- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
1275-1276

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Muhammed l. Mohammed

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

beskyddare barnslig vördnad och tillgifvenhet. Som gosse
skall han ha försörjt sig med att valla får, och det
är ovisst, om han någonsin, som det påstås, medföljt
Abu Talib på handelsresor till Syrien. I sitt 25:e år
trädde han i tjänst hos en rik köpmans änka, Chadidja
(mindre god form Chadidsja), och som kameldrifvare,
icke som ledare, medföljde han hennes handelskaravaner
åt alla håll. Men denna torftiga lefnadsställning
förändrades snart genom hans giftermål med den
betydligt äldre Chadidja. Med henne hade han två
söner och fyra döttrar. Sönerna afledo vid späd ålder,
och för att lindra Abu Talibs bekymmer för en talrik
familj upptog han dennes yngste son, Ali. M. lefde
nu som rik köpman. Men efter någon tid började han
egna sig åt religiösa betraktelser, uppfyllde ifrigt
alla af fädernas tro föreskrifna fastor och böner samt
kunde ofta under den heliga fastemånaden Ramadan draga
sig undan för flera dagar till det ensliga berget Hira
i närheten af Mekka. På detta sätt förbereddes den
världshistoriskt betydelsefulla vändning i hans lif,
som vanligen anses infalla i hans 40:e år.

Redan före M:s tid hade bland de arabiska stammarna,
till en del genom judisk eller kristen inverkan,
vissa religiösa rörelser yppats, och det var icke
ovanligt att höra ansedda män ifra för en renare
tro och gudsdyrkan än fädernas lära (se Islam).
Kristendomen hade (omkr. 600) trängt ganska
djupt in i Arabien, dels i n. från Syrien, dels i
Jemen från Abessinien. Dock måste man antaga, att
omvändelsen både bland de bofaste och än mer bland
de kringvandrande araberna varit tämligen ytlig. Mer
inflytelserika voro på denna tid judarna, som haft
en betydande makt i Jemen ända till abessinernas
inträngande (i början af 6:e årh.) och i det nordliga
Hidjaz egde en mängd blomstrande kolonier, anlagda af
flyktingar efter Jerusalems förstöring. I synnerhet i
Jatrib (det senare Medina) voro judarna talrika; och
om de också mera sällan gjorde proselyter, utöfvade
de dock genom större bildning, litterär tradition
och sina heliga skrifter ett stort inflytande på
alla religiöst anlagda sinnen. M:s fädernestad,
Mekka, var däremot en hufvudort för den fornarabiska
religionen, som där i Kába (se d. o.) hade sin heliga
centralpunkt. Dit företogos stora vallfärder flera
gånger om året, och i själfva verket lefde den midt
i en ofruktbar trakt belägna staden uteslutande
på de dagligen kommande och gående pilgrims- och
handelskaravanerna. Under det att M. ingenting visste
om kristendomen annat än några förvridna och sedan
i koranen upptagna legender, hade han däremot genom
umgänge med judar från Jatrib fått tillfälle att lära
känna rätt mycket af deras religiösa tro. Däremot är
det alldeles säkert att, om han också kunde läsa och
skrifva, han dock ej kunde läsa vare sig judiska
eller kristna skrifter på hebreiska, arameiska
eller grekiska. Och någon öfversättning af sådana på
arabiska fanns så mycket mindre, som det icke torde
ha existerat någon enda arabisk bok före koranen. Den
betydande judiska insatsen i M:s lära härledde sig
således uteslutande från hans samtal med judar och de
renare religiösa begrepp han därigenom mottog. Men den
egentliga drifkraften till den nya vändningen i hans
lif fanns dock hos honom själf på det sätt, att han
under sina ensliga betraktelser kommit till den fulla
öfvertygelsen, att han blifvit af Gud utkorad till
hans sändebud och profet. Och om man med samtidens
störste kännare af semitismen (Ewald, Renan, Nöldeke
m. fl.) anser, att det äkta semitiska profetkallet
icke var en spådomskonst, utan låg däri, att själen
småningom fylles af en stor religiös idé och slutligen
gripes däraf med sådan kraft, att den oemotståndligt
drifves att framställa denna idé för människorna
som en dem genom henne som Guds redskap meddelad
frälsningssanning, så var äfven M. otvifvelaktigt
en sådan profetisk natur. Öfvertygelsen, att Gud
är blott en, att afgudarna äro idel fåfänglighet
och att deras dyrkan framkallar Hans vrede och
fruktansvärda straff, denna genom undervisning och
egna betraktelser vunna öfvertygelse grep honom med
profetisk kraft. Från denna stund måste han egna
sitt lif åt predikan för människorna för att rädda
dem från helvetets eld och omvända dem till den ende
sanne Guden. Han var således ingen bedragare i vanlig
mening; men å andra sidan kan han icke heller på något
sätt i andlig höghet jämföras med gamla testamentets
stora profeter, en Joel eller en Esaias. Det var från
början något sjukligt i hans upprörda själstillstånd,
och denna sjuklighet, som yttrade sig i epileptiska
anfall, gaf honom den första anledningen att tro,
att han vore gripen af osynliga makter. Under dessa
anfall störtade han omkull "som en drucken man",
blef röd, fradgade och "uppgaf läten som en ung
kamel". Ofta trodde M., att han var besatt af onda
andar, och han drefs däraf till förtviflan och tankar
på själfmord. Men genom egna betraktelser och andras
intalan – en släkting, som öfvergått till judendomen,
trodde sig häri igenkänna profetians tecken – blef han
snart öfvertygad, att Guds ande fått makt med honom
och att hans kroppsliga lidanden voro beviset på hans
utkorelse. Därtill kommo helt naturligt drömmar och
syner (hallucinationer), som än mer stärkte honom i
hans tro. Men var han nu af Gud kallad att förkunna
och sprida en renare lära, så måste allt underordnas
detta höga mål och ingen hänsyn tagas till arten af de
använda medlen. Att han tillät sig mångahanda "fromma
svek" och ofta lät sina "uppenbarelser" komma som
direkt försvar af dylika, är obestridligt. Men lika
orätt, som det vore att anse de otaliga bedrägerier,
som begåtts och ännu (t. ex. hos katolikerna i fråga
om "under") begås "ad majorem Dei gloriam", för verk
af afsiktlig ondska, då de ha sin grund i en verklig,
men ensidig och hänsynslös fromhet, lika orätt vore
att döma M. efter enskilda handlingar och utsagor, som
i och för sig ej kunna försvaras som sedliga. Denna
hos M. småningom rotfasta öfvertygelse om en särskild
gudomlig kallelse fick sin första bestämda form,
då han en natt under andaktsöfningar på berget Hira
trodde sig genom ängeln Gabriel erhålla den uppmaning
från Gud, som innehålles i koranens kap. 96, 1–5
(enligt den vanliga åsikten det äldsta stycket i
koranen). Detta anses ha inträffat i M:s 40:e år,
och från den stunden, léjlat el-kadr, "allmaktens
(eller "beslutets") natt", räkna hans bekännare
början af hans profetiska sändning.

De förste, som trodde på den nya lärans två
hufvudsatser: la ilaha ill’-Allah, "det finnes ingen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0666.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free