Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Metrik, läran om versmåtten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framträder. Bearbetningen af den egentliga metriken
tillkom filologerna (de s. k. grammatici), och
det första arbete af detta slag, som kommit till
vår tid, härrör från den i 2:a årh. e. Kr. lefvande
alexandrinske grammatikern Hefaistion (se d. o. 2),
hvars handbok (encheiridion) i metrik, ehuru blott ett
knapphändigt utdrag ur ett förloradt större verk, är
den hufvudsakliga källan för vår kännedom om de gamles
metriska teori. Äfven romerska grammatici (Terentianus
Maurus, Marius Victorinus, Diomedes m. fl.,
utg. af Keil i samlingen "Grammatici latini", bd 6)
ha författat delvis rätt vidlyftiga arbeten i metrik,
särskildt med afseende på de latinske skaldernas
versbruk; men deras metriska teori är i det hela
dunkel och förvirrad. Det första i nyare tid gjorda
försöket till en vetenskaplig behandling af metriken
utgick från den engelske filologen Bentley (se
d. o.), hufvudsakligen i hans "Schediasma de metris
Terentianis" (1711); och hans yngre landsman Porson
har inlagt stor förtjänst genom att (i företalet
till ed. af Euripides’ "Hekuba", 1795) uppvisa
de dittills förbisedda finare lagarna för de i det
grekiska dramat allmännast förekommande versmåtten. En
systematisk framställning af den grekisk-romerska
metriken i hela dess omfattning åstadkoms först af
Hermann, "De metris græcorum et romanorum
poëtarum" (1796), närmare utförd i "Elementa doctrinæ
metricæ" (1816) och "Epitome doctrinæ metricæ"
(1818; 4:e uppl. 1869), hvilka länge gällde som
fundamentalarbeten inom den vetenskapliga metriken och
ännu åtnjuta välförtjänt anseende. Den svaga punkten
i Hermanns metrik är, att han icke tillbörligen
beaktat dels de gamles egen uppfattning af rytmens
lagar, dels den nära samhörigheten mellan metrisk och
musikalisk rytm, men i stället velat lägga till grund
vissa från Kants filosofi hämtade kategorier, hvilka
med versbyggnaden alls intet ha att skaffa. I detta
hänseende måste ett försteg tillerkännas Böckh, som
i "Versmaasse des Pindaros" (1809) och i inledningen
till "Pindari carmina" (1811) lämnat viktiga bidrag
till utvecklingen af den metriska teorien. En
fullständig, från de gamles rytmiska teori (hos
Aristoxenos) utgående omhvälfning har åvägabragts
genom Rossbach och Westphal, "Metrik der
griechischen dramatiker und lyriker" (1854–65; 2:a
af Westphal ensam bearb. uppl. med titel "Metrik der
griechen", 1867–68; 3:e uppl. "Theorie der musischen
künste der hellenen", 1885–89). I den sålunda
inledda riktningen har sedan uppstått en synnerligen
rikhaltig litteratur. Bland sammanfattande verk må
nämnas: Christ, "Metrik der griechen und römer"
(1874; 2:a uppl. 1879), Alexanderson, "Grekisk metrik"
(1877), Gleditsch, "Metrik der griechen und römer"
(3:e uppl. 1901, i Müllers "Handbuch der klassischen
alterthumswissenschaft", bd 2). Ussings "Græsk
og romersk metrik" (1893) innebär en återgång till
det äldre betraktelsesättet, enligt hvilket metern
uppfattas som en blott och bart språklig rytm, utan
hänsyn till det musikaliska underlaget, äfven där ett
sådant, ehuru numera förloradt, bevisligen funnits och
påtryckt versen sin rytm. Havets "Cours élémentaire de
métrique grecque et latine" (4:e uppl. 1896) är, som
titeln anger, en rent elementär, men redigt
uppställd och ganska användbar liten handbok. – Om
den äldsta latinska eller uritaliska versbyggnaden
se Saturnisk vers. De efter grekiskt mönster bildade,
men i många afseenden egendomliga och svårtydda
versmåtten inom det äldre romerska dramat ha
gjorts till föremål för djupgående detaljstudier
i synnerhet af F. W. Ritschl (se d. o.) och
hans skola. Bland större sammanfattande arbeten på
detta område må nämnas Klotz, "Grundzüge der
altrömischen metrik" (1890). I senare tid ha äfven
svenska filologer (A. V. Ahlberg, G. E. Wallstedt
m. fl.) lämnat bidrag till lösningen af dit hörande
frågor. Den romerska metrikens öfriga delar äro
systematiskt framställda af Lucianus Müller,
"De re metrica poëtarum latinorum" (1861;
2:a uppl. 1894). – Försök ha äfven gjorts att
åstadkomma en jämförande indoeuropeisk metrik efter
mönstret af den jämförande språkforskningen. Man har
nämligen trott sig kunna spåra en urarisk versform
såsom liggande till grund så väl för den indiska
som för den äldsta grekiska, italiska, keltiska,
germanska och slaviska versbyggnaden. Uppslaget
härtill gafs af Westphal, "Zur vergleichenden
metrik der indogermanischen völker" (1861 i Kuhns
"Zeitschrift für vergleichende sprachforschung"). I
samma riktning går bl. a. Useners "Altgriechischer
versbau, ein versuch vergleichender metrik"
(1887). I sitt sista arbete, "Allgemeine metrik
der indogermanischen und semitischen völker"
(1892), har Westphal velat utsträcka jämförelsen
äfven till den semitiska versbyggnaden. Hela denna
teori är dock i hög grad famlande och osäker.
A. M. A.
Den fornnordiska metriken framställdes redan under
medeltiden i flera metriska arbeten, af hvilka det
utförligaste är Snorre Sturlasons Háttatal (se
d. o.) med en prosaisk kommentar, som emellertid blott
registrerar metriska jämte stilistiska egendomligheter
och fornnordiska utbildningar af den ursprungliga
allitterationsversen. Från rytmisk synpunkt har
allitterationsversen behandlats först i modern tid,
och därvid har betraktelsen utsträckts till alla
germanska folks allittererande diktning, hvaraf utom
norden utförligare källor finnas på angelsaxiska och
fornsachsiska. I allmänhet ansågs versen eller,
som tyskarna uttrycka sig, halfversen innehålla
två höjningar, men Lachmann, Müllenhoff och Bartsch
antogo för de få fornhögtyska allittererande dikterna
fyra höjningar liksom för rimversen; att angelsaxiska
allitterationsverser haft blott två höjningar, visa
emellertid dikter, hvari sådana växla med latinska
verser med blott två höjningar, hvilket nog också
gäller fornhögtysk allitterationsvers. Att höjningar
och sänkningar äro underkastade bestämda regler i
afseende på stafvelsernas kvantitet sökte E. Sievers
visa i flera uppsatser, som sammanfattades till
"Altgermanische metrik" (1893), hvaraf N. Beckman i
"Arkiv för nord. filologi", 15, s. 67 ff. (1895)
och H. Pipping, "Bidrag till Eddametriken"
(1903) närmare belyst vissa punkter. Sievers’
undersökning gäller emellertid endast versfyllnadens
beskaffenhet och utgör en förberedelse till en
fullständig rytmisering, d. v. s. bestämning af de
enskilda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
