Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Muhammed l. Mohammed - Muhammed, 7 kalifer. Se Kalifat - Muhammed, imamer. Se Imam - Muhammed, fem turkiska sultaner - Muhammer 1. M. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Mekka, vägrades honom inträde i staden. Sedan
han lägrat sig vid Hudaibija, på gränsen af Mekkas
heliga område, kom det där, efter allehanda
svårigheter, till en fredlig uppgörelse mellan
honom och hans fiender. Under de två följande åren
underkufvade M. åter en mängd stammar, och efter
den oväntade underrättelsen om ett nytt fredsbrott
från kureischiternas sida kunde han tåga mot Mekka i
början af år 630 med 10,000 beduiner och nästan utan
motstånd intaga sin fädernestad. Hans första handling
var då att förrätta sin andakt i Kába och där nedslå
alla afgudabilder. Sedan samma öde vederfarits de
flesta hedniska tempel i Hidjaz och Nedjd, kunde
M. under sin återstående lifstid njuta glädjen af att
ha omvändt större delen af sitt land till islam. Mot
hösten s. å. företog han ett stort fälttåg med ända
till 30,000 man mot det bysantinska riket. Men
hären kom aldrig längre än till Tebuk, ungefär
halfvägs mellan Medina och Jerusalem; och sedan
M. där mottagit de kringboende kristna stammarnas
hyllning, återvände han till Medina (jan. 631). Den
verkliga anledningen till det plötsliga återtåget
är ej känd; så mycket är emellertid säkert, att det
vidtutseende företaget aldrig omfattats med någon
allmännare sympati af M:s anhängare, och stämningen
i hären torde därför efter framkomsten till Tebuk
ha varit sådan, att M. och hans rådgifvare ansågo
säkrast att vända om. Hans välde sträckte sig nu i
alla händelser till Arabiens aflägsnaste trakter,
mycket längre än de mekkanska helgedomarnas dyrkan
hade räckt. Den persiske ståthållaren i Jemen
såväl som detta lands småfurstar underkastade sig,
sydkustens riken skickade sändebud med gåfvor,
och många kristna stammar i n., ö. och s. erkände
sig skattskyldiga. I mars 632 företog M. sin sista
vallfart, "afskedets vallfart", till Mekka och påbjöd
då en mängd borgerliga och religiösa stadgar, bland
hvilka den om det rena månåret utan skottdagar. Efter
sin återkomst till Medina insjuknade den då mer än
sextioårige mannen och dog med hufvudet i Aischas
sköte 8 juni 632, hvarefter han begrofs på samma
ställe, där han dött. (Om hans graf och grafmoskén
se Medina med fig.) M:s släkt fortplantades endast
genom den yngsta af Chadidjas fyra döttrar, Fátima,
som i sitt giftermål med M:s kusin och fosterson
Ali erhöll sönerna Hásan och Huséin. De från dessa
härstammande ätterna motsvara (ungefärligen) Europas
adel, och deras medlemmar ega rätt till titeln
scherif, "adel", och att bära grön turban. – Till
sitt yttre skildras M. som mager och bredaxlad,
af medellängd, med stort hufvud, svart krusigt
hår, stora svarta ögon, långt skägg och ljuslett
hy. Mellan skulderbladen hade han ett födelsemärke
eller en utväxt, som ansågs som "inseglet" på
hans gudomliga sändning. Hans sätt var vänligt och
vördnadsbjudande, mildt mot besegrade fiender och
aldrig tyranniskt mot anhängarna. Oaktadt en efter
flykten till Medina inträdd märkbar förändring till
det sämre, hvartill hörde planmässig svekfullhet,
någon gång grymhet och framför allt begäret efter
sinnliga njutningar, förblef han dock i allmänhet en
godmodig och medgörlig man. Han afslog ogärna en bön,
och då två utslag voro möjliga, föredrog han i regel
det mildare. Sträng konsekvens var för honom främmande
både i lifvet och i läran. Hans lefnadssätt
var äfven under hans sista tid mycket enkelt, och de
hedersbevisningar han fordrade hade ingenting stötande
för arabernas frihetssinne. Han och hans talrika
familj bodde i lerhyddor samt lefde hufvudsakligen af
dadlar, bröd och mjölk, högst sällan kött. Liksom de
båda förste kaliferna lagade M. själf sina kläder
och skor, och de slafvar, som tillföllo honom
af krigsbytet, skänkte han till sina vänner. Hans
enda lyx var vällukter. M. var ingen fältherre. Han
saknade t. o. m. personligt mod, och under stridens
timme sysselsatte han sig ofta med böner, men i
motgången visade han ständigt stor ihärdighet och
praktisk klokhet.
Öfver M. komma väl alltid omdömena att utfalla högst
olika alltefter den dömandes ståndpunkt; men åsikten,
att han var en bedragare i vanlig mening, kan, som
ofvan antyddes, icke längre anses hållbar. Från rent
etisk synpunkt är M. allt annat än en stor man; men
bristen på strängt sedligt medvetande och hans oklara
tankar öfver alla andliga ting voro en oundviklig
följd af den tid och det folk han tillhörde. Från
synpunkten af de världshistoriska följder, som
hans lif medfört, måste M. däremot efter Jesus och
Buddha räknas som den tredje i ordningen af jordens
märkligaste män. Och då inflytandet och betydelsen
af de tre världsreligioner, som från dessa män
leda sitt upphof, måste till stor del anses bero
på de skrifter, som för deras bekännare gälla som
heliga och gudaingifna, så är det anmärkningsvärdt
att, medan en försvinnande liten bråkdel af de
kristnes bibel innehåller mästarens egna ord och
t. o. m. förknippandet af hans lärjungars namn med de
heliga skrifterna i några fall icke är höjdt öfver
allt historiskt tvifvel, är däremot innehållet af
islams heliga bok från början till slut med ytterst
obetydliga undantag bevisligen utgånget från stiftarens
egen mun. Därmed kommer ock denne i ett långt
mer direkt förhållande till resultatet än hans båda
föregångare. Men därför drabbas också hans sedliga
värde så mycket starkare af domen öfver de mörka,
på koranen direkt beroende skuggsidorna af islams
religion. Jfr Islam och Koran. – Litt.: Ibn Hischams
(d. 833) arabiska biografi "Sirat sejjidna Muhammed"
(utg. af Wüstenfeld, 2 dlr, 1858–60, anastatisk
uppl. 1899–1900; öfv. till ty. af Weil 1864), Ibn
Saad, "Biographien Muhammeds, seiner gefährten und
der späteren träger des Islams" (utg. på arabiska
af Sachau m. fl. 1904 ff.), Nöldeke, "Das leben
Muhammeds" (1863), Sprenger, "Das leben und die
lehre des Muhammed" (3 bd; 2:a uppl. 1869), Krehl,
"Das leben des Muhammed" (1884), Wellhausen,
"Skizzen und vorarbeiten", IV (1889), Grimme,
"Mohammed" (2 bd, 1892–95), Buhl, "Muhammeds liv"
(1903), och Margoliouth, "Mohammed and the rise of
Islam" (1905).
H. A.*
Muhammed, 7 kalifer. Se Kalifat, sp. 618–620.
Muhammed, imamer. Se Imam.
Muhammed, fem turkiska sultaner. 1. M. I, Bajasid I:s
tredje son, f. 1387, d. 1421 i Adrianopel, erhöll
vid rikets delning emellan bröderna efter slaget vid
Angora (1402), där Bajasid föll i Timurs händer, en
del af Mindre Asien, med Amasia (vid Jeschil Irmak)
till residens, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
