Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ras el-Milh ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i flera staters lagstiftning. Sedan några år
existerar äfven där, i New York, ett vetenskapligt
forskningsinstitut, som förestås af Charles
Davenport, en ansedd forskare. I Tyskland har under
de två sista årtiondena ej så litet gjorts för att
utbreda kunskaper på området. Några ekonomiskt väl
situerade läkare jämte en talrik mängd väl skolade
naturforskare egna nu tid och krafter häråt. Bland
de ledande männen må nämnas doktor Alfr. Ploetz,
doktor A. Schallmayer och hygienikern professor Max
von Gruber, alla dessa verksamma i München. Det
är doktor Ploetz, som gett oss namnet rashygien
(ty. rassenhygiene). Denne har tillsammans med
några andra forskare 1904 startat en tidskrift, som
uteslutande sysselsätter sig med rasbiologiska och
rashygieniska frågor. På doktor Ploetz’ initiativ
ha vidare bildats ett tyskt och ett internationellt
rashygieniskt sällskap. I Sverige bildades 1910 i
Stockholm ett svenskt sällskap för rashygien, hvilket
uppställt följande programpunkter som ledmotiv
för sin verksamhet: 1) att insamla och bearbeta
material af betydelse för studiet af de mänskliga
ärftlighets- och variationsförhållandena samt af
sådana samhällsförhållanden, som utöfva inflytande
på den växande individen;
2) att bland sällskapets medlemmar och bland
allmänheten sprida kunskap om rashygienens metoder och
resultat, till ledning för såväl offentliga åtgärder
som för de enskilde individernas handlande;
3) att stödja vetenskapligt grundade sträfvanden för
uppväxande och kommande generationers kroppsliga
och andliga hälsa. Under de allra sista åren har
intresset för rashygien vaknat äfven i de öfriga
skandinaviska länderna, liksom i Holland, i Frankrike
och nu senast i Italien och Ungern. Den
första internationella kongressen för rashygien hölls
1911 i London. – Litt.: W. Schallmayer, "Vererbung
und auslese" (2:a uppl. 1910), och C. W. Saleeby,
"The progress of eugenics" (1914). En amerikansk
rashygienisk bibliografi utkom 1913 (Bulletin
n:r 13 från Bureau of analysis and investigation, New
York state Bd. of charities). I "Archiv für rassen-
und gesellschafts-biologie, einschliesslich rassen-
u. gesellschafts-hygiene", som utges med ett band
årligen sedan 1904, samt i "The eugenics review",
som utkommer sedan 1912, finnas rätt fullständiga
förteckningar öfver nyare utländsk litteratur
i ämnet. Populära skrifter på nordiskt språk äro
H. Lundborg, "Rasbiologi och rashygien" (1914),
R. Vogt, "Arvelighetslæere og rashygiene" (s.
å.), och J. A. Mjöen, "Racehygiene" (1915).
H. Ldbg.
Rasi [utt. med starkt skorrande r och tonande s],
oftast skrifvet ghasil. ghazi (eg. partic. af
arab. verbet rdza, "göra en rdzwa", d. v. s. ett
lyckligt plundringståg in på fientligt område),
nyttjas stundom som militärisk hederstitel, i
betydelsen af segerrik e. d., t. ex. Osman ghasi
pascha. H. A.*
Rasi. Se E h a z e s.
Ra’sin, S te n k a. Se Eazin.
Rask (ty. rasch, fr. ras, af lat. räsus, rakad,
kortklippt), ett glatt och tunt, kypradt ylletyg med
stark appretyr.
Rask, Rasmus Kristian, dansk språkforskare, f. 22
nov. 1787 i Brendekilde by nära Odense, d. 14
nov. 1832, sattes 1801 i Odense latinskola, där han
tidigt och nästan på egen hand
lärde sig flera främmande språk. I synnerhet lade han
sig vinn om isländska och utarbetade själfständigt
en isländsk ordbok, i hvilken orden jämfördes med
närbesläktade språks, samt lade därvid grunden
till sitt längre fram utvecklade grammatikaliska
system. 1807 blef han student och 1808 anställd vid
universitetsbiblioteket, men fick först 1812 en ringa
lön. Han offrade allt hvad han kunde på bokköp och
studerade många europeiska språk, hvarunder han
gjorde utkast till en språklära efter eget nytt
system. Han tänkte till en början studera teologi,
men ändrade sig snart och lade t. o. m. bort sitt
dopnamn Kristian som påminnande om kristendomen,
en i hans tycke "ljusskygg lära". 1808 var han
Nyerups medhjälpare vid öfversättandet af den yngre
Eddan och utgaf 1811 sin förträffliga Vejledning
i det isländske sprog ("Anvisning till isländskan
eller nordiska fornspråket. Från danskan öfversatt
och omarbetad af författaren", 1818), utarbetad
på alldeles nya grunder och med ny grammatikalisk
terminologi. Han deltog likaledes i utgifvandet af
Björn Hal-dorssons isländska ordbok (1814). Våren
1813 reste han med kungligt understöd till Island,
där han under två års vistelse lärde sig språket
som en infödd, och fullbordade där sin epokgörande
afhandling Undersögelse om det gamle nordiske eller
isländske sprogs oprindelse (utg. 1818). I detta
arbete uppvisar han frändskapen mellan de europeiska
språken, med bestämda lagar för Ijudöfver-gångarna
mellan två besläktade språk, och framhåller som allmän
grundsats, att språkfrändskapen icke är att söka
endast i ordförrådet, utan i hela den grammatiska
byggnaden, alltså grunddragen af den jämförande
språkforskningen (samtidigt med tysken Bopp) och samma
lära om ljudskridningen, som J. Grimm under inflytande
af R:s arbeten senare (1822) satte i system. För att
uppsöka stam-språket till isländskan beslöt R. göra en
resa till trakten kring Don och Kaukasus, den traciska
stammens hemvist, och leddes därigenom in på sin stora
resa till Indien. Med statsunderstöd jämte tillskott
af geheimerådet J. Biilow reste han i okt. 1816 till
Stockholm, där han dels i 15 månader studerade finska,
i hvilket språk han redan 1812 under ett kort besök
erhållit undervisning *af Franzén, dels utgaf den
äldre och yngre Eddan samt omarbetade sin isländska
språklära och skref en angelsaxisk språklära med
läsebok, hvarigenom han i hög grad främjade studiet af
detta språk. I Sverige fick R. förmånliga anbud att
stanna kvar och utge andra äldre språkliga skatter,
men ehuru man i hans hemland ingalunda efter förtjänst
uppskattat R. och hans vetenskapliga storhet, ansågs
det nästan för ett förräderi att lyssna till förslag i
sådant syfte. R. afböjde dem också och fick i vederlag
professors titel (1818) samt reste öfver Finland till
Petersburg, där han 15 månader stu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
