- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
1197-1198

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mosse, vanligen torfmark

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

torfbildande växtsamhällena på grund af de nämnda
faktorernas inverkan aflöst hvarandra. I allmänhet
har utvecklingen gått från fuktigare stadier till
torrare, beroende helt enkelt därpå, att genom
torfbildningen markytan kommit att intaga allt högre
läge i förhållande till vattennivån. - I sjömossarna
komma underst i lagerföljden jordarter
afsatta i öppet vatten (gyttjor, sjötorf o. s. v.) och
innehållande rester af dettas vegetation, t. ex. af
Nymphæacéer, Potamogeton-arter, Phragmites,
Scirpus lacustris
och Equisetum limosum. Därofvan
komma kärr- eller gungflybildningar af växlande
beskaffenhet, som sakna lämningar af det öppna
vattnets växtlighet och i stället kännetecknas af
starrester, Menyanthes trifoliata, Calla palustris,
Comarum palustre
m. fl. af öfversvämningsmarkernas
karaktärsväxter. Går man vidare uppåt i lagerföljden,
öfvergår jordarten småningom i skogstorf med
stubbar, grenar, blad o. s. v., underst af löfträd
(sälg, al, björk), högre upp af barrträd (tall,
någon gång gran). När växtlig tallskog uppträdt på
mossens yta, har denna i regel nått sin utvecklings
slutpunkt. Torfytan har nämligen då nått en höjd, där,
liksom på fastmarken, nästan fullständig sönderdelning
af vegetationsaffallet eger rum och torflagrets
tillväxt sålunda afstannar. Ofvan skogslagret träffas
emellertid i flertalet af vårt lands mossar –
liksom f. ö. äfven i andra delar af norra Europa
– af flera orsaker ett torflager af växlande
mäktighet och beskaffenhet, som kan visas vara
afsatt under fuktigare förhållanden än det närmast
underliggande. Ett likartadt utvecklingsförlopp
gäller i hufvuddrag jämväl för torfmarkerna af den
andra gruppen. Där saknas emellertid sjöaflagringar,
och kärrtorfarter bilda lagerföljdens bas. Största
delen af Norrlands myrar tillhör denna grupp. Hos
backmossarna, hvilkas yta alltjämt hålles fuktig af
öfversilande vatten, blir utvecklingen – och därmed
lagerföljden – helt olika de två första gruppernas,
i det ingen allmän tendens mot större torrhet kan
förmärkas. Lagerföljden är vanligen en tämligen
regellös växling mellan olika kärrtorfslag med eller
utan inlagringar af sjötorf och gyttja samt (i kalk-
rika trakter) kalktuff och bleke. Backmossarnas yta
blir regelbundet ganska starkt lutande, och torfytans
lutning betingas af underlagets. Torfmarker af de
båda andra grupperna ha däremot, så länge de förbli
kärr, i stort sedt horisontell yta. Kring igenväxande
sjöar och andra vattendrag utbildas dock en svag lutning mot
vattnet. Torfbildningarnas mäktighet är mycket
växlande. – Medeldjupet af södra Sveriges torfmarker plägar
uppskattas till omkr. 2 m., af Norrlands till
omkr. 1,5 m.; ej sällan träffas djup af 5 à 6 m.,
någon gång ända till 9 à 10 m. Vanligen ingå
i dessa fall högmossebildningar i lagerföljden.
Vissa nordtyska och irländska mossar nå djup af 12
à 15 m. Europas mäktigaste kända torfmossprofil
är antecknad från Ostpreussen och mäter
24,6 m. – Torfmarker uppstå nästan uteslutande i trakter
med tempereradt klimat, men rikligast förekomma de
inom sådana områden, där en forntida nedisning
skapat en småkuperad terräng af den typ, som
utmärker Skandinavien. Nästan alla delar af
Sverige hysa sålunda torfmarker, från några få ars
till flera kvadratmils utsträckning. Enligt den
vanligen anförda, men ingalunda säkra beräkningen
skulle omkr. 52,000 kvkm., d. v. s. 12,5 proc. af
landets hela areal, bestå af torfmark. Rikast på
torfmarker äro småländska höglandet (i vissa
trakter omkr. 20 proc. torfmark) och Norrland
(med frånräkning af fjällområdena minst 25 proc.,
för stora områden antagligen öfver 50 proc.). –
Sveriges torfaflagringar äro undantagslöst
bildade under tiden efter den sista landisens
afsmältning. Endast på ett par platser i södra
Norrland (Härnösand och Bollnäs) har man under
istidsaflagringar träffat gyttjelager, hvilka
måste härstamma från äldre, af landisen
förstörda torfmossar. I södra Jylland och
norra Tyskland har man lyckats påvisa torfmossar,
hvilka bevarats så godt som fullständigt orubbade
sedan den sista interglacialtiden och hvilkas
lagerföljd i allt väsentligt öfverensstämmer med de
postglaciala mossarnas. De tertiära brunkolen
äro likaledes gamla torfbildningar, och jämväl vissa
af de äldre geologiska periodernas stenkolslager ha
ett jämförligt ursprung.
illustration placeholder
Profil genom en lågmosse (kärr), utvisande lagrens

normala ordningsföljd och deras förhållande till

den lefvande vegetationen. Efter C. Weber.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0627.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free