- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
1173-1174

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maskrosrot ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1173

Masksot-Maskörtolja

1174

springmaskarna till nematoderna. Inficieras människan
med äggen af denna mask, hvilket lätt kan ske medelst
kloakvatten o. d., utvecklas på några veckor fullmogna
maskar i tolffinger- och tunntarmen. Särskildt
synas tegelarbetare och bergverks-arbetare vara
utsatta. Denna parasit, som aldrig själf af går med
exkrementerna (digereras), men väl aflämnar otaliga
massor ägg, åstadkommer inom kort förutom diverse
digestionsrubbningar en mycket svår och höggradig
anemi, som genom komplikationer medelst andra
sjukdomar under patienternas nedsatta tillstånd
t. o. m. kan medföra döden. Den har befunnits vara
orsaken till den s. k. egyptiska kiorosen.

Behandlingen af masksjukdomar bör i första rummet gå
ut på att förekomma invandringen i kroppen af deras
ägg och har redan ofvan antydts. För att fördrifva
masken ha under tidernas lopp användts flera olika
slags s. k. m a s k k u r e r. Mot bandmaskarna
och äfven mot Anchylostomum ha de bästa medlen
befunnits vara extrakten på vissa ormbunkars rötter,
i synnerhet af Polysticum filix mas och Aspidium
snimilosum. Dess extrakt öres i gelatin-kapslar helst
på fastande mage och efter föregående utrensning
af tarmkanalen med laxativ (ricinolja) och böra
på grund af obehagliga biverkningar (tarmsymtom,
synrubbningar) icke användas utan läkarkontroll. Någon
timme efter maskmedlet ges ett kraftigt laxermedel,
helst äfven då ricinolja, .öfriga s. k. maskmedel
(se d. o.), såsom gra-natrctbark, kusso och kamala,
h-a osäker verkan. Vid maskens af gång är det af vikt
att noggrant efterse, att hufvudet medföljt. Har
detta icke observerats i afföringen, ges ingen
säkerhet för recidiv. Mot Ascaris användes bäst
santonin. Oxyuris kan åtminstone för någon tid
förminskas genom ättiklavemang .och som invärtes
medel naftalinpreparat. l-U.

Masksot. Se Masksjukdom.

Maskspel (jfr Mask), en i teaterhistorien vedertagen
term, som betecknar en art af lyriskdramatiska
festspel, hvilken utvecklades under 1500-talet och
nådde sin höjdpunkt under 1600-talet, särskildt
vid engelska hofvet. Genrens ursprung kan på
forskningens närvarande ståndpunkt knappast
sägas vara till fullo utredd. Sannolikt synes
emellertid, att den står i förbindelse med den i
Italien allt sedan antikens dagar fortlef-vande
klassiska lustspelstraditionen. Sådant maskspelet
framträder, då det börjar göra sig bemärkt inom den
moderna tidens konstutveckling, har det knappast
några mera märkliga karakteristika att uppvisa. Det
torde ej vara oriktigt, att med den iörste af genrens
historieskrifvare, Soergel, beteckna maskspelet i sin
ursprungliga form som intet annat än en maskeradbal,
omfattad af ett mer eller mindre betydande dramatiskt
ramverk. Att uppdraga några bestämda gränser mellan
maskspelen och öfriga vid hofven förekommande arter
af kostymupptåg och baletter låter sig icke eller
åtminstone endast med svårighet göra. I hufvudsak
synes emellertid masken ha haft sitt egentliga
kännemärke däri, att de i densamma deltagande
personerna, efter att ha utfört sin första entré,
blandade sig med åskådarna och inbjödo dessa att
deltaga i dansen. Emellertid förblef maskspelet icke
länge på denna primitiva ståndpunkt. I samband med
dramatikens allt rikare utveckling öka-

des krafven på inre sammanhang och organisk
komposition äfven i fråga om maskspelen. De
fragmentariska episoder, som ursprungligen bildat
motivet till det hela, ersattes af en genomförd
handling, som lät det i genren inneboende
dramatiska elementet komma till sin fulla rätt,
och den yttre utstyrseln, till en början inskränkt
till ett minimum, tillgodogjorde sig småningom
alla de tekniska konstgrepp, som stodo 1600-talets
teater till buds. Sin högsta utveckling uppnådde
maskspelet med Ben Jonson (se denne). Hos honom
möter man en i konstnärligt hänseende verkligt
fulländad sammansmältning af maskspelets olika
beståndsdelar. Dialog, musik, sång och dans förbindas
af en sinnrikt använd fabel till en helhet af ofta
betagande verkan. Motiven äro vanligen hämtade ur den
antika mytologien eller historien, ehuru handlingen
i sina detaljer ej sällan utvecklas oberoende af
förebilden. I allmänhet är innehållet till sin
karaktär allegoriskt, och vanligen förekomma äfven
allusioner på den tilldragelse, som gett anledning
till själfva festligheten. Vid sidan af Ben Jonson
voro äfven flera andra af Englands mera betydande
1600-talsförfattare verksamma på maskdiktningens
område. T. o. m. den främste af dem alla, Milton,
har tangerat genren i sitt berömda sångspel "Comus"
(uppf. 1634). Visserligen företer detta åtskilliga
egenskaper, som afvika från de vanliga maskspelen,
men öfverensstämmelserna äro trots detta så stora,
att man kan inrangera Miltons lyriska mästerverk
bland den engelska litteraturens öfriga "masques
and revels". I teaterhistoriskt hänseende har
maskspelet sin största betydelse däri, att det utgör
en föregångare till operan. Såväl genom sin blandning
af lyriska och dramatiska element som genom sin med
tiden allt mera utvecklade dekorationsprakt beredde
det marken för denna konstform, som skulle bli
dess arftagare både inom hof kretsarna och hos den
stora allmänheten. Med operans utveckling förlorade
maskspelet sin popularitet och försvann ganska snart
från skådebanorna. Under 1700-talet uppehölls dess
tradition endast af de stora balettdivertissementen,
hvilka som bekant ej sällan förekomma i vår egen
teaterhistoria. Jfr Balett, sp. 766. - Litt.:
A. Soergel, "Die englischen maskenspiele" (1882),
Brotanek, "Die englischen maskenspiele" (1902),
och R. Reyher, "Les masques anglais" (1909). O. W-n.

Ma’sku. 1. Härad af Åbo och Björneborgs län, Finland,
omfattar 17 kommuner med en areal af omkr. 2,300
kvkm. och 42,500 inv. (1910). - 2. Domsaga under
Åbo hofrätt, delad i 4 tingslag. Areal omkr. 1,740
kvkm., 37,400 inv. (1910). - 3. Socken af nämnda
härad och domsaga, har en areal af 84 kvkm. och en
(finsk) befolkning på 1,610 pers. (1910). Här
ligga det gamla hornska herresätet Kånkas
(se d. o.) och släkten Carpelans fideikommiss
Odensaari. M. utgör ett imperiellt pastorat
af 3:e kl., Åbo ärkestift, Virmo pro-steri.
3. A. G. F.

Maskulin (lat. mascvnnus, af mas, man), manlig,
som är af mankön, som tillhör det manliga könet. Om
maskulint genus, maskulinum, se G e-n u s.

Maskörtolja 1. Maskfröolja (oleum cince], kem. farm.,
är den flyktiga, välluktande oljan i m a s k f r ö
(se d. o.) från Artemisia Cina Berg.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:22 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0617.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free