Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 13-14 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Melampyrum L., bot. - Melan, Claude. Se Mellan - Melancholia. Se Melankoli - Melanchthon, Philipp, tysk reformator

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

inneslutna under öfre kronläppen och ha knapprummens
kanter gleshåriga. Frukten är hoptryckt,
2-rummig, med 1 eller 2 tämligen stora frön i
hvarje rum. M. pratense L., kohvete, kovall,
och M. silvaticum L., skogskovall, ha blommorna
ensamma i bladvecken och riktade åt en sida. Den
förra har blomkronan hvit och blekgul, den senare
rent gul. Dessa arter äro ytterst allmänna å
ängar och i skogar. I vissa delar af Sverige,
synnerligen i landets östra kusttrakter, växer
M. nemorosum L. ytterst ymnigt och breder ut en
prunkande, i höggult (blommorna) och i violett-blått
(skärmbladen) skiftande blomstermatta öfver stora
ytor af ängarna. Denna utmärkt vackra ört kallas
lundkovall l. natt och dag, med anledning af den
skarpa motsatsen emellan den gula och blå färgen
hos blommor och skärmblad. De öfriga 2 arterna,
M. cristatum L., korskovall, med blommorna i
fyrsidiga ax, och M. arvense L.,
pukhvete, med blommorna i rundade
ax, äro mera sparsamt förekommande.
O. T. S. (G. L-m.)

Melampyrum nemorosum ("natt och dag"). 1 blomställning, 2 blomma, 3 blomfoder med moget fröhus, 4 frö.

Melan [molä’], Claude. Se Mellan.

Melancholia. Se Melankoli.

Phil. Melanchthon. Kopparstick af Albr. Dürer.

Melanchthon, Philipp, tysk reformator, Luthers främste medarbetare,
f. 16 febr. 1497 i Bretten i Baden, d. 19 april 1560 i
Wittenberg, var son till vapensmeden Georg Schwarzerd
("svart jord") och hans hustru Barbara Reuter, en
systerdotter till humanisten Joh. Reuchlin. Namnet
M. (af grek. melas, svart, och chthon, jord), af
M. själf senare skrifvit Melanthon, är en efter
bruket i de dåtida humanistiska kretsarna företagen
grekisk öfversättning af M:s fadersnamn (hvars ursprungliga
form dock sannolikt är Schwarzert). Efter sin faders
död 1507 upptogs M. i sin mormoders hem i Pforzheim
och genomgick latinskolan därstädes. Där trädde
han ock i närmare beröring med Reuchlin och mottog
af denne impulser af för hela hans lif afgörande
betydelse. På Reuchlins råd
begaf han sig 1509 för vidare studier till
universitetet i Heidelberg, där han väckte
uppmärksamhet genom sin stora, tidigt utvecklade
begåfning och redan 1511 blef baccalaureus inom filos.
fakulteten. Missnöjd öfver att magistervärdigheten på
grund af hans ungdom förvägrades honom, öfverfyttade
han 1512 till Tübingen, vid hvars universitet han
1516 med utmärkelse förvärfvade magistergraden. Efter
afslutade filosofiska studier vände han sig till
teologien, men kände redan vid denna tidpunkt en genom
umgänget med en krets af unga humanister stegrad
afsmak för den härskande skolastiken. Efter att
ha afböjt hedrande kallelser från annat håll antog
han 1518 en genom Reuchlin förmedlad kallelse till
professor i grekiska vid det unga universitetet i
Wittenberg. Från början var han dock verksam äfven på
det teologiska området och öfvergick, sedan han till
tack härför 1519 erhållit baccalaureatsvärdigheten
i teologi – teol. doktorsgraden ville han däremot
aldrig mottaga –, snart till en professur inom
teol. fakulteten. Mellan honom och Luther uppstod från
början det innerligaste vänskapsförhållande. Medan
M. i religiöst hänseende i början helt rycktes med
af Luthers ursprunglighet och kraft och alltid i
detta afseende kände sig som Luthers lärjunge,
såg Luther med nästan oinskränkt beundran upp
till den honom i lärdom vida öfverlägsne M., hos
hvilken han menade "nästan intet finnas, som ej
öfversteg det mänskliga måttet". I deras nu begynnande
utomordentligt betydelsefulla samarbete kompletterade
de ock på ett märkligt sätt hvarandra. M. saknade
i religiöst hänseende djupare originalitet, men
egde till gengäld en nästan oöfverträffad förmåga
att för de högsta tankar finna de mest koncisa,
enkla och träffande uttryck. Så är det i mycket stor
utsträckning först i den form och den sammanfattning,
som Luthers öfverflödande rika, men oordnade tankar
genom M. – visserligen på många punkter ej utan en
ödesdiger förkortning – fått, som dessa utöfvat sin
historiska verkan. Tillika ställdes genom M. alla
humanismens vapen i reformationsverkets tjänst, och
Wittenberg blef genom honom en centralhärd också för
tidehvarfvets hela lärda bildning.

Redan vid disputationen i Leipzig 1519 stod M., dock
utan att offentligen framträda, på ett betydelsefullt
sätt vid Luthers sida. 1521 utgaf han första uppl. af
sina utomordentligt inflytelserika Loci communes rerum
theologicarum (fr. o. m. uppl. 1542 under titeln Loci
præcipui theologici), den första sammanfattande,
läromässiga framställningen af reformationens
hufvudläror. Denna skrift, som urspr. blott ville
framlägga själfva de afgörande grundtankarna
i reformationens tolkning af bibeln och först
småningom växte ut till en fullständigare dogmatisk
framställning, står i systematisk kraft afgjordt
tillbaka för t. ex. Calvins motsvarande arbete,
men är i framställningens ädla enkelhet, finhet och
precision af intet öfverträffad. I kyrkohistoriskt
hänseende än viktigare är dock det uttryck för den
reformatoriska ståndpunkten, som M. – hvilken vid
riksdagen i Augsburg 1530 måste i st. f. den i
riksakt förklarade Luther öfvertaga ledarplatsen
på den evangeliska sidan – gett i den där framlagda
s. k. "Augsburgiska bekännelsen", liksom i den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>