Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mission
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
preussarna m. fl. På detta sätt infördes ock
kristendomen i Finland från Sverige genom Erik
den helige (1157), Birger jarl (1249) och Torgils
Knutsson (1293 och 1298). Undervisning följde dock
efter våldet; så blef biskop Henrik, som åtföljde
Erik den helige, Finlands apostel. – De stora
upptäcktsresorna vid öfvergången till Nya tiden
gåfvo impuls till nya missionsföretag. I icke ringa
mån bidrog därtill, hvad katolska kyrkan angår,
önskan att bland hedniska folk vinna ersättning för
hvad den genom reformationen förlorat. Bland Nord-
och Syd-Amerikas indianer verkade sålunda
dominikan- och franciskanmunkarna. Särskildt att ihågkomma är
den rastlöst verksamme, för infödingarnas andliga
väl och personliga rättigheter gentemot främlingarna
nitälskande Bartolomé de Las Casas (d. 1566). I
Afrika på olika platser upptogs ock arbetet af olika
munkordnar. Af största betydelse för missionsarbetet
blef jesuitorden. Banbrytare för dess hednamission
blef Loyolas medarbetare och vän Fr. Xavier från 1542,
först i Indien, sedan i Japan, och han stod just i
begrepp att tränga in i Kina, då han bortrycktes af
döden, 1552. Där upptogs arbetet 1582 af jesuiten
Matteo Ricci och efter hans död, 1610, särskildt af
jesuiten Adam Schall. Stora resultat syntes föreligga
både i Indien, Japan och Kina, men det berodde i
icke ringa mån på den af jesuiterna praktiserade
ödesdigra ackommodationsteorien. I Japan blef deras
mission under 1600-talet alldeles upprifven genom
blodiga förföljelser och kristendomen vid dödsstraff
förbjuden. I Kina måste jesuiterna efter segt motstånd
(1742) böja sig för Innocentius X:s dom (1685)
öfver deras ackommodationspraxis, hvarefter verket
gick tillbaka; af samma anledning blef förhållandet
likadant i Indien. I Paraguay i Syd-Amerika lyckades
jesuiterna upprätta ett slags kyrklig republik
och styrde med patriarkalisk myndighet de öfver
100,000 kristnade infödingarna från 1610; men 1750
bröts deras makt genom eu öfverenskommelse mellan
Spanien och Portugal, och 1758 förvisades de ur
landet.- - I senare tid har den katolska kyrkans
mission i täflan med den protestantiska kyrkans
blifvit en världsmission och föranleder ofta den
senare stora svårigheter genom att intränga på dess
verksamhetsområden. Den katolska missionen har enligt
vid världsmissionskonferensen i Edinburgh 1910 lämnad
statistik 7,933 ordinerade europeiska missionärer och
5,837 infödda, 5,270 lekmannabröder, 21,320 systrar
och 24,524 kateketer, 42,968 missionsstationer med
bistationer, 24,033 skolor och 7,441,215 hednakristna
under sin vård. Sedan 1622 ha de många olika katolska
missionsföretagen sin sammanhållningspunkt och högsta
ledning i Congregatio de propaganda fide (se vidare
Propagandan). – I sammanhang härmed må med afseende
på den grekisk-katolska kyrkan meddelas, att denna,
frånsedt flera institutioner för missionsändamål
för främmande befolkning i Europeiska Ryssland, har
9 missioner i Sibirien och dessutom mission i Japan
och Nord-Amerika. Det ryska missionssällskapet, som
bär detta arbete, har 400 missionärer i sin tjänst
inom 126 missionsdistrikt.
Inom de protestantiska kyrkorna hade en tid
lång missionstanken svårt att göra sig gällande.
Deras närmaste uppgift var att bekämpa hedendomen
inom kristenheten och att under kamp för sin tillvaro
mot påfvens och kejsarens stämplingar söka vinna
fasthet i lära och författning. De hedniska folk,
som man då kände, lydde under Spanien och Portugal,
reformationens afgjorda fiender, hvilket då måste
omöjliggöra evangelisk mission; särskildt i Tyskland
hade man icke heller någon direkt beröring med
den egentliga hednavärlden. Därtill kom Luthers
eskatologiska uppfattning, "att den yttersta dagen
vore för dörren" och att sålunda det icke var någon
missionstid mer. Det dröjde därför inom den lutherska
kyrkan nära 200 år, innan ett missionsföretag – det
Trankebarska – sattes i gång. Ansatser hade dock
under den mellanliggande tiden förekommit, och härvid
har Sverige gått i spetsen. Gustaf Vasa sände 1559
missionärer till lapparna. Holländarna, som efterträdt
portugiserna som kolonialmakt, sökte från början
af 1600-talet införa protestantisk kristendom bland
infödingarna på Ceylon, Stora Sundaöarna, Molukkerna
och Formosa, men denna regeringsmission urartade
genom oevangeliska missionsmetoder. De till Amerika,
särskildt efter 1620, utvandrade engelske och skotske
puritanerna hade ock indianernas kristnande som sitt
mål (jfr Karl I:s Charta för Massachusetts-kompaniet
1628, där detta uttryckligen inskärpes). Men snart
blef krig mot dem som "kanaaniter", som borde
utrotas, ett heligt krig. Annorlunda ställde sig
svenskarna i kolonien Nya Sverige vid Delawarefloden
(från 1637; se nedan). Och mot den bland de engelske
kolonisterna härskande uppfattningen inlades i
handling en protest genom pastorn i Roxbury i
Nya England John Eliots banbrytande evangeliska
missionsarbete sedan 1646. Hans meddelanden gåfvo
indirekt anledning till ett missionsvänligt cirkulär
från parlamentet 1648, och 1649 bildades Society
for the propagation of the Gospel in New England,
det första protestantiska missionssällskapet. Sedan
följde 1698 Society for promoting Christian knowledge
och 1701 Society for the propagation of the Gospel in
foreign parts. – I Tyskland hade missionstanken väckts
af en E. von Welz, Hawemann, Dannhauer, Scriver, von
Leibniz, men det var först genom pietismen (Spener,
Francke), som de började bryta igenom och satte frukt
i den förut nämnda Trankebarska missionen i den danska
kolonien på Indiens sydöstra kust 1705. Initiativet
därtill togs af Fredrik IV af Danmark, som genom
det 1714 upprättade "Collegium de cursu evangelii
promovendo" gjorde denna första lutherska mission
till en kunglig statsinrättning. Missionärerna gåfvos
däremot från den tyska pietismen: Barthol. Ziegenbalg
(d. 1719) och Heinrich Plütschau m. fl., och i denna
hade de ock sitt andliga stöd. Chr. Fr. Schwartz
(d. 1798 efter 50 års oafbruten verksamhet) var denna
missions mest betydande missionär. Efter en tid af
lägervall öfvertogs den 1847 af missionssällskapet
i Dresden. Missionskollegiet i Köpenhamn upptog
äfven arbetet i Lappland (Tomas von Westen 1716–-22)
och på Grönland (Hans Egede från 1721). – 1732
utsände Brödraförsamlingen sina första missionärer
D. Nitzschmann och L. Dober till det danska Västindien
samt M. och Kr. Stach till Grönland. Så började
den missionera bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
