- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
1167-1168

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Moschopolis (Muskopolje), ort i turkiska Monastir - Moschos, forngrekisk epiker - Moschus - Moschus 1. Farm. Se Mysk - Moschus 2. Zool. Se Myskdjuren - Mosdok, stad i ryska Terek - Mose (Bibeln)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

grundlagd i början af 1500-talet, på 1700-talet berömd
som medelpunkten för grekisk kultur och vetenskap
i denna del af Balkanhalfön. Därifrån härstamma de
rike affärsmännen baronerna Sina
i Wien, som skänkte Aten byggnaderna för
vetenskapsakademien och observatorium. Sedan
M. blifvit förstördt af albaneserna 1769, är det en
obetydlig by, där dock kyrkornas antal vittnar
om dess forna betydelse.

Moschos (grek. Moσχος), forngrekisk epiker och
bukoliker (idyllförfattare) från Syrakusai i 2:a eller
3:e årh. f. Kr., betecknar sig själf som Theokritos’
lärjunge och arftagare till den doriska sången. Hans
dikter, tillhörande den episk-idylliska riktningen,
utmärkas genom fint utarbetad form, men stå långt
efter Theokritos’ med afseende på kraft, enkelhet och
verkligt poetisk inspiration. De äro utgifna i flera
uppl., vanligen tills. med Theokritos’ och Bions,
bl. a. i åtskilliga samlingar af "Poetæ bucolici"
och "Poetæ minores græci".
A. M. A.

Moschus. 1. Farm. Se Mysk. – 2. Zool. Se Myskdjuren.

Mosdok [masdå’k], stad i ryska prov. Terek,
generalguvern. Kaukasien, vid floden Terek. 14,583
inv. (1897), ryssar, armenier, gruser, osseter och
andra kaukasiska bergfolk. Tillverkning af ljus och
läder; handel med ull, får, hästar och nötkreatur.
J. F. N.

Mose (hebr. Moše, enl. 2 Mos. 2: 10 = "den
[ur vattnet] uppdragne", af hebr. verbet maša,
enl. Josefos af egyptiskt ursprung, men med
liknande betydelse, "den ur vattnet räddade",
enl. nyare forskningar troligen en hebraisering
af det egyptiska mes l. mesu, barn), israeliternas
räddare ur träldomen i Egypten och grundläggaren af
den israelitiska religionen. Berättelserna om hans
lif och verk föreligga i 2–5 Mos. Men arten af de där
sammanförda källorna, af hvilka en del har ett mycket
sent ursprung, gör det ovisst, huru mycket af det,
som där berättas, återger en historisk verklighet
ang. M. och hans lifsgärning och huru mycket som
är att hänföra till senare tider. Som verkligt
historiska fakta torde man dock få betrakta, att
M. härstammade från Levi stam, att han på grund af
ett dråp måste fly till trakten af Sinai, att han
där gift sig med dottern till en midjanitisk präst
och med henne haft två söner, att han sedan återvändt
till Egypten och med sin broder Aron som medhjälpare
fört det under träldom suckande folket ut ur Egypten,
att han med folket dröjt en längre tid vid Sinai och
Kades och att han dött ö. om Jordan, utan att sålunda
ha fått föra Israel in i det egentliga Kanaan. –
Betydelsen af M:s verk ligger icke i första hand
däri, att han gett folket ett större eller mindre
antal lagar ang. kulten, den sociala sammanlefnaden
etc., utan däri, att han varit förmedlaren af ett
enastående religiöst förhållande mellan Israel
och dess Gud, Jahveh. Alla källorna äro eniga att
framhålla, att denne Gud var känd af fäderna; det
nya i M:s förkunnelse kan då på sin höjd ha legat
i framhållandet af en ny sida hos Jahveh: möjligen
hans egenskap af räddare och frälsare i förhållande
till Israel och hans kraf på lydnad för nya sedliga
bud. Förhållandet mellan Israel och denne Gud, som
knutits genom en särskild akt ("förbund",
2 Mos. 24), utesluter icke tillvaron af andra gudar,
men innebär, att folket icke skall dyrka några andra
än Jahveh (d v. s. monolatri l. henoteism, icke
absolut monoteism). Ett frö till absolut monoteism
låg emellertid dels i den upplefvade frälsningen ur
Egypten, ty därvid hade ju Jahveh visat sig starkare
än den stora hedniska världsmaktens gudar, dels i de
sedliga egenskaper, som enligt Moses förkunnelse
voro utmärkande för Jahveh (jfr Dekalogen,)
egenskaper, som de store profeterna (Amos, Hosea,
Esaias etc.) sedan vidare utvecklade, så att de
andre gudarna blefvo väsenslösa skuggbilder. I
Moses mun låg tonvikten ännu hufvudsakligen på det
exklusiva i gudsförhållandet. Likaledes utesluter
den omständigheten, att Jahveh är en sedlig Gud,
icke, att han ännu länge tänkes ega drag, som
för ett mera utveckladt medvetande icke te sig
som verkliga sedliga egenskaper (jfr t. ex. Guds
helighet eller vrede i 2 Sam. 6: 7, hans kraf på
äfven det mänskliga lifvet, 2 Mos. 13: 13; 22: 29),
eller att hans vilja icke alltid uppenbaras genom
inspirerade mänskliga organ, utan genom lottkastning
medelst Urim och Tummim, och icke heller att hans
personliga närvaro är bunden vid Förbundets ark. Huru
realistisk förbindelsen mellan Jahveh och arken i de
äldsta källorna uppfattats, kan man se af de urgamla
signalorden i 4 Mos. 10: 35 f. och i berättelsen
om arkens förödelse i Filistéen (1 Sam. 4–6). Det
var först Deuteronomium och Prästkodex, som läto
arken vara bevararen af Lagens taflor. – Svårare
är att afgöra M:s betydelse för kulten och den
sociala sammanlefnaden. Alltsedan Josefos ("Contra
Apionem", II, 16) har man länge föreställt sig Israels
statsförfattning som en teokrati (gudsherradöme),
i det att alla regeringsorgan där tänktes vara utan
själfständig myndighet och endast hade att utföra
Guds genom profeter och lagstiftare förkunnade
vilja och bud. En sådan åskådning passar in på
Prästkodex’ lagar, men dessa återge i stort sedt
icke förhållandena på M:s tid, utan idealet af en
gudsstat, sådan som prästerna önskade under och efter
exilen. På M:s och Josuas, ja äfven på domarnas tid
passar en sådan föreställning icke in redan därför,
att folket då ännu icke var någon stat, utan endast
en samling stammar, hvilkas sammanhållande band
hufvudsakligen utgjordes af religionen (jfr Dom. 5)
och inom hvilka man ej hade behof af någon annan
myndighet än stamfurstarna, de äldste inom släkterna
eller (efter bosättningen i Kanaan) inom staden
eller byn. Äfven det själfständiga konungadömet
var åtminstone enligt en åskådning icke emot Guds
vilja (såsom en annan åskådning framställer saken 1
Sam. 8; 10: 17 ff.; 12), utan hans egen skapelse (jfr
1 Sam. 9: 16) och prästerna voro konungarnas tjänare
(2 Sam. 8: 16–18, 1 Kon. 4: 1–6) och blefvo af dem af-
och tillsatta, efter godtfinnande (2 Sam. 8: 18, 1
Kon. 2: 35). Aron, som med sina söner enligt de senare
lagarna framställes som den ende legitime prästen,
är i de äldsta Pentateukkällorna betecknad endast
som M:s talman (2 Mos. 4: 14 ff.). Emellertid ger
den enstämmighet, med hvilken alla källorna hänföra
kultlagarna till M., tydligt vid handen, att han
framstått för folkets medvetande som den verklige
grundläggaren af Israels kult. Och det föreligger
ingen anledning att betvifla detta förhållande,
äfven om det på grund af Moseböckernas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0610.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free