- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
1077-1078

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marsföreningen ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1077

Marsilius-Marsk

1078

stralien är rikt på marsiliacéer. En där i landets
inre förekommande art bär namnet M. salvatrix
R. Br. ("den räddande"), emedan engelsmännen Burke
och Wills, då de genomströfvade Australiens inre,
genom de näringsrika ärtstora sporgömmena hos
denna växt räddades från hungersnöd. Äfven en
annan art, M. hirsuta R. Br., australiernas nardu,
namnes som lämnande en icke oangenäm näring. -
I Sverige finnes af familjen M. endast en art,
Pilularia globulifera, klotgräs, en liten i södra
Sverige sällsynt förekommande sumpväxt med trådfina
blad och pepparkornstora, håriga sporfrukter.
O. T. S. (G. L-m.)

Marsilius från Padua (Patavinus), italiensk
författare, f. omkr. 1270, d. 1342 (1343? 1328?),
var kanik i Padua sedan 1316 och Ludvigs af Bajern
lifmedicus sedan 1326. M., som var påverkad
af Occam, är föga känd till sina lefnads-öden,
men vidtberömd genom den i förening med Johannes
Jandunus på 1320-talet skrifna Defensor pacis
(tr. i Basel 1522 och ofta), medeltidens viktigaste
kyrkopolitiska skrift, afsedd att försvara tyske
kejsaren i hans strid mot påfven Johannes XXII
:s maktanspråk. M. förfäktar här med förut okänd
konsekvens folksuveräniteten och den andliga
maktens underkastelse under den världsliga. Den
lagstiftande och dömande makten hvilar hos folket,
äfven på det kyrkliga området, då staten har äfven en
evighetsuppgift, och folkets representant är kejsaren,
fursten. Det andliga prästadömet står under hans
världsliga lag. Kristus har ej instiftat påfvedömet;
det är en historisk produkt, dess dekret äro ej utan
kejserligt gillande bindande, och dess bärare kunna
af kejsaren afsättas; kejsaren kan afsättas blott
af ett allmänt konsilium. I den nyligen upptäckta
skriften Defensor minor tilldelar M. kejsaren äfven
jurisdiktionsrätt i äktenskapsfrågor. "Defensor
pacis" fick under senare medeltiden väldig betydelse
genom sitt vägröjnings-arbete för den nya tiden. -
Jfr Labanca, "M. di Padova" (1882), Scholtz,
"Die publizistik im zeit-alter Filips V" (1907),
och Hauck, "Kirchenge-schichte Deutschlands" (V: l,
1911). Hj. H-t.

Marsillac [-sija’k], prins a f. Se La Roche-foucauld,
sp. 1241.

Marsipän (fr. massepain, it. marzapane), ett
slags bakverk af stött sötmandel med tillsats
af orangeblomvatten (eller rosenvatten) och
finsiktadt socker. Marsipan formas mest till
tårtbottnar. Vanligen förekommer marsipantårtan
dekorerad med relieffigurer, formade af samma
deg. Gröfre marsipan kallas mandelmassa.

MaYsiska kriget, detsamma som bundsförvant-kriget. Se
Bundsförvanter och M ars er 1.

Marsk (lat. marscalcus, ty. marschall, fr. maré-chal),
tjänstetitel, som uppträder i äldre germanska
samhällen och där betecknar den man i en herres
gård, hvilken hade uppsikt öfver stallet (af det
fnhty. marah, häst - jfr sv. märr - och scalc,
tjänare). Liksom andra tjänstebefattningar i den
enskilde stormannens hushåll återkommer värdigheten
sedan äfven i konungars och furstars hof och kan där
förbindas med en ställning också inom vederbörande
rikes styrelse; dock synes i frankiska riket
marscalcus ha blifvit benämning för en lägre grad af
tjänare, medan den högre marskvärdig-

heten där uppgår i titeln comes st&buli
connétable) eller senescalcus (senare sénéchal).

I Danmark och Sverige finner man titeln unde*
1200-talet; i Sverige namnes en konungens marscalcus
första gången under Valdemar Birgers-son, i ett bref
af 1268. Titeln betecknar här från början en hög
värdighet; innehafvaren är en storman. Om marskens
ställning och uppgift i vårt land under denna tid
är f. ö. föga kändt. Man har antagit, att han i
konungens hof trädt i stället för den s t a 11 a r
e (stabularius), som i de nordiska länderna förut
omtalas som chef för konungens beridna följe. Om
så skett, kan det dock icke uppvisas, i hvad mån
marsken gjort verklig tjänst hos konungen i hofvet,
ej heller om han haft några särskilda uppgifter i
riksstyrelsen. När marsken Tyrgils Knutsson blef
hela regeringens ledare under Birger Magnussons
minderårighet, berodde detta på hans personliga
betydenhet och icke på marskämbetet. Ej heller de
marskar, som omnämnas då och då under Birger och
Magnus Eriksson, framträda tydligare. I hvarje
fall synes ämbetet otvetydigt fixeras, i likhet
med drotsens (se d. o.), till en aristokratisk
hedersvärdighet, hvars innehafvare knappast annat än
vid särskilda tillfällen inställer sig hos konungen
och endast efter särskilda uppdrag biträder honom i
riksstyrelsen. Denna ämbetets karaktär framträder
otvetydig under 1400-talet. Drottning Margareta,
som sökte återupprätta konungamakten, hade icke
tillsatt vare sig drots eller marsk, och det var
först genom de svenske herrarnas fordran, som Erik
af Pommern 1435 tvangs att göra det. Marsk blef
då Karl Knutsson Bonde, och han namnes nu rikets
marsk. Ansatser gjordes nu också att bestämma marskens
liksom andra höga riksämbetsmäns åligganden, närmast
under unionskonungens frånvaro. Ett förslag till
unionsfördrag af 1436 stadgade sålunda, att marsken
dels skulle ha till uppgift att i allmänhet styrka
lag och rätt och sitta till doms i konungens stad
och ställe - detta i samverkan med drotsen - dels
därjämte, om krig påkomme, föra befäl öfver rikets
härstyrka. I Karl Knutssons person blef marsken
nu åter för några år rikets främste man. När han
själf bestigit tronen, reducerades däremot de höga
ämbetenas betydelse, och under riksföreståndarna
stodo de obesatta. Konung Hans hade under sin korta
regeringstid en marsk, Svante Nilsson, men denne blef
kort efter Hans’ fördrifvande själf riksföreståndare.

Gustaf Vasa utnämnde genast efter konungavalet 1523
en marsk, Lars Siggesson (Sparre), och denne behöll
värdigheten till sin död, 1554. Han var en af rikets
främsta män och fick, liksom andra sina ståndsbröder,
understundom bistå konungen i viktiga värf, men någon
egentlig ämbetsverksamhet som marsk kan däribland
icke urskiljas. I det försök till organisation
af en krigs-styrelse (krigsråd, se d. o.), som
skedde omkr. 1540, fick marsken icke plats. Först
Erik XIV upptog i sina vidlyftiga planer på hela
centralförvaltningens ordnande under höga ämbeten
också marsken: i Eriks hofordning namnes en riksens
marsk bland konungens fyra sekrete råd, med uppgift
dels att beställa krigssakerna, dels att tjänstgöra
i vissa ceremonier och festligheter vid hofvet. Detta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 12 02:30:46 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0569.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free