- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
1079-1080

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marsföreningen ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1079

Marskalk

1080

försök till modernisering af marskens traditionella
ställning återkommer i nya organisationsförslag
under Johan III och Sigismund. Men allt stannade på
papperet. Titeln blef visserligen utdelad, af Erik
till Svante Sture, af Johan först till Gustaf Olsson
(Stenbock) och sedermera, efter lång mellantid,
till Klas Fleming (förut amiral), men ingen af dessa
herrar gjorde egentligen tjänst i ämbetet. Det förblir
sålunda alltjämt väsentligen en hög hederspost. Efter
striden med Sigismund utnämnde hertig Karl 1600
en marsk, Anders Lennartsson, men denne blef af
någon anledning icke bekräftad i sin värdighet, när
riksstyrelsen reorganiserades på riksdagen 1602. År
1607 utdelades ämbetet på nytt, till Magnus Brahe, och
äfven nu utan fixering af fasta tjänsteplikter. Samma
ställning, utan regelbunden ämbetsverksamhet, hade
Gustaf Adolfs förste marsk, Axel Ryning. Först sedan
efter dennes död (1620) Jakob de la Gardie erhållit
hans värdighet och först sedan den nye marsken
i slutet af 1628 hemkommit från sina långvariga
uppdrag på andra sidan Östersjön - där han verkat som
"fältherre" mot Ryssland och Polen och generalguvernör
i Livland - kunde slutligen marskens ämbete infogas i
den uppväxande centrala förvaltningen. Marsken blef
president i krigsrätten (1630), som snart kallades
krigsrådet och som utvecklade sig till ett fast
kollegium för krigsförvaltningen (se Krigskollegium).

Marskens ställning som chef för krigsförvaltningen
varade något mindre än ett halft århundrade. Jakob
de la Gardie dog 1652 och efterträddes af Gustaf
Horn. Efter dennes död 1657 lämnade Karl X Gustaf
ämbetet obesatt, tills han på sin dödsbädd
utnämnde sin broder, hertig Adolf Johan, till
riks-marsk. Utnämningen blef, liksom andra delar
af Karl Gustafs sista vilja, underkänd af rådet
och ständerna, och dessa upphöjde i stället till
riks-marsk fältmarskalken Lars Kagg. Han dog 1661
och fick först vid riksdagen 1664 en efterträdare
i Karl Gustaf Wrangel, den siste riksmarsken. När
Wrangel dog, 1676, var Karl XI myndig, och i dennes
då uppspirande regeringssystem ingick att, i den
mån de stora riksämbetena blefvo lediga, lämna dem
obesatta. Marskämbetet blef icke heller under följande
århundrade återupplifvadt, såsom skedde med drotsens
och kanslerns (se d. o.).

Då marskens värdighet fixerade sin aristokratiska
karaktär och alltså ej kunde fylla regelbundna
åligganden vid hofvet, uppstodo för sådana
åligganden tid efter annan andra poster, som på
sätt och vis äro afläggare af marskens och i sina
titlar erinra därom. Så uppträder under den senare
medeltiden och den äldre Vasatiden fodermarsken,
som har att förestå det kungliga stallet, en
titel, som, ehuru i väsentligen annan betydelse,
ännu nyttjas (se Föd er marsk), omkr. 1540 och
sedermera alltifrån Johan III:s tid h o f m a
r-skalken (se d. o.), en konungens medhjälpare i
hoffårvaltningen och ceremonielet, samt slutligen
i 1634 års regeringsform riksmarskalken (se d. o.).
N. E-n.

Marskalk [-Ja’lk; lat. marscalcus, fr. maréchal,
ty. marschall, af fnhty. marah, häst, jfr. sv. märr,
och scalc, tjänare, således urspr, "hästskötare",
"stalldräng"] betecknade under den äldre medeltiden
en af riddarens tjänare, men har under tider-

nas lopp många gånger ombytt bemärkelse. I Frankrike
kallades i äldre tider konnetabelns (generalens en
chef) närmaste man maréchal de V höst ("här-marskalk")
eller maréchal de camp ("fältmarskalk"). En "maréchal
de camp" i konungens armé benämndes, till skillnad
från sådana i andra feodalherrars tjänst, maréchal
de France, "marskalk af Frankrike". Marskalkarna
af Frankrike^ hvilkas ämbeten ända till Frans I
(1515-47) var tillfälligt, men då började ges
på lifstid, ha alltsedan konnetabelsämbetets af
skaffande (1627) innehaft den högsta värdigheten inom
franska armén, under det titeln "maréchai de camp"
gafs åt generalspersoner med uppdrag att öfvervaka
lägerslagning och truppernas logering. Denna grad
låg emellan generallöjtnants och brigadgenerals. Den
försvann vid revolutionen, återupplifvades 1814
med brigadgenerals funktioner och fick 1848 vika
för "general de brigade". Marskalksvärdigheten
upphäfdes af revolutionen i början af 1790-taletr. men
återinfördes af Napoleon 1804 (maréchal d’Empire). För
erhållande af denna värdighet fordrades att ha vunnit
ett slag eller intagit två fasta platser. 1814
återinfördes titeln "marécha! de France". Antalet
marskalkar af Frankrike har varit olika under olika
tider. Napoleon I bestämde antalet till 16, en lag af
1839 till 6 i fredstid och högst 12 i krigstid. Den
senaste marskalksut-nämningen egde rum 18^0 (Leboeuf);
sedan Can-roberts död, 1895, har någon marskalk
af Frankrike ej funnits. Titeln har ej afskaffats,
men den särskilda lag, som enligt 1875 års kaderlag
skulle bestämma villkoren för dess utdelande, har
aldrig utfärdats. En omkr. 30 cm. lång, guld- och
silfverbeslagen samnietsklädd staf, marskalkssta f-v
e n, är utmärkelsetecknet för denna höga värdighet. -
Äfven i andra sammansättningar förekommer "maréchal"
inom franska armen: maréchal des logis (sergeant),
m. des logis chef (fanjunkare) och m. ferrant
(hofslagare). - I Tyskland stod marskalken ’urspr,
i spetsen för den kejserliga hof-hållningen och
krigspolisen m. m. Hans ämbete blef med tiden
ärftligt och innehades af hertigarna., sedermera
kurfurstarna af Sachsen under titel "riksärkemarskalk"
(reicherzmarschall). Han fungerade endast vid
högtidliga tillfällen (såsom riksdagar, kröningar, då
det ålåg honom att sörja förordningen), medan tjänsten
vid hofvet förrättades af en "rikshofmarskalk",
hvars ämbete äfvenledes med tiden blef ärftligt
(inom familjen Pappen-heim). Efter kejsarhofvets
exempel infördes namnet marskalk som titel på vissa
ämbetsmän vid de andre tyske furstarnas hof och
sedermera äfven vid’ de nordiska (jfr Hofmarskalk,
Marsk och Riksmarskalk), eller kom det att beteckna
ordföranden vid en sammankomst af ridderskapet,. såsom
l a n d t m a r s k a l k (se d. o.) och adelsmarskalk
(i Ryssland). Likasom i Frankrike-betecknade ordet
marskalk jämväl både i Tyskland» och annanstädes
en militärisk värdighet. Så kallades anföraren
för Tyska ordens trupper ordensmarskalk, och
under 1500-talet utnämndes kavallerigeneraler
till fältmarskalkar. Med; tiden betecknade i
Tyskland fältmarskalk (general-fältmarskalk,
riksgeneralfältmarskalk) innehafvaren af högsta
militära värdigheten, och i Sverige har., sedan
1500-talets senare hälft, fältmarskalksvärdig-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 18:48:34 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0570.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free