Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martins ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1135
Martorn-Marulic
sällsynt, ligger till grund för
italienska öfv. 1538, 1566 och 1611 och
för franska (af Caylus) 1737 och 1775.
Ad.H-n.
Martorn, bot. SeEryngium.
Martos [ma’rtåsj, stad i spanska prov. Jaén
(Andalusien), 25 km. s. v. om Jaén. 17,078
inv. (1900). Vinodling. M. anses vara
iberernas Tucci, som befästes af romarna
och kallades Colonia Augusta Gemella.
(J. F. N.)
Ma’rtos, Ivan Petrovitj, rysk skulptör, f. 1752,
d. 1835, blef 1764 lärjunge vid konstakademien i
Petersburg och erhöll 1773 resestipendium till
Rom, där han studerade för R. Mengs. Efter sin
återkomst hem blef han led. af akademien och 1814 dess
rektor. Han utförde minnesvårdar öfver storjurstinnan
Alexandra, i Pavlovsk, öfver kejsar Pauls gemål,
furst Potemkin i Cherson och skalden Lomonosov i
Archangel. Hans mest populära verk är dubbelstatyn
öfver hjältarnaMinin och Posjarskij i Moskva.
(G-g N.)
Ma’rtszen, holländsk bataljmålare. Se Mars-sen.
Martucci [-k/tji], G i u s e p p e, italiensk
tonsättare, f. 1856 i Capua, d. 19C9 i Neapel,
utbildades vid konservatoriet i Neapel samt blef
1886 direktör för Liceo musicale i Bologna och 1902
för konservatoriet i Neapel. Han åtnjöt mycket
anseende som dirigent, pianist och af den nyare
tyska musiken starkt påverkad, högtsträfvande
kompositör. Här må nämnas hans pianokonsert, en
fantasi för två pianon, 2 symfonier (den i D moll
introducerad i Stockholm 1910) och pianokvintett.
E- F-t.
Ma’rty, Anton, österrikisk psykolog, f. 1847 i Schwyz,
professor i Prag, tillhör Brentanos skola och har
egnat sig särskildt åt språkpsykologien. Af hans
arbeten må särskildt framhållas Die frage nach der
geschichtlichen entwickelung des farben-sinnes
(1879), Untersuchungen zur grundlegung der
allgemeinen grammatik und sprachphilosophie (I,
1908) och Zur sprachphilosophie (1910), ett arbete om
kasusteorierna. s~e-
Marty [-tiJ, Georges Eugene, fransk tonsättare,
f. 1860 i Paris, d. där 1908, var elev af Massenet
vid konservatoriet, vann 1882 Rom priset och blef
1892 ledare af Pariskonservatoriets ensembleklasser,
1893 tillika kormästare vid Stora operan, 1900
kapellmästare vid Opera comique, 1901 ledare
af konservatoriekonserterna och 1904 professor i
harmonilära vid konservatoriet. Sedan 1906 dirigerade
han äfven "concerts classiques" i Vichy. Förutom
pianostycken och sånger komponerade han pantomimen
Lysic (1888), orkesterverken Merlin enchanté,
Suile romantique, Les sai-sons (svit) m. fl. samt
operorna Le duc de Ferrare (1900) och Daria (1905),
hvilken talangfullt skrif-na, men veristiskt
rafflande tvåaktsopera gafs i Stockholm 1907.
E. F-t.
Martynia L., bot. Se Martyniaceae.
Martyniäceae, bot., växtfamilj af serien Tubi-florce,
närmast släkt med Gesneracece, med ett fåtal örter
i tropiska och subtropiska Amerika. Blommorna,
som äro stora, sitta i klasar, deras märke är
irritabelt. Frukten är hård, tvåhornad kapsel. Arter
af Martynia och Proboscidea odlas stundom som
prydnadsväxter. De rofliknande rötterna af Craniolaria
ätas i hemlandet. G. L-m.
Martyr (grek. ma’rtyr, vittne), en person, som med
kännbara uppoffringar bär vittne om hvad han anser
vara sanning, i synnerhet den, som uppoffrar sitt lif
hellre än han förnekar sin religion: blodsvittne. I
kyrkohistorien nyttjas benämningen martyrer särskildt
om dem, som under folkmassornas eller de romerska
myndigheternas förföljelser mot de kristne läto sitt
lif för sin tro. - Den förste martyren, protoma’rtyr,
såsom den katolska kyrkan nämner honom, var diakonen
Stefanos, hvilken omkr. år 36 e. Kr. stenades i
Jerusalem. I större mängd ledo de kristne martyrdöden
först under Nero, hvilken på dem ville skylla den
stora branden i Rom år 64 och pinade dem under grymma
kval till döds i sin cirkus på Vatikanska berget, pl
den plats, som nu intages af S:t Peterskyrkan. Sedan
förföljelserna fr. o. m. Trajanus (98-117) mot "den
fördärfliga öfvertron" (se Kristendoms-förföljelser)
börjat bedrifvas planmässigt och man mot de kristne,
som ej ville offra åt kejsarenr tillämpat lagarna om
majestätsbrott, ökades martyrernas antal alltmera,
ehuru det ingalunda är så ofantligt stort, som
den katolska kyrkan uppger i sina martyrologier
(se Martyrologium). Naturligtvis ärades de
själfuppoffrande blodsvittnenas minne högt af deras
trosförvanter. I katakomberna (se d. o.) utmärker
ofta ordet martyr deras hyiloställen. Vid dessa
firades gudstjänst och utdelades nattvarden. Sedan
kristendomen ej längre hade något att frukta af
statsmakten, byggdes öfver martyrkryptorna präktiga
kyrkor, eller ock fördes martyrernas ben till
sådana. Så uppkom småningom en formlig martyrdyrkan,
ej sällan en omformning af någon stundom lokal
hednisk kult (jfr Semon). Martyrernas dödsdag eller,
som de förste kristne med sitt sköna språkbruk sade,
deras födelsedag (nataliftia ma’rtyrum) upptogs i
kalendern; med ett ord: de ansågos som helgon. Deras
lidandes historia bevarades i de s. k. Acta martyrum
(se Acta s a n c t o r u m). - Af den bildande konsten
framställas martyrerna försedda med attribut, på
hvilka de kunna igenkännas. Dessa attribut utgöras i
regel af de pinoredskap, med hvilka martyrerna enligt
legenden aflifvades. Så t. ex. bär Simon Zelotes
en såg, Laurentius ett halster, Katarina ett hjul
(måhända en kristlig omdaning af lyckogudinnan på
sitt rullande hjul) o. s. v. 3. C.
Martyrium, lat., martyrdom, martyrdöd; en martyrs
graf; en öfver en martyrs graf byggd eller åt en
martyr invigd kyrka.
Martyrkonungen (Karl I af Storbritannien). Se Karl,
sp. 1016.
Martyro!o’gium (af grek. mafrtyr, se d. o., och
lo’gös, förteckning) 1. Calendärium sanctö-r u m,
lat., förteckning på kristna martyrer och öfriga
helgon jämte uppgifter om deras dödsdag och
dyrkan, ofta äfven deras lefnadsförhållanden och
dödssätt. Det mest omfattande arbete af denna art var
det af C. Baronius utarbetade "Martyrologium romanum"
(1586; ny uppl., af H. Rosweyde, 1613), hvilket upptog
helgon från alla länder. J.Messenius och J. Vastovius
ha upprättat svenska martyrologier. Jfr Hagiologium
och Menologium.
Maruchpasset. Se Kaukasien, sp. 1317.
Maru’ffel (fr. maroufle), tölp, lymmel.
MaYulic [-litj], Marko, kroatisk skald, f. 1450 i
Spalato (Split), d. 1524, författade på latin E van-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
