- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
789-790

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Manitobasjön ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


[Illustration Mannaafsöndrande stamdel af Fraxinas ornus. ]

cannellata, som är den enda hos oss tillåtna
sorten. Den söta smaken beror på en särskild
sockerart, mannit (se d. o.). Manna användes som mildt
laxe-rande medel. Dess verkan uppstår på samma sätt
som de afgörande salternas verkan (se A f f ö r a
n d e medel). Manna ges i dos af 5-15 gr. åt barn,
30-50 gr. åt vuxna i lämplig vätska, i mos eller i
preparatet Syrupus sennæ mannatus. Mannans historia
lämnar ett talande exempel på, huru svårt det är att
öfvervinna gängse fördomar. Ehuru två munkar, Palea
och Bartholomæus, redan på 1500-talet omtalade,
att manna var den stelnade saften af Fr. ornus
L., ville den lärde Klaproth ännu 1802 bevisa,
att denna manna föll ned från himmelen. Många andra
sötsmakande växtsafter eller utsvettningar, som stelna
i luften, ha erhållit namn af manna. Så namnes redan
i de hippokratiska skrifterna Manna de Libanon (=
cedermanna) af Cedrus Libani, och Vergilius talar
om manna af ekar (Al. quercina). Yidare har man
Manna laricina 1. de Brian^on, lärkträdsmanna, små
kornlika, grå-hvita utsvettningar på yngre kvistar
af Larix decidua. Andra slag af manna fås af Tamarix
man-nifera, Alhagi Maurorum (persisk manna), Pinus
Lambertiana m. fl. - Hvad beträffar den i l Mos. 16:
15 omtalade mannan, som regnade ned från himmelen,
är det längesedan bevisadt, att det icke kunde vara
den ytterst sparsamt på Sinaihalfön förekommande
mannan af Tamarix eller Alhagi, utan att den
bibliska mannan var en i dessa trakter, likasom
i norra Afrika för öfrigt, ofta förekommande laf,
Lecanora esculenta (se fig. 8, 9 i art. L af var),
som har följande märkliga egenheter. Lafven växer på
torra, kalkhaltiga och sandiga platser. Under torka
sönderfaller den i ärtstora, knottriga, grågula
klumpar och ännu mindre gryn, liknande fullkomligt
kalkgruset på marken. Under fuktig väderlek svrller
denna iaf och tilltager hastigt i volym. En natts regn
är sålunda tillräckligt att låta platsen, där lafven
växer, vid dagens inbrott vara betäckt af ett flera
tum tjockt lager af en mjuk, ätbar lafmassa. Denna
mannalaf begagnas ännu af araberna i norra Afrika
som ett nödbröd. O. T. S. (G. L-m.)

Manna, zool. Se Sköldlöss och Stritar.

Mannaasken, bot. Se Manna.

Mannaforráð, isl. Se Gode.

Mannagryn, voro urspr. beredda af
fröna till mannagräset, Glyceria fluitans, samt
erhöllos från Polen och ryska östersjöprovinserna.
Enligt uppgift insamlades de mogna fröna medelst
håfvar, med hvilka man skummade ytan af det
vatten, där mannagräset växer. Fröna torkades
och skalades ("skräddes") sedan i en för
ändamålet inrättad kvarn. Äfvenledes skola
mannagryn ha erhållits af hirs (Digitaria
sanguinalis). Emellertid äro de nu i handeln
förekommande "mannagrynen" tillverkade af hvete
och erhållas vanligen som mellanprodukt vid
mjölberedningen. Dessa hvetegryn
användas allmänt till soppor, gröt och puddingar.
O. T. S. (G. L-m.)

Mannagräs, bot. Se Glyceria.

Mannaklöfver, bot. Se Alhagi.

Ma’nna metallorum, med. farm. Se Kalomel 2.

Mannamor (födoämne). Se Hemliga medel, sp 393.

Manna reling, Manna vant, sjöv., hedersbevisning
ombord på örlogsfartyg, bestående däruti, att
besättningen på kommando "alle man till (vant- och)
relingsmanning om styrbord (babord) - äntra ut
(upp)!" ställer upp sig vänd utåt längs eller på
relingen (och i undervanten). På nytt kommando
aftagas mössorna, och då den person, honnören
gäller, kommer på lämpligt afstånd, utbringar
befälhafvaren fyra gånger t. ex. "lefve konungen",
hvilket hvarje gång besvaras genom ett hurrarop
af besättningen, hvarvid hvarje man sträcker ut
den arm, som håller mössan. Sådan hedersbevisning
tillkommer, då "råmanning" (se Manna rå) ej kan
göras, kunglig eller furstlig person af regerande
hus och president för republik. Relingsmanning
gjordes förr äfven för statsråd, amirals-
och generalspersoner m. fl. Jfr Mantåg.
L. II.*

Manna rå, sjöv., hedersbevisning ombord
på örlogsfartyg, bestående däruti, att
besättningen uppställes på och längs rår,
bogspröt och mesan-bom. Hurrarop afges som vid
relingsmanning. Sådan hedersbevisning tillkommer
numera endast kunglig eller furstlig person af
regerande hus samt president i republik. Förr
mannades rå jämväl för öfveramiral och
generalamiral. Jfr Manna reling och Mantåg.
L. II.*

Manna samfund, en af K. J. L. Almquist 1817
stiftad sammanslutning för medlemmarnas inbördes
uppfostran genom tal och diskussioner i filosofiska
och religiösa ämnen. Medlemmar voro först endast
Almquist, J. A. Hazelius, A. J. D:son Cnattingius,
skalden S. J. Hedborn, Anders Berg (sedermera
kyrkoherde) och swedenborgaren öfverstelöjtnant
M. Sturtzenbecher. Sedan tillkom ett tiotal andra,
däribland E. M. Olde, Jonas Waern, H. J. öfverberg
(sedermera öfverhofpredikant) samt bröderna
K. T. och G. F. Ekenstam. Förteckningen öfver
ämnena för "samtalen" i samfundet visar, huru
fullständigt det stod under Almquists inflytande,
förenadt med stark påverkan af Sweden-borgs
skrifter. Flertalet medlemmar tillhörde äfven
det samtidigt verksamma Manhemsförbundet (se
d. o.). Protokollen för Manna samfund från dec. 1817
till våren 1820 förvaras bland J. A. Hazelius’ papper
i Nordiska museets arkiv. Det aftynade småningom
under 1820-talets första år och upplöstes af sig
själf vid Almquists flyttning till Värmland 1824.
V.S-g.

Mannasköldlusen, zool. Se Sköldlöss.

Mannasocker, kem. Se Mannit.

Mannastriten, zool. Se Stritar.

Manna vant. sjön. Se Manna reling.

Ma’nneken pis (af nederl. ma’nneken, liten man),
vattenkonst i Bruxelles (se d. o., sp. 378).

Mannekäng [-kä’ŋ], fr. mannequin, af
nederl. manneken, dim. af mann, liten man, liten
människa, större eller mindre docka med leder, använd
af konstnärer vid teckning, målning eller

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:31:34 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0423.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free