Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rangabes ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
promenader. Industrien är ej betydande (mest riskvarnar),
men som handelsstad intar K. fjärde platsen
bland Indiens städer (efter Calcutta, Bombay och
Karachi). Värdet af dess omsättning var 1912–13 öfver
349 mill. rupier. Exporten utgöres hufvudsakligen
af ris, råbomull, tekträ, mineralolja, kateku och
gambir. – R. var ursprungligen en liten by, dock ärad
för den ofvannämnda pagoden, men blef 1760 Burmas
andra hufvudstad. Det intogs af engelsmännen 1824 och
1852 samt afträddes jämte provinsen Pegu sistnämnda
år till dem. J. F. N.
Rangordning. Se Kang 1. - Kängor d-ningsregel. Se
Proportionella val och Riksdagsmannaval.
Rangregemente. Se under Kang.
Rangrulla. Se Rulla.
Rangskepp, äldre benämning på större örlogs-fartyg,
afsedt för den egentliga striden i "linjen". 1697
omtalas svenska flottans fartyg vara indelade i 6
rangklasser. De 4 första klasserna, till hvilka
de egentliga rangskeppen räknades, kallades
l i n-j e skepp och utgjordes af två- eller
tredäckare. Ofvannämnda år var antalet rangskepp
37, förutom de fregatter m. fl., som tillhörde
5:e och 6:e klasserna. Nutidens rangskepp kallas
slag- 1. linjeskepp (eng. capital ship). Jfr
Linjeskepp. R.N.*
Rangström, Ture, tonsättare, f. 30 nov. 1884
i Stockholm, blef student 1903, var i två år
banktjänsteman och idkade 1905-07 sångstudier för
J. Hey i Berlin och München, hvarjämte han kortare
tider studerade komposition för J. Lindegren och
i Berlin för H. Pfitzner. K. var musikrecensent i
"Svenska dagbladet" 1907-09 och i "Stockholms dagblad"
1910-14 samt har därjämte egnat sig åt sånglärar-
och kompositörsverksamhet. Han uppbär sedan 1910
tonsättarstipendium af Mus. akad. Utförda orkesterverk
af honom äro Dityramb (1910), Ett midsommar stycke
(1911), Höstsång (1912), Hafvet sjunger (1913) och
Symfoni i Ciss moll (Aug. Strindberg in memoriam;
1914). Några hans ballader för baryton och orkester
ha blifvit kända genom J. Forsells föredrag af
dem. K. har vidare utgett 3 Preludier för piano samt
flera häften sånger vid piano (de tidigaste daterade
1902) till poem af Ernst Josephson, Aug. Strindberg
m. fl. Ännu otryckt är hans cykel Hafvets sommar (10
sånger till texter af honom själf). K. har sin egenart
i intensivt fasthållande af dystra och upprifna
stämningar, yttrande sig såväl i sångernas merendels
patetisk-deklamatoriska tonföljder som i harmonier
och orkestrala färger. E. F-t.
Ranheim, järnvägsstation ö. om Trondhjem i Malviks
härad, S. Trondhjems amt, Norge. 669 inv. (1910).
K. V. H.
Ränieeps, zool. Se Paddtorsk.
Ränidae, Egentliga grodor, zool. Se A m-f i bi er,
sp. 836.
Ranieri, Antonio, italiensk skriftställare, f. 1809 i
Neapel, d. 1888, studerade vid italienska och tyska
universitet, var många år advokat och utnämndes af
Viktor Emanuel till professor i historiens filosofi
vid Neapels universitet samt blef 1877 senator. I sin
sociala roman Ginevra, o Vorfana detta Nunziata (1839;
3:e uppl. 1862) afslöjade K. afskyvärda missbruk
vid förvaltningen af barmhärtighetsinrättningar,
hvarigenom han ådrog sig förföljelser från
prästerskapets sida. Hans / primi
cinque secoli della storia d’Italia da Teo-dosio
a Carlomagno (1841) är en klassisk skildring af
den påfliga hierarkiens uppkomst och II frate Rocco
(1844) en i folklig ton hållen vädjan till italienska
nationalandan. Mest känd har K. blifvit genom sin
vänskap med Leo-pardi, som vistades hos K. flera år,
hvars skrifter han utgaf efter dennes död och om
hvilken han författade den omstridda Sette anni di
sodalizio con Giacomo Leopar di (1880). R:s oegennytta
och opartiskhet härvid ha på senare tider ställts i
mycket ogynnsam dager. Hans samlade arbeten utgåfvos
i 3 bd 1862-64, Scritti varii 1879.
Raniganj [rānīgāndʃ], stad i distriktet
Bardwan, Bengalen, Indien, vid Huglis biflod
Damodar och Calcutta–Patna-järnvägen. 15,841
inv. (1901). K. ligger i ett af Indiens största
stenkolsfält, som har en ytvidd af omkr. 1,300
kvkm. och beräknas innehålla öfver 14 milliarder ton
kol, ehuru af ganska underhaltig beskaffenhet (de ge
8–25 proc. aska, medan engelska kol lämna knappt 3
proc.). (J. F. N.)
Ra’njina, ragusansk adelssläkt. 1. NikolaR.,
f. 1494, d. 1582, utgaf 1507 en poetisk antologi,
Kanconijer, innehållande 820 lyriska dikter af
ra-gusanska skalder, hvaribland några folkvisor. -
2. D in ko K., ragusansk skald, f. 1536, d. 1607,
utgaf 1563 i Florens en samling lyriska dikter, Pjesni
razlike (omtr. i "Stari pisci hrvatski", bd 18), som
jämte öfv. af latinska skalder innehåller satiriska
epigram, hvarigenom den poetiska ämnessfären vidgades.
l-2. A-d J.
Ranjit Singh, en konung i Punjab, f. 1780 som
son till en inhemsk småfurste. Efter faderns död
lät han 1797 röja sin moder ur vägen för att själf
tillskansa sig makten. Han lyckades också samla alla
de krigiska sikh-stammarna och grundlägga ett rike
med Lahore som hufvudstad (1800–39). Han höll fred
med engelsmännen, men fick enligt traktaten 1809
icke öfverskrida Sutlej, utan utvidgade sitt rike
i västlig och nordlig riktning öfver Punjab och
Kashmir. Han organiserade sin här efter europeiskt
mönster och deltog i striderna mot afghanerna. Efter
hans död kommo hans besittningar snart nog (1849) i
engelsmännens våld. Jfr sir L. Griffin, "Ranjit Singh"
(1892). K. F. J.
Rank, Joseph, tysk romanförfattare, f. 1816 i
Friedrichsthal (Böhmerwald), d. 1896 i Wien, var en
framstående odlare af bynovellen. Till hans bästa
arbeten höra berättelserna Aus dem Böhmer-walde
(1843, saml. i 3 bd 1851) och Von haus zu haus
(1855; 2:a uppl. 1860) samt romanerna Acht-spännig
(1856; 2:a uppl. 1859), Ein dorfbrutus (1861) och Der
seelenfänger (1876). Efter R:s död utkom Erinnerungen
aus meinem leben (1896). Se biogr, af Pröll (1892).
Ranka, bot., detsamma som klänge. Se A c c e s-soriska
organ och Klangen.
Ranke. 1. Leopold von R., tysk häfdatecknare, f. 21
dec. 1795 i den då kursachsiska staden Wiehe, d. 23
maj 1886 i Berlin, studerade 1814–18 vid universitetet
i Leipzig teologi och filologi, hvarunder han 1817
promoverades till filos. doktor, samt var 1818–25
öfverlärare vid gymnasiet i Frankfurt a. d. O. Hans
undervisningsämnen voro de klassiska språken och
historia. För att kunna lämna sina lärjungar en
själfständig framställning af den gamla litteraturens
historia grep han sig an
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
