- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
845-846

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Moliére, Jean Baptiste Poquelin - Molijn, Pieter. Se Molyn - Molilja. Se Målilla - Molimba, folkslag. Se Kamerun - Molin, Lars

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som däri gafs af en öfvermodig, fräck och hänsynslöst
njutningslysten adelsjunker. M. blef genom den
en föregångare till Beaumarchais i "Le mariage
de Figaro". I "Le misanthrope" skildras en ädling,
Alceste, som ända till människohat känner sig kränkt
och upprörd af allt det tillgjorda och falska, som
vidlådde den tidens aristokratiska kretsar och deras
umgängesvanor. En kontrast mot denna hejdlöshet
bildar den måttfulle Philinte, genom hvilken
M. tolkar sin uppfattning af "l’honnête homme",
den till skick och väsen fint utbildade, öfverlägset
korrekte världsmannen, som utgjorde den tidens
ofta skildrade, sociala idealtyp. I prosastycket
"L’avare" är en gammal girigbuk hufvudpersonen,
men däri ingå äfven fint tecknade andra typer af
båda könen. Kleresiet, ämbetsmannakåren och, af
kvinnotyper, modern ega inga representanter i denna
långa serie af olika karaktärer och personager. –
Uppränningen till hans pjäser var stundom långods,
till hvilket han dock förvärfvade eganderätt
genom ämnets konstnärliga och fullt originella
behandling. Som han gjort till sin uppgift att både
rätta och roa, var han alltid mån om att i äfven
mycket allvarliga situationer inblanda ett komiskt
element. Hans teckningar äro i det stora hela fullt
objektiva och opersonliga, men hans samtida ansågo sig
stundom kunna utpeka originalen till vissa af hans
typer, och man återfinner någon gång uttalanden och
stämningar, som otvunget kunna ledas tillbaka till
hans personliga erfarenheter från ett disharmoniskt
äktenskap. Riktlinjerna för kvinnans uppfostran och
grundvillkoren för goda familjeförhållanden utgjorde
också ett tema, till hvilket han ofta återkom, ty
det gaf honom tillfälle att lägga fram sin sunda,
men något kyliga lefnadsvishet. – M. behandlade sin
vers, nästan alltid alexandriner, med fulländadt ledig
konstnärlighet och lämpade språket troget efter den
talandes bildningsnivå och karaktärsläggning, hvarmed
torde stå i samband, att dialogerna stundom fått en
ordrik vidlyftighet, som ej stämmer med vår tids kraf
på större måttfullhet i detta hänseende. Från den
tidens för skådespel af alla slag strängt formulerade
föreskrift om enhet i tid och rum afvek M. ytterst
sällan, och då af nödtvång, t. ex. i "Don Juan". En
svag punkt i M:s i öfrigt fulländade konstnärskap
är den vårdslöshet, hvarmed han ej sällan förmedlade
upplösningen af en dramatisk konflikt. – Inom dramats
historia bildar M. genom sina verk en öfvergång från
ett äldre skede till det moderna. Hans farser och
intrigstycken utgöra en genialisk fortsättning af
en genre, som redan länge varit rikt representerad
särskildt i Italien och Spanien. Genom sina sede-
och karaktärskomedier skapade han en ny genre,
inom hvilken han tjänat som föredöme ännu långt in
på 1800-talet. Äfven om hans maner nu börjar kännas
föråldradt, skall han dock som skarpsynt iakttagare
och talangfull tecknare af hvad han iakttagit
ännu länge bevara en framskjuten plats bland vår
kulturs dramatiska författare. – M. framhöll själf,
att skådespel författas endast för att uppföras, och
däraf förklaras hans ringa omsorg om att få sina verk
i oförvanskad form bevarade åt eftervärlden. Redan
under hans lifstid befordrades visserligen flertalet
pjäser till trycket, dels genom hans egen försorg,
dels genom tjuftryck, men en något så när definitiv upplaga
af hans samlade komedier åstadkoms först 1682, och
då af hans trogne vän La Grange, som alltsedan 1659
tillhört hans trupp. Det är sannolikt, att denne haft
tillgång till af M. efterlämnade manuskript, hvilka
dock sedan gått så fullständigt förlorade, att allt
hvad man ännu eger kvar, skrifvet af M:s egen hand,
är några namnteckningar och ett par kvittenser. –
Den bästa och fullständigaste upplagan af M:s verk
är utg. af E. Despois och P. Mesnard 1873–1900, i
serien "Les grands écrivains de la France" (13 bd,
af hvilka de 4 sista innehålla biografi, bibliografi,
grammatiska observanda och en fullständig ordbok,
hvartill kommer ett album med porträtt, faksimilen
m. m., ny reviderad uppl. 1907 ff.). – M. blef
tidigt uppmärksammad i Sverige, och hos oss liksom
i andra länder har han haft ett starkt inflytande
på den inhemska dramatiska diktkonsten. Redan 1690
uppfördes i Stockholm pjäser af M. och då på tyska
språket af en tysk teatertrupp. Sedan dess ha de
ständigt ingått och ingå fortfarande i vår dramatiska
repertoar. – Goda öfv. från M. äro Strandbergs nämnda
samt de af G. Klintberg, 1905 ("Misantropen") och
A. M. Malmstedt, 1907 ("Tartuffe", "En misantrop"
och "Vittra damer"). De tre sistnämnda äro mycket
trogna och särskildt beaktansvärda för vaket bemödande
att hålla dialogerna i fullt naturlig samtalsstil,
hvilket medfört, att svenska alexandrinen där närmats
till sitt franska mönster i rytmiskt hänseende. –
Molière-litteraturen ökas ständigt med skrifter
af skiftande innehåll: biografier, detaljstudier,
karakteristiker af hans pjäser, arkivforskningar
m. m. Af allmänt orienterande litteratur må
här anföras K. Warburg, "M." (1884, anmäld af
H. Schück i "Nordisk revy" 1885), och N. Erdmann,
"M." (1898), E. Rigal, "M." (1908), G. Lafenestre,
"M." (1909), M. Wolff, "M." (1910), A. Lefranc,
"La vie et les ouvrages de M.", föreläsningar vid
Collège de France, utförligt refererade i "Revue des
cours et des conférences" 1905–10, samt H. Fritsche,
"Ein namenbuch zu M:s werken" (2:a uppl. 1887).
P. A. G.

Molijn [måle’jn], Pieter. Se Molyn.

Molilja. Se Målilla.

Molimba, folkslag. Se Kamerun, sp. 721.

Molin, Lars, teolog, riksdagsman, f. 26 nov. 1657
i Kumla socken, Västmanland, d. natten till
20 sept. 1723 i Uppsala, student där 1677 och
informator hos Erik Benzelius d. ä., försvarade 1684
en afhandling i romersk arkeologi, De clavibus, som
ansågs särdeles värderik. M. blef 1685 konrektor
i Västerås, 1686 konsistorienotarie och vid
promotionen i Uppsala 1688 magister primus. 1689
företog han, med understöd af konungen, en längre
utländsk resa, under hvilken han 1692 i Giessen
blef teol. licentiat. Han prästvigdes i Stockholm
1693, blef 1694 regementspastor vid Lifgardet och
utnämndes s. å. till teol. professor vid Dorpats
universitet. 1699 flyttades detta till Pernau, och
snart därefter måste M. vid ryssarnas infall fly öfver
till Stockholm, där han 1702 blef änkedrottningens
hofpredikant. 1703 blef han teol. doktor i Giessen
samt 1705 förste teologie professor och domprost
i Uppsala. På denna plats utvecklade M. mycken
verksamhet, något som väl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0445.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free