Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reaktionsisokor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1109
Reaktionsisokor-Reaktionsordning
1110
fortskrider. Höjes temperaturen, växer den
specifika reaktionshastigheten k. I genomsnitt
fördubblas hastigheten för en kemisk reaktion,
när temperaturen ökas med 10°. Från denna regel
göra endast de fotokemiska reaktionerna (se
d. o.) undantag. Dessa utmärka sig nämligen för ringa
eller ingen temperaturkoefficient. Temperaturökningen
kan endast påskynda en kemisk reaktion, ej sätta den
i gång. Att en bit trä först vid högre temperatur tar
eld och brinner upp, beror ej därpå, att reaktionen
först vid hög temperatur kommer i gång, utan därpå,
att förbränningshastigheten vid vanlig temperatur
är så ringa, att det skulle taga hart när oändlig
tid, innan en mätbar mängd förbrunnit. Ofta
är reaktionshastigheten vid vanlig temperatur
ytterst ringa, och detta spelar, som lätt inses af
ofvan nämnda exempel, en viktig roll i människans
hushållning. Som ett annat exempel härpå kan diamanten
nämnas. Den befinner sig i ett labilt eller osäkert
jämviktstillstånd (se d. o.) och borde följaktligen
ögonblickligen omvandlas. Att vår dyrbaraste
ädelsten har undgått denna fara, beror helt och
hållet på, att dess omvandlingshastighet är omärkligt
liten. Uppvärmer man däremot en diamant tillräckligt
högt, omvandlas den till grafit. Sänker man å andra
sidan temperaturen, så minskas reaktionshastigheten
ännu mera, och vid -200° kan man säga, att all kemisk
inverkan praktiskt taget har upphört. Vill man,
att en kemisk reaktion vid lägre temperatur skall gå
med större hastighet, kan man påskynda den genom att
tillsätta en katalysator (se d. o.). Så antänder sig
en ström lysgas genast, om den får utströmma mot litet
finfördelad platinaasbest, saltsyra upp-oxideras till
klor af luftens syre vid närvaro af kopparsalter,
o. s. v. På samma sätt går naturen till väga,
när den vill påskynda en reaktion. Förbränningen i
kroppen sker som bekant vid den låga temperaturen
af 37°, beroende på, ätt organismen är uppfylld med
katalysatorer, eller, som de där kallas, enzymer (se
d. o.), hvilka påskynda förbränningen och spjälkningen
af den intagna födan. Det först beräknade uttrycket på
den specifika reaktionshastigheten hänför sig till en
enkel sön-derfallningsreaktion: A = B + C. Vid mera
komplicerade reaktioner följer reaktionshastigheten
andra formler (se härom Reaktionsordning). - Till sist
må anmärkas, att vid de reversibla reaktionerna (se
d. o.) reaktionshastigheten är beroende på skillnaden
mellan det, som omsätter sig i ena riktningen, och
det, som omsätter sig i den andra.
dx Formeln blir således - = kt (a-x)
- k2x.
dt
Vid jämvikt bli dessa två hastigheter lika och
reaktionshastigheten följaktligen lika med noll. !. B.
Reaktionsisokor [-kår], fys. kem., en af van’t
Hoff uppställd formel, som anger sambandet
mellan den fria energien, konstanten för
massverkans lag (se d. o.) och temperaturen.
I. !>.
Reaktionskonstant, kem. Se Reaktionsord-ni n g.
Reaktiönskraft, fys., mek., den kraft, hvarmed en
påverkad kropp återverkar på den påverkande. Enligt en
af Newtons mekaniska grundprinciper äro den påverkande
kraften (verkan, actio) och den återverkande
(återverkan, reactio, reaktions-
kraft) lika. T. ex.: En fots tryck mot marken
är lika stort som markens tryck mot foten ;
en magnets attraktion af ett järnstycke är lika
stor som järnstyckets attraktion af magneten.
R- r H.
Reaktiönsordning, kem. En kemisk reaktion säges
vara af första, andra, tredje etc. ordningen efter
antalet af de från början befintliga ämnen, hvilkas
koncentration ändras under reaktionens fort-
A. Monomolekylära reaktioner. Det enklaste slaget
af kemiska reaktioner utgöra de, vid hvilka
koncentrationen ändras endast för ett slag af
reagerande ämnen: reaktioner af första ordningen
1. monomolekylära reaktioner. Ett mycket utförligt
undersökt exempel på dylika är invertering af
rörsocker (se Invertera 2), som sker enligt följande
formel:
C12 Ho, Ou + H2 O = C6 H12 06 -f C6 H12 06
Körsocker Drufsocker
Fruktsocker
Wilhelmy, hvilken var den förste, som (1850)
undersökte denna reaktion i afseende på den
hastighet, med hvilken den försiggår, fann, att
reaktionshastigheten (jfr d. o.) under i öfrigt
oförändrade omständigheter är proportionell
mot lösningens koncentration, hvilket äfven
står i öfverensstämmelse med massverkans
princip. Reaktionshastigheten aftar alltså
under inverteringens fortgång, emedan rörsockrets
koncentration naturligtvis blir mindre och mindre. Om
man betecknar lösningens ursprungliga koncentration,
uttryckt i grammolekyler pr 1., med a och antar,
att efter t minuter x grammolekyler rörsocker
sönderdelats, så har alltså efter t minuter
rörsockrets koncentration minskats till a -
x. Om man. nu som reaktionshastighet betecknar
koncentrationsändringen pr mi-
nut, - , så bör detta uttryck enligt det nyss sagda
ef t
i hvarje ögonblick vara proportionellt mot den kvar-
dx varande rörsockermängden, alltså:- =k (a - x).
I denna ekvation kallas k reaktionskonstant
1. specifik reaktionshastighet och anger, hur
stor bråkdel af det reagerande ämnet, som skulle
omvandlas på tidsenheten, i fall dess mängd höl-les
konstant. Värdet på denna reaktionskonstant kan
erhållas enligt följande, medelst integral-
räkning erhållna ekvation: k = - In - > där
t a - x
In betecknar s. k. naturliga logaritmer
(se d. o.). Giltigheten af denna ekvation för
monomolekylära reaktioner i allmänhet och för så vidt
de förlöpa irreversibelt (jfr Reaktion) har bevisats
genom många undersökningar öfver sönderdelning af
vätesuperoxid (H2 02 = H2 0 + 0), hydrolys af estrar
(jfr Ester), sönderfallande af radioaktiva ämnen
o. s. v.
B. Bimolekylära reaktioner. Om det vid en kemisk
reaktion, i stället för ett slag af molekyler, som
sönderfalla, är två olika molekylslag, som inverka
på hvarandra och som alltså samtidigt ändra sin
koncentration, kallas reaktionen bimolekylär 1. en
reaktion af andra ordningen. I detta fall måste (i
fråga om irreversibla reaktioner) reaktionshastigheten
i hvarje ögonblick vara proportionell mot produkten
af de bägge ämnenas koncentrationer, så att, i fall
den ursprungliga koncentrationen, a, är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
