Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 1281-1282 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Muhammed, fem turkiska sultaner - Muhammer 1. M. I. - Muhammed 2. M. II Böjük - Muhammed 3. M. III.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

eröfrade snart från sin broder Isa de öfriga
turkiska provinserna i Asien. Den äldste brodern,
Suleiman I, som erhållit besittningarna i Europa,
ville hämnas Isas död och bekrigade M. i Asien (1404)
i början med framgång. Men med tillhjälp af den yngste
brodern, Musa, som under tiden frigifvits af Timur
ur fångenskapen, lyckades M. drifva Suleiman tillbaka
till Europa (1406). Musa, som vid Suleimans död (1410)
blef herre öfver det osmanska området i Europa, vände
sig sedan mot bysantinske kejsaren Manuel II och slog
M., som denne kallat till sin hjälp (1412), men blef
året därpå af M. slagen och dödad vid Tschamudli,
ej långt från Sofia. M. I var sedan 1413 ensam
härskare samt visade sig vara en klok och duglig
regent. Han upprätthöll vänskapliga förbindelser
med Manuel II och återlämnade till honom ett antal
af de genom Musa eröfrade macedoniska områdena
jämte Tessalien och Morea m. m., förnyade freden
med venezianerna (1416) och gjorde s. å. fursten af
Valakiet skattskyldig. Hans infall i Bosnien, Ungern
och Steiermark misslyckades. Många berömda turkiska
och arabiska författare vistades vid M:s hof. Han
efterträddes af sin son Murad II.

Muhammed II. Efter en medalj, 1481.

2. M. II Böjük ("den store"), den föregåendes
sonson, f. 1430, d. 3 maj 1481, efterträdde i
febr. 1451 sin fader, den krigiske Murad II. Han slöt
fred med alla rikets fiender för att
kunna med full kraft utföra faderns plan,
tillintetgörandet af bysantinska kejsardömet, och
29 maj 1453 eröfrade han Konstantinopel med storm,
hvarvid kejsar Konstantin XI fann sin ärofulla
död. Med det bysantinska väldets undergång erhöll
sålunda M. genom Konstantinopels fall nyckeln till
Svarta hafvet ocn Medelhafvet. Påfven Calixtus
III gjorde fruktlösa försök att samla Västerlandet
till samfälldt motstånd mot islam, och M. beslöt gå
anfallsvis till väga mot Hunyadi och Skanderbeg. Under
de två följande åren gjorde han eröfringar i Serbien,
som blef en turkisk provins (1458), trots det att den
af honom belägrade staden Belgrad (1456) räddades af
Hunyadi och Capistrano (båda döda 1456). Därefter
eröfrade han det frankiska hertigdömet Aten samt
furstendömet Achaja och "despotatet" Misithra på Morea
(1460). Den albanesiske hjälten Skanderbeg tilltvang
sig däremot en fördelaktig fred (1461). S. å. gjorde
M. slut på det lilla "kejsardömet" Trabezon och
lät afrätta dess siste kejsare, David, med hela hans
familj. Året därefter besegrade han fursten Vlad
IV Draculu af Valakiet, förhärjade Hercegovina och
Montenegro, eröfrade 1463 Bosnien, dödade dess konung
Stefan och lät bortföra en stor del af befolkningen
i fångenskap. En 16-årig kamp (1463–79) med Venezia
gjorde intet afbrott i M:s öfriga härnadståg. Så
eröfrade han i Asien riket Karaman (1466)
och besegrade efter treårig strid den turkmeniske
fursten Usún Hasán ("af hvita hammeln") vid Terdsjan
(1473). På Krim, där Kaffa och Azov eröfrades (1475),
måste tatarkanen erkänna sig som turkisk vasall,
och furst Stefan IV af Moldau nödgades efter M:s
lysande seger i "Hvita dalen" (1476) fortfarande
erlägga tribut. I Ungern däremot blefvo turkarna
slagna af konung Mattias I vid Semendria (1476) och
Szasz-Varos (1479). Zakynthos, Leukas och Kefallenia
eröfrades (1480), men från södra Italien, där turkarna
s. å. fattat fast fot kring Otranto, drefvos de
tillbaka (1481). Lika resultatlös blef en expedition
mot Johannitriddarna på Rhodos (1480). M. efterträddes
af sin son Bajasid II. Genom en hel mängd särskilda
förordningar, af hvilka den viktigaste var Kanun
name ("grundlags-bok"), ordnade M. den högre civila
administrationen, härens befälskader, domarmakten,
provinsernas förvaltning och skatteväsendet med en
klokhet, rättvisa och praktisk talang, som den tiden
voro lika sällsynta i Europa som i Turkiet. Många äro
de stora byggnader, som han särskildt genom arkitekten
Christobulos lät uppföra. Han egde äfven ovanliga
kunskaper i flera språk, geografi och matematik samt
ritade och målade. Han var äfven diktare under namnet
Auni ("den hjälpsamme"), och hans dikter utgåfvos 1904
af G. Jacob efter den i Uppsala universitetsbibliotek
förvarade handskriften "Der Divan sultan Mehmeds II.,
des eroberers von Konstantinopel". Men hans enskilda
lif fläckades af utsväfningar och grymhet.


3. M. III, f. 1566, d. i dec. 1603, efterträdde
i jan. 1595 sin fader, Murad III, och lät genast
afrätta sina 19 bröder och 7 af fadern efterlämnade
hafvande gemåler. Fullkomligt behärskad af sin
moder, öfverlämnade M. snart alla regeringsbestyr
åt sina storvesirer Ibrahim, Sikala-Sadé
och Hasan den grymme, hvilka drefvo handel med
ämbeten, försämrade myntet och pålade ständigt nya
skatter. Det af Murad III började kriget mot Österrike
fortsattes hårdnackadt, men på det hela olyckligt för
turkarna. I Asien hade vesirerna att kämpa mot flera
farliga uppror, såsom af kurder och turkmener under
Abdu-l-Halim och hans broder Husein Deli, hvarjämte
äfven i Konstantinopel förekommo åtskilliga uppror
af sipaherna. Midt under dessa oroligheter dog M. och
lämnade riket

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>