- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
665-666

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pyramus och Thisbe ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

665

Pyrmont-Pyrofon

666

eröfring genom Karl V) och Rudolph von Habsburg
(1824), epigonarbeten i akademisk stil. P. diktade
äfven uppbyggelsepoesi och alplyrik.

Pyrmont [pirmå’]. 1. Ett med tyska furstendömet
Waldeck under samma regering förenadt furstendöme,
som omslutes af preussiska reg.-omr. Minden och
Hannover, furstendömet Lippe och hertigdömet
Braunschweig samt genomflytes af Wesers biflod
Emmer. Areal 65,5 kvkm. 9,349 inv. (1910). P. var
till 1494 ett särskildt grefskap och är sedan 1625
förenadt med Waldeck samt bildar en af dess fem
kretsar. - 2. Hufvudstad i nämnda furstendöme, ligger
i Emmers dal mellan ett par af Weserbergets utsprång
120 m. ö. h. och är sedan länge en mycket besökt
kurort med utmärkta järnkällor, stålbad, gyttjebad
m. m. Järnet är här dubbelt kolsyrad järnoxidul i
förening med koksalt och fri kolsyra. I hufvudkällan
(die Trinkquelle) förekommer järnet som kolsyrad
järnoxidul jämte öfriga vanliga salter.
Badkällan (der Brodelbrunnen)
är särdeles rik på kolsyra, hvars afgång ger
vattnet en kokande, "sprudlande" rörelse. En
annan dryckeskälla, något mindre järnhaltig, är
Helenenquelle. Dessutom finnas heta saltkällor,
som begagnas såväl till drickning som till salta
bad. Orten besökes af omkr. 23,000 kurgäster årligen,
och omkr. 100,000 flaskor utsändas årligen därifrån.
2. F. B. (Ln.)

Pyroaurit Igelström (af grek. pyr, eld, och
lat. aureum, guld; mineralet antar guldfärg i eld),
miner., ett hvitt eller blekgult, i små sexsidiga
taflor kristalliserande mineral af sammansättningen
Fe2 02. 6 Mg O . 15 H, 0. Heddle kallade mineralet
igelströmit, med hvilket namn emellertid Mats
Weibull belagt ett knebeliten närstående mineral från
V. Silfberget. Sistnämnda minerals sammansättning
kan betecknas med formeln 2 Fe2 Si 04 + Mn2 Si 04,
hvarvid dock Fe och Mn delvis ersättas af Mg. A. Hng.

Pyrocy’stis, bot. Se Plankton, fig. 3.

Pyroelektricitet (af grek. pyr, eld), fys.,
vid uppvärmning (eller afkylning) hos kristaller
uppträdande elektrisering (ej att förväxla med
termoelektricitet, se d. o.). 1707 omnämnde den
sachsiske militärläkaren Daum (1. Daumius), att
den kort förut till Europa från Ceylon införda
turmalinen vid upphettning i het aska (ett vanligt
juvelerarprof) först drog till sig, därefter stötte
bort smärre askpartiklar. Fenomenet tillskrefs till
en början magnetism, hvaraf den tidens benämning,
"ceylonsk magnet", för turmalin. Senare betecknas
turmalinen af Linné (1747) utan närmare förklaring
som "lapis electricus" (elektrisk sten).
Aepinus visade 1756, att kristallens bägge
ändar erhålla oliknämniga elektriska laddningar.
Kort därpå (1759) fann engelsmannen Canton, att
elektriseringen ej beror på en viss högre eller
lägre temperatur, utan betingas af en variation
af temperaturen. Stiger temperaturen, erhålles en
viss fördelning af de båda elektriciteterna, aftar
temperaturen, uppkommer den motsatta. Sönderbrytes en
uppvärmd och svalnande kristall, uppträda laddningar
på brottytorna, så att nu hvardera delen förhåller
sig som en hel kristall med olik-nämnigt laddade
ändar. Man benämner efter Rose den ända af kristallen,
som vid växande temperatur erhåller positiv laddning,
analog pol, den motsatta antilog pol. En axel
genom dessa poler benämnes elektrisk axel. En dylik
polär pyroelektricitet är ådagalagd hos flera andra
kristaller, hvilka samtliga äro hemi-morfa (se K r i s
t a l l o g r a f i, sp. 1334). De elektriska axlarna
äro samtidigt äfven kristallografiskt polära. Medan
turmalinen eger endast en elektrisk axel, kunna
andra kristaller ha flera. Så har boracit 4, kvarts 3
o. s. v. En icke polär pyroelektricitet förefinnes,
som den tyske fysikern Hankel har visat, hos alla
kristaller. Samma slags elektricitet tillkommer då de
bägge ändarna af en och samma axel. För kvalitativt
studium af elektricitetsfördelningen använder man
en blandning af svafvel och mönja, som siktas genom
tyll öfver kristallen, hvarvid genom friktionen
svaflet blir negativt och fäster sig på kristallens
positiva punkter, mönjan blir positiv och går till
de negativa partierna. Thomson (lord Kelvin) och
tysken Riecke ha för hithörande fenomen uppställt en
teori, som erinrar om den kända molekularmagne-tiska
för permanenta magneter. Vid jämförande studium af
piezoelektriciteten (se d. o.) har man funnit, att
uppvärmning och sträckning leda till kvalitativt en
och samma elektrisering, afkylning och sammantryckning
till den motsatta. Detta förhållande har gett upphof
till flera försök att härleda de piezoelektriska och
pyroelektriska fenomenen ur samma källa, nämligen
deformationen (en uppvärmning ger samma deformation
som en sträckning). Voigt har emellertid visat,
att en temperaturstegring, äfven om deformationen
förhindras, åstadkommer elektrisering, om än i mindre
grad. Elektriseras en pyroelektrisk kristall, inträder
uppvärmning eller afkylning, allteftersom de tillförda
laddningarna öfverensstämma med de vid afkylning
eller uppvärmning uppträdande. Litt.: W. Voigt,
"Allgemeine theorie der piézo- und pyroelectri-schen
erscheinungen an krystallen" (1890), och Winkelmann,
"Handbuch der physik" (monografi af Pockels).
L. B. B.

Pyrofanit A. Hamberg (af grek. pyr, eld, och fano’s,
lysande), miner., ett med ilmenit isomorft mineral
från Pajsberg af röd färg samt af stark Ijus- och
dubbelbrytning; dess kemiska sammansättning = Mn Ti03.
A. Hng.

Pyrofon [-fån; af grek. pyr, eld, och fone, ljud],
mus., ett af Fr. Kastner 1875 uppfunnet orgelartadt
klaviaturinstrument, i hvilket tonerna frambringas
medelst gaslågor, som brinna i rör af olika längd och
antändas genom elektriska ledningar, då tangenterna
nedtryckas. Tonomfånget är C-c2.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:59:06 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcb/0349.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free