Print (PDF) - On this page / på denna sida - Muhammed, fem turkiska sultaner - Muhammed 3. M. III. - Muhammed 4. M. IV. - Muhammed 5. M. V. - Muhammed af Ghor. Se Indien - Muhammed Ahmed ibn Seijid Abdullah - Muhammed Ali (Mehemed Ali)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1283 Muhammed af Ghor-Muhammed Ali 1284 i ett högst brydsamt läge åt sin fjortonårige son, Ahmed I. 4. M. IV, f. 1641, d. 1691, efterträdde i aug. 1648 sin mördade fader, Ibrahim I. Under hans minderårighet fördes regeringen först af hans farmoder, sedermera af hans moder. Under oroligheter i Mindre Asien och brinnande krig med Ye-nezia skulle M. själf öfvertaga styrelsen, men lämnade denna på sin moders uppmaning h. o. h. åt den nye storvesiren, Muhammed Köprili, och under hela sin återstående regeringstid tog han ingen annan befattning med rikets styrelse, än att han några gånger ombytte storvesiren Muhammed Köprili afled 1661 och efterträddes s. å. i ämbetet af sin son Achmed (se Köprili), Turkiets störste storvesir, och denne 1676 af sin svåger Kära Mu-stafa, som 1683 afrättades efter den misslyckade stormningen af Wien (s. å.). Turkiets därpå följande enorma förluster (Ungern, Slavonien, Siebenburgen, delar af Grekland) i striden mot Österrike och Venezia gåfvo slutligen anledning till ett uppror i Konstantinopel. M. blef genom Ahmed Köp-rilis broder, Sade-Mustafa, i nov. 1687 afsatt. Han efterträddes af sin broder Suleiman II och dog i fängelse. 5. M. V, förut M. Reschad Effendi, f. 3 nov. 1844, son till sultan Abd-ul-medjid, utropades 27 april 1909 till sultan, sedan hans äldre broder Abd-ul-Hamid s. d., efter en fetva af scheik-ul-islam, förklarats afsatt af nationalförsamlingen för anstiftande af en mot den konstitutionella författningen riktad militärrevolt. Med M. kom det ungturkiska partiet och dess militäre ledare, krigsministern Mahmud Schefket pascha, till makten, men aflägsnades under sommaren 1912 till följd af det på motgångar rika krig, som M. måst föra med Italien (1911-12). Genom en mili-tärrevoH i jan. 1913 under det olyckliga kriget mot Balkanstaterna återkom partiet till makten. l__4. H. A. (L. M. B.) 5. L. M. B. Muha'mmed af Ghor. Se Indien, sp. 524. Muhammed Ahmed ibn Seijid Abdul-1 a h, kallad el-Måhdi, religiös pretendent och härskare öfver Sudan, f. omkr. 1848 i Don-gola, d. 22 juni 1885 i Omdurman, tillhörde en släkt, som gjorde anspråk på att härstamma från profeten Muhammed, egnade sig tidigt åt religiösa studier och slog sig ned på ön Abba i Hvita Nilen som medlem af en religiös sammanslutning. Han gjorde sig först mera bemärkt genom att i opposition mot dennas ledare kräfva sträng efterföljd af gällande förbud mot sång, dans och andra världsliga nöjen. En växande skara anhängare samlade sig kring honom; han började med sin religiösa propaganda förena liflig politisk agitation i det på grund af alla slags missförhållanden jäsande egyptiska Sudan och framträdde slutligen som mdhdi (se d. o. och Ina a m 4). Sedan myndigheterna förgäfves försökt bemäktiga sig hans person, företog han 1881 efter profetens mönster en "hedjra" (flykt) från Abba till södra Kordofan och stod snart, med sin religiösa förkunnelse samlande de många skilda oroselementen, som ledare för ett verkligt uppror. Om dess växande utbredning och framgångar (El Obeids fall i jan. 1883, Hicks paschas nederlag vid Kashgil i nov. 1883 och Baker paschas vid El Teb i jan. 1884, Berbers fall i maj 1884, Kartums intagande och Gordons död 26 jan. 1885) se Sudan. Efter Kartums eröfring hade M. sitt hufvudkvarter i Omdurman som härskare öfver så godt som hela egyptiska Sudan, men afled redan efter några månader. Till sin efterträdare hade han utsett kalifen Abd-ul-lah ibn Seijid-Muham-med (se denne) af Baggara-stammen, hvars krigiska skaror utgjort hans säkraste stöd. M:s lära innehöll utom vissa rituella regler kraf på sträng världsförsakelse, särskildt i fråga om rusdrycker, tobak, sång och dans, hvaremot han ifrigt uppmuntrade giftermål bland sina anhängare. Framför allt kräfde han blind tro på sin gudomliga mission och undertryckte de religiösa studieina, som kunde ge anledning till tvifvelsmål på denna. Af-vikelser från hans påbud straffades grymt. Hans blodiga välde innebar ej någon statsordning i det olyckliga Sudan, hvars tillstånd tvärtom förvärrades genom segrarnas vilda framfart. Under sin tidigare bana skildras han som en verkligt imponerande person, men från sin asketiska förkunnelse tycks han efter hand grundligt suspenderat sig själf, och särskildt under den korta glansperioden efter Kartums fall säges hans lif varit den orientaliske despotens af vanlig typ. Den ståtliga graf byggnad (kubba), som Abdullah lät resa öfver hans lik, förstördes vid Omdurmans intagande af lord Kitchener i sept. 1898, hans kvarlefvor brändes, och askan kastades i Nilen. Litt.: R. Win-gate, "Mahdiism and the Egyptian Sudan" (1891), J. Ohrwalder, "Ten years' captivity in the Mah-di's camp" (1892), R. Slatin pascha, "Feuer und schwert in Sudan" (s. å.), de båda sistnämnda i svenskt sammandrag under titeln "Eld och svärd i Sudan" (1896). H. B-n. Muha'mmed Ali (en ofta begagnad namnform är Mehemed Ali), pascha, sedermera vice-konung af Egypten, f. 1769 i Kavala i Mace-donien, d. 2 aug. 1849, var son till en alba-nesisk bonde och försörjde sig med tobakshandel i sin födelsestad, till dess han - som sedan 1787 jämväl varit officer vid stadens milis - 1798 blef underbefälhafvare för ett i hans hemort uppsatt regemente frivilliga soldater (baschi-bosuker), som skulle deltaga i försvaret af Egypten mot Napoleon Bonaparte. M. deltog bl. a. i slaget vid Abukir (juli 1799) och var där nära att drunkna under turkiska härens flykt, utmärkte sig som befälhaf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
