Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Murkla, bot - Murko, Mathiás - Murkrona, krona eller diadem - Murkkryparen, zool. Se Murkryparsläktet - Murkryparsläktet, zool. - Murkvadrant. Se Astronomiska instrument - Murman, Johan Vilhelm - Murmanska hafvet. Se Murmanska kusten - Murmanska kusten, norra kusten af halfön Kola i ryska Archangel - Murmeldjuret, zool. Se Murmeldjursläktet - Murmeldjursläktet, zool.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men är icke så omtyckt som toppmurklan. –
Helvella har sadellik mössa. I barrskogar på hösten
förekommer tämligen allmänt H. injula, hattmurklan
(fig. 3). Murklorna innehålla ett för många personer
mycket giftigt ämne, helvellasyra, som lätt kan
utdragas med kokande vatten och som förstöres vid
murklornas torkning.
O. T. S. (G. L-m.)
Murko [mo’rkå], Matiáš, slavisk litteraturforskare,
f. 1860 i det slovenska Steiermark, studerade i
Wien under Miklosich, vistades en tid vid ryska
universitet och blef professor i slavisk filologi vid
universitetet i Graz 1902. Hans förnämsta arbeten äro
Deutsche einflüsse auf die anfänge der slavischen
romantik (1896) och Geschichte der südslavischen
literatur (1908). Bland hans smärre afhandlingar
märkas Miklosich’s jugend- und lehrjahre (1898), Prvi
usporedjivači sanskrita sa slovenskim jezicima (om de
första jämförande undersökningarna om sanskrit och
de slaviska språken, i "Rad", h. 132), en monografi
om Vatroslav Oblak, Die geschichte von den sieben
weisen bei den slaven och Die ersten schritte des
russischen romans.
A-d J.
Murkrona (lat. corona muralis), krona eller diadem,
där de från pannringen utgående uppåtvända utsprången
ha formen af små rätvinkliga murtinnar i st. f. de
vanliga bladen, uddarna eller kulorna (se vidare
Corona, sp. 746 och fig. 4). – I den senare antika
konsten såväl som i den moderna har murkronan
användts för att känneteckna personifikationer af
städer. Likaledes finner man den öfver sköldarna
i städers sigill. En afbildning af en sådan
stadsmurkrona meddelas i art. Krona, sp. 8.
Upk.*
Murkryparen, zool. Se Murkryparsläktet.
Murkryparsläktet, Tichodroma, zool., hör till
familjen Certhiidæ, tättingarnas ordning och
fåglarnas klass. Det igenkännes på skarpt böjd näbb
och af mjuka, breda, i spetsen afrundade pennor
bestående stjärt. Till detta släkte hör murkryparen,
T. muraria, som är askgrå, med svarta
ving-och stjärtpennor. De senare äro i spetsen hvita,
vingpennorna däremot till halfva sin längd praktfullt
högröda, andra–femte med hvita fläckar i det inre
fanet och de öfriga med gula fläckar. Strupen är
om sommaren svart, om vintern hvit. Längden utgör
16 cm. Murkryparen är hemma i södra Europas högre
bergstrakter, från hvilka den om vintern drager
sig ned till lägre, varmare och bättre skyddade
ställen. Komma då några soliga dagar, skyndar den åter
upp till höjdregionen, hvarifrån först återinträdande
köld drifver den tillbaka ned i dalarna. Murkryparen
klättrar endast på fullkomligt kala klippor, aldrig
på träd eller buskar. Under klättrandet sätter den
ut vingarna bakåt och utåt från kroppen, som den
håller lodrätt. Enär stjärten därvid icke är till
någon nytta, hålles den så långt ut som möjligt
från klippväggen för att ej skadas. Huru utvecklad
denna fågels förmåga att klättra är, kan man döma
däraf, att den i fångenskap förmår med lätthet löpa
uppför tapeterna på en vägg. Flygförmågan är väl
utvecklad, dock något mindre i vågrät än i lodrät
riktning. Natten tillbringar murkryparen i en rämna
i klippan eller i någon mur. Dess föda utgöres af
insekter och spindlar. Utom under fortplantningstiden
lefver den mestadels ensam. Boet är stort, rundt och
lågt, sammansättes af mossa, växtull, rotfibrer, hår m. m. och
lägges i en grund klipphåla.
C. R. S.*
Murkvadrant. Se Astronomiska instrument, sp. 288.
Murman, Johan Vilhelm, finsk skriftställare,
f. 1830, d. 1892 i Ingermanland som kyrkoherde,
utgaf en mängd skrifter af olika innehåll,
mestadels på finska. 1852 utgaf han den första
svenska grammatik på finska språket. I den af Finska
litteratursällskapet föranstaltade tidskriften "Suomi"
offentliggjorde M. Några upplysningar om finnarnes
fordna vidskepliga bruk och trollkonster (1854 \
på svenska) och Framställning om bröllopssederna uti
Ingermanlands finska församlingar (1872; på finska).
O. G.*
Murmanska hafvet. Se Murmanska kusten.
Murmanska kusten (ry. Murmanskij bereg), norra kusten
af halfön Kola, i ryska guv. Archangel, från udden
Svjatoi nos till Kolaviken. Namnet anses vara en
förvrängning af "norrmanska" (d. v. s. norska). Den
är öfver 420 km. lång och i följd af närheten till
Golfströmmen isfri. Den består mest af granitklippor
af intill 200 m. höjd, mellan hvilka många goda
ankarplatser ligga. Under sommaren samlas vid kusten
omkr. 1,000 fångstfartyg, som fiska i synnerhet
stockfisk och sill; mestadels föres sillen till
Archangel. 1895 grundlades staden Alexandrovsk vid
Kolabukten, som är områdets administrativa centrum
och där man haft planer att anlägga en krigshamn. –
Den del af Norra ishafvet, som ligger utanför kusten,
kallas stundom Murmanska hafvet. – Litt.: H. Rottmann,
"Die murmanische kþste" (i "Geogr. zeitschrift",
1911).
J. F. N.
Murmeldjuret, zool. Se Murmeldjursläktet.
 |
| Murmeldjur (Arctomys marmotta). |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
