Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Municipium, lat. - Municipium Flavium magontanum. Se Mahón - Munier. Se Munen - Muninflammation. Se Munsjukdomar - Munjistin, bot. tekn. Se Krapp - Munk, fisk. Se Karpdammar - Munk. Se Kloster och Munkordnar - Munk l. Munkark, boktr. - Munk, danska ätter - Munk 1. Iver M. - Munk 2. Mogens M. - Munk 3. Oluf M. - Munk 4. Peder M. - Munk 5. Ludvig M. - Munk 6. Kirsten M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kolonisternas kommunalväsen synes dock ha blifvit
ordnadt efter en allmän norm i enlighet med den
italiska municipalförfattningens grunddrag, men
utan de lokala olikheter, som utmärkte municipia.
Utmärkande för municipierna var, att stadskommunen
sträckte sig jämväl utöfver kringliggande
landsbygd (likasom i Rom). Dess borgare,
municipes, bildade folkförsamlingen, som beslöt lagar
för samhället och valde municipiets två par
ämbetsmän, de två domarna, duoviri iuri dicundo, och
de två polisuppsyningsmännen, duoviri ædiles. Ofta
omtalas äfven quæstores. Kommunalrådet, decuriones,
ordo decurionum, af vanligen 100 medlemmar,
kallades stundom senatus. Landområdet var indeladt
i distrikt (pagi) – I afseende på romersk
medborgarrätt (se Civitas) voro municipierna olika
ställda under olika tider. Efter kriget mot latinerna
(omkr. 338 f. Kr.) utvidgades medborgarrätten
hufvudsakligen genom anläggning af några kolonier;
f. ö. voro i 2:a årh. f. Kr. endast de
närmare Rom belägna samhällena i åtnjutande af
medborgarrätt. Under och efter bundsförvantkriget
(91–88 f. Kr.) utsträcktes medborgarrätten till
Italiens befolkning närmast s. om Po, något senare
till Gallia cisalpina. Med tiden utsträcktes
municipalordningen till städer i provinserna, och med
Caracalla (d. 217) blefvo alla städer i riket municipier
och kallades så i motsats till Rom.
(H. Sgn.)
Municipium Flavium magontanum. Se Mahón.
Munier [myniē], A. Se Monier, A.
Munin.. Se Munen.
Muninflammation. Se Munsjukdomar.
Munjistin, bot. tekn. Se Krapp.
Munk, fisk. Se Karpdammar, sp. 1150.
Munk (lat. monachus, af grek. monachos, som
urspr. betyder ensam, allena), inom den romersk- och
den grekisk-katolska kyrkan en person (man),
som i gemenskap med likasinnade lefver ett efter
”regler” ordnadt världsförsakande religiöst lif.
Munkarna bilda ej, teoretiskt sedt, ett tredje stånd
bredvid klerker och lekmän; antingen äro de prästvigda
och höra till clerici eller icke prästvigda och
höra till laici. I verkligheten ha de emellertid
tillkämpat sig ställningen som ett faktiskt särskildt
stånd, på dem hvila till stor del den katolska
missionen, kärleksverksamheten, skolundervisningen
och den högre vetenskapliga odlingen; utan dem
skulle katolska kyrkan icke kunna bevara sin makt
öfver folkens breda lager. Om munkväsendets historia
se Kloster; om dess nuv. organisation se
Munkordnar; se f. ö. artiklar om de resp.
munkordnarna.
Hj. H-t.
Munk l. Munkark, boktr., under
handpresstryckningen ett ark, som i pressen icke noggrant
öfverdragits med handvalsen, utan företedde
mattare färg på vissa ställen. Termen härstammar
från tyskan (mönch) och har uppkommit genom en
jämförelse mellan de ljusa fläckarna i arket och
tonsuren hos munkarna.
R-n B.
Munk, namn på minst 5 danska medeltida adelsätter,
som alla utslocknade på 1600- och 1700-talen.
Mest bekant var eg. en gren af släkten
Lange, som på 1400-talet antog namnet M. Af
denna ätt voro de mest betydande medlemmarna
följande:
1. Iver M., biskop i Ribe 1499–1536, d.
1539, hade en betydelsefull andel i jylländska
adelns sammansvärjning mot Kristian II och den
därpå följande resningen. Han var närvarande vid
de viktiga herredagarna 1524–27 och sökte 1533
värna katolska kyrkan mot protestantismen, hvarför
han motsatte sig Kristian III:s val till konung.
1536 afsattes han liksom de andre biskoparna, men
fick 1537 Ribe biskopsgård som län och afled där.
2. Mogens M., den föregåendes broder, f.
omkr. 1470, d. 1558, blef 1521 ”landsdommer”
i Jylland och var 1522 en af hufvudmännen i
sammansvärjningen mot Kristian II. I jan. 1523
sändes han till den gottorpske hertig Fredrik
(sedermera konung Fredrik I) för att erbjuda honom
kronan, besökte under vägen Kristian II i Vejle
och berättas ha där kvarlämnat adelns uppsägelsebref
i en handske. M. blef sedan riksråd och talade
å den nye konungens vägnar vid hyllningen på
Viborgs ting, där han riktade ett skarpt anfall
mot Kristian II. Till följd af böndernas ovilja mot
honom aflägsnades han 1531 från landsdommerämbetet,
medverkade 1534 till Kristian III:s
konungaval, var ånyo landsdommer till 1542 och
tog afsked som riksråd 1544.
3. Oluf M., den föregåendes son, utsågs 1531
till farbroderns efterträdare som biskop i Ribe och
fick 1533 säte och stämma i riksrådet, fängslades
1536 och måste före frigifningen lofva att äkta en
holsteinsk adelsdam af släkten Rantzau. 1542 blef
han ånyo riksråd och samlade efter hand genom
sina förläningar stor förmögenhet, men var ständigt
invecklad i processer och var hatad för sin girighet.
4. Peder M., den föregåendes brorson, f.
1534, d. 1623, deltog i sjökriget mot Sverige 1564–70
och var 1568–69 danska flottans anförare,
blef 1571 riksråd och 1576 riksamiral samt var
1588–93 medlem af förmyndarstyrelsen under
Kristian IV:s minderårighet och 1596–1608
riksmarsk.
5. Ludvig M., den föregåendes broder, f.
1537, d. 1602, blef 1571 fogde öfver Trondhjem,
Härjedalen och Jämtland och var 1577–83
ståthållare i Norge, blef 1589 ånyo fogde öfver de
nyssnämnda landskapen, men miste genom dom
1597 ämbetet som skyldig till skamliga utpressningar
och andra våldsdåd.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
