- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
1277-1278

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Muhammed l. Mohammed

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gud utom Gud", och Muhammed rasul Allah, "M. är
Guds sändebud", voro hans hustru Chadidja, hans
fyra döttrar, den unge kusinen och fostersonen
Ali, den redlige, allmänt aktade Abu Bekr och
den trogne slafven Zeid, som sedan blef en
af de förnämsta auktoriteterna för den rätta
korantexten. Uppenbarelserna kommo nu allt
emellanåt, och de gudomliga orden uppskrefvos för
hvarje gång på palmblad, remsor af läder, pergament,
tyg o. d. af någon troende, som M. tillkallat för
detta ändamål. Hvarje särskild uppenbarelse kallades
aja, "under", men flera sammanhängande aja kunde
naturligtvis meddelas på samma gång. Sedermera
samlades dessa uppenbarelser och ordnades redan
under M:s lifstid i "kapitel" (sura, eg. ’rad",
"ordning"), där hvarje aja bildar, hvad vi kalla en
"vers". Formen var den för all högre arabisk stil
vanliga rimmade prosan, än bildrik och högstämd,
som oftast under den första perioden, än nykter och
förståndig, någon gång platt och osmaklig. Det enda
gemensamma draget är, att Gud själf alltid införes
talande (stundom i 3:e pers.) till M., till de troende
eller till olika slags otrogna. Men M:s predikningar
och anspråk på gudomlig sändning möttes blott af hån
och förakt, äfven från hans närmaste släkt. Endast
Abu Talib förblef hans trofaste beskyddare,
utan att dock själf någonsin kunna förmås till
omvändelse. Lika fientlig visade sig hufvudmassan
af Mekkas befolkning, de mäktige kureischiterna,
och blott småningom kunde M. genom sina glödande
skildringar af paradisets fröjder och helvetets kval
öka antalet af sina anhängare. Men det hån och de
förföljelser, för hvilka dessa voro utsatta, ledde
snart till en första utvandring (hedjra, hi’djra) af
troende till Abessinien, i hvilket kristna land de
trodde sig kunna räkna på skydd mot sina hedniska
landsmän. På detta sätt kämpade M. för sin nya
lära mot mekkanernas ständigt växande förbittring i
en tid af (sannolikt) tolf år. Därunder sökte han
dels själf, dels genom utsända anhängare verka på
kringboende stammar, i närliggande städer, såsom
Ta’if (s. ö. om Mekka), och i synnerhet på de vid
vallfärderna ankommande pilgrimsskarorna, men med
obetydlig framgång. Däremot lyckades han omsider
att för islam vinna en mängd ansedda män i Jatrib
af de där mäktiga stammarna Chazradj och Aus samt
därigenom göra ett slut på dessas långvariga inbördes
stridigheter. Af denna framgång leddes han nu till
tanken på en ny större utvandring, och sommaren 622
företog han denna s. k. hedjra (se d. o.), hvarifrån
muhammedanerna började en ny tidräkning. Deltagarna i
flykten kallades el-muhadjirun, "medflyktingarna",
till skillnad från de i Medina bosatte troende, hvilka
gästvänligt upptogo flyktingarna och därför fingo heta
el-ansar, "hjälparna" (bäggedera inbegripas ännu
i dag i de dagliga bönerna och välsignelserna under
det gemensamma namnet el-ashab, "följeslagarna"). I
Jatrib, som därefter erhöll namnet Medinet en-nébi,
"profetens stad", eller El-medine, "staden", intog
nu M. en helt annan ställning än i Mekka. Han lät
genast uppbygga en moské för de troende, införde
el-adan, "kallelsen" till bön från minaretens topp,
i st. f. de kristnas klockor och judarnas basuner,
förändrade kibla (se d. o.) från Jerusalem, som
det förut varit efter judarnas föredöme, till Kába
(se d. o.) och anslog åt de fattige en bestämd
tiondeafgift (zakat). Af den fornarabiska religionen
upptog han allt, som lät förena sig med islams stränga
monoteism, och särskildt vallfärderna till Kába med
alla deras ceremonier och plägseder. Äfven i M:s
enskilda lif inträdde åtskilliga förändringar. Sedan
Chadidja dött redan före hedjran, äktade han Abu
Bekrs tioåriga dotter, Aischa, som sedermera blef
den förnämsta auktoriteten för alla af traditionen
samlade utsagor af profeten. Men M., som förut haft
blott en enda hustru, tog sig nu, vid några och
femtio års ålder, den ena hustrun efter den andra
(tillsammans 14) utom en mängd frillor och hade med
dessa flera döttrar, men inga söner. De gudomliga
uppenbarelserna fortgingo i samma form som förut. I
dessa Medinauppenbarelser, som utgöra omkr. en
tredjedel af koranens innehåll, uppträder M. med
mera myndighet än förr mot sina fiender, icke blott
de otrogne mekkanerna, utan äfven de båda partier,
som ännu stodo emot honom i Medina. Dessa voro
dels de s. k. el-munafikun, ’hycklarna", som af
rädsla skenbart underkastat sig M., men i hemlighet
motarbetade honom, dels judarna, som nu sågo sin
andliga öfverlägsenhet ställas i skuggan af den nya
läran. Dessutom fortfor M. oaflåtligt och numera med
stor framgång att utbreda islam bland de arabiska
nomadstammarna nära och fjärran. Mot Mekka, som alltid
var det yttersta målet för hans ansträngningar,
begynte han en krigisk politik, i det han genom
ständiga och lyckliga anfall på de dit tågande
eller därifrån kommande karavanerna i betänklig
grad skadade dess handel. Detta ledde slutligen till
öppen fejd mellan de båda städerna, och med 300 man
mot 950 mekkaner, anförda af omajjadernas stamfar,
Abu Sufjan, vann M. (624) den mångbesjuugna segern
vid Bedr (en liten karavanstation med källa, s. v. om
Medina). Det rika bytet, af hvilket M. tog 1/5 för
egen räkning (hvilken andel sedermera blef kalifens
bestämda lott), betydde icke så mycket som det
moraliska inflytandet af denna oväntade framgång. Från
denna stund växte M:s makt och erkännande som Guds
"sändebud" med förvånande hast. Han uppträdde nu
som eröfrare och utsände hvarje år åt alla håll
expeditioner, som dels med våld omvände tredskande
stammar, dels genom utsikt till rika byten lockade
ännu flera till fredlig underkastelse. De slagne
kureischiterna förberedde emellertid ett hämndekrig
mot M., och redan året därpå angrepo de Medina
med en här af 3,000 man. Med blott en tredjedel af
denna styrka måste M. bjuda dem spetsen och led ett
svårt nederlag vid foten af berget Ohod (en timmes
väg n. om Medina). Det nedslående intrycket däraf
visste dock M. att till en del motverka genom några
kort därefter företagna lyckliga expeditioner, dels
mot den stora arabstammen Asad, dels mot den mäktiga
judiska stammen Nadir. Men snart hotade en ny fara,
då kureischiterna i början af 627 med en här, som
lär ha uppgått ända till 10,000 man, framryckte mot
Medina. M. lät genast gräfva en graf kring staden,
och med detta enkla hjälpmedel kunde han uthärda
40 dagars belägring, hvarefter fienderna själfmant
aftågade. Men då M. i början af år 628 med en stor
skara troende ville göra en vallfart

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0667.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free