbetet alltid i de under Fångvårdsstyrelsen
stående tvångsarbetsanstalterna. Tvångsarbetet kan
ej i regel medföra afsedd verkan för lösdrifvarnas
vänjande vid arbete och god ordning, emedan de ådömda
tiderna oftast äro alltför korta, inskränkta som de
merendels äro till 2 à 3 månader. Den, som efter den
ådömda tvångsarbetstidens slut frigifves, förpassas
till hemorten. Har han varit dömd till tvångsarbete
i sex månader eller därutöfver, eger han under två
år efter frigifvandet icke utan särskildt tillstånd
af polismyndigheten uppehålla sig utom kommunen
och skall han i stad, där polismästare finnes,
enligt dennes föreskrift göra anmälan om bostad
och försörjningsmedel. Det åligger krono- och
polisbetjänte äfvensom särskilda tillsyningsmän
att hålla noggrann tillsyn å lösdrifvare, och
kommunalmyndighet samt tillsyningsman böra låta
sig angeläget vara att bereda lösdrifvare utväg till
arbete. Antalet enligt försvarslöshetsstadgarna eller
lösdrifverilagen dömda personer uppgick vid slutet af
1835 till 1,842, 1845 till 2,317, 1855 till 1,269,
1865 till 593, 1875 till 994, 1885 till 902, 1895
till 753, 1905 till 727 och 1910 till 636.
1910 häktades för lösdrifveri 2,246 personer,
nämligen 1,623 män och 623 kvinnor. Bland de
sistnämnda utgjordes som alltid en öfvervägande del
af prostituerade, i det att polismyndigheterna i
vissa större städer, särskildt i Stockholm, ådöma
tvångsarbete för öfverträdelse af ordningsreglerna
i gifna reglementen. Det är af detta skäl och icke
för sitt osedliga lif, som dessa kvinnor behandlas
enligt lösdrifverilagen. 21 juni 1907 tillsattes en
k. kommitté för utarbetande af förslag till förändrad
lagstiftning ang. lösdrifvares behandling m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
