Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reduktion ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erhållit gods och som voro representerade på
den svenska riksdagen, utan utsträcktes äfven
till infödda godsinnehafvare i provinserna, med
undanskjutande af deras egna landtdagar, och hotade
i Östersjöprovinserna jämväl donationer, gifna före
den svenska tiden. Särskildt i Livland, som var en
gammal feodalstat, där allt ursprungligen varit län,
blef detta så mycket hårdare, och reduktionens stränga
framfart där han i hög grad uppammat det missnöje,
som under Karl XII genom Patkuls stämplingar bidrog
till de angrepp från Polen och Ryssland, hvilka
omsider kostade oss Östersjöprovinserna.
11. Äfven i senare tid ha understundom försports
yrkanden om återkallelse till kronan af gods eller
rättigheter, som tidigare tillhört eller ansetts
tillhöra den – så t. ex. af rekognitionshemman,
vattenfall o. s. v. – men ha blifvit tillbakavisade.
Litteratur: För 1 K. G. Westman, "Svenska
rådets historia under medeltiden" (1904); för
2–5 K. G. Styffe, "Bidrag till Skandinaviens
historia ur utländska arkiver" I–IV (1859–75), och
H. Hildebrand, "Sveriges medeltid" (bd 2, 1884–98);
för 6 H. Forssell, "Sveriges inre historia från
Gustaf den förste" (1875); för 7–10 V. E. Svedelius,
"Om reductionen af krono- och adeliga gods" (1849);
A. Fryxell, "Berättelser ur svenska historien", 17
(1852), F. F. Carlson, "Sveriges historia under
konungarne af Pfalziska huset" 1–5 (1875–80),
N. M. Börjesson, "Riksdagen i Stockholm 1655" (1891),
P. E. Bergfalk, "Om utomordentliga penningehjälper"
(i "Uppsala univ:s årsskr.", 1894), och S. Clason,
"Till reduktionens förhistoria" (1895) samt "Sveriges
historia intill tjugonde seklet", d. 6 (1906).
S. C.
Reduktiönscirkel, mat., passare, hvars ben äro
förlängda på andra sidan om passarens centrum och där
försedda med spetsar. Afståndet mellan två spetsar
står i en viss proportion till afståndet mellan de
två öfriga, hvarför instrumentet kan användas för
att öfverföra en ritning från en skala till en annan.
I- F-
Reduktiönsdelning, biol., en form af kärndel-ning,
som föregår bildningen af könscellerna hos växter
och djur. I motsats till den vanliga vegetativa,
somatiska eller typiska kärndelningen, vid hvilken
hvarje dotterkärna får samma antal kro-mosomer
(se K ä r n d e l n i n g), som moderkärnan hade,
erhåller vid reduktionsdelningen hvarje dotterkärna
endast hälften så stort antal kromosomer som
moderkärnan. Det karakteristiska för denna delning
är, att i profasen kromosomerna förena sig två
och två, och sedan i den följande metafasen gå
åtskils och som odelade kromosomer vandra till
motsatta ändar af kärnspolen. Man anser, att vid
den nämnda föreningen af kromosomer de så bildade
kromosomparen utgöras hvardera af en kromosom från
fadern och en från modern, som således i den följande
delningen komma att fördelas på olika dotterkärnor
(se Bastard). Reduktionsdelning förekommer hos alla
organismer med könsfortplantning; hos s. k. apoga-ma
former (se A p o g a m i) har den bortfallit, så att
äggcellen där redan vid sin bildning har det för de
vegetativa cellerna karakteristiska kromosomtalet. Se
vidare art. Befrukt-
Tryckt den 23/e 15
ning, Embryosäck och Kärndelning med
illustrationssidor. G-
O. R.
Reduktiönsdeputationen. Se Deputation, sp. 170.
Reduktionskollegium, ett ämbetsverk, som af Karl
X. Gustaf tillsattes för att verkställa den vid
1655 års riksdag beslutna reduktionen. Medlemmarna
förordnades 9 juli 1655, och följande dag gaf
konungen dem deras första instruktion och uppdrog
åt kammarpresidenten H. Fleming att "föra ordet och
dirigera verket". Utom honom sutto i kollegiet 5
riksråd samt 9 andra personer. Fleming var själen
i verket och föreslog nästan alla de åtgärder,
som vidtogos. Därvid understöddes han kraftigt af
S. Bååt och f. d. vice presidenten i Göta hofrätt
K. Månesköld. Men å andra sidan funnos inom kollegiet
äfven de, som icke ville gå fram med samma ifver som
han, bland dem vid denna tid riksrådet G. Bonde. Om
anledningar till dröjsmål med reduktionsverket se
äfven Reduktion 9. Sedan adelns ingripande 1660
uteslutit Fleming från det riks-skatfcmästarämbete,
som Karl X Gustaf i sitt testamente gett honom,
drog sig Fleming tillbaka till privatlifvet. I juli
1661 förordnades riksrådet G. Soop till president,
6 dec. 1663 S. Bielke samt 5 okt. 1668 riksrådet
G. Gyllenstierna. Kollegiets verksamhet under
denna tid var obetydlig, men tog bättre fart,
sedan Karl XI själf tillträdt regeringen. Det
fortfor äfven efter 1680 med sin reduktion
vid sidan af Reduktionskommissionen, men fick
1683 samme chef som denna, nämligen K. Fleming,
och efter dennes död (1685) öfvertog F. Wrede
ledningen af båda verken. Kollegiet upplöstes 1687.
J. F. N.*
Reduktionskommissionen inrättades 1680 för att
genomföra den då beslutna reduktionen, och den fick
äfven att verkställa de skärpta reduktionsbeslut,
som fattades vid följande riksdagar. Den var utsedd
af adeln själf. Till dess president utnämnde konungen
H. Flemings son, K. Fleming. Bland kommissionens
öfriga medlemmar voro de viktigaste E. Lindschöld och
J. Gyllenborg. Kommissionen samlades första gången
10 jan. 1681, då den började med att af konungen
begära en försäkran om hans beskydd och förband sig
att hålla sina öfverläggningar hemliga. Trots all
den ifver, hvarmed den sökte utföra sitt värf, voro
de mötande svårigheterna så stora, att kommissionen
ofta måste vädja till konungens personliga ingripande
för tvistefrågornas lösning. Understundom tog
konungen också själf initiativ och gick kommissionen
förbi. För att underlätta dess arbete bildades
små reduktionskommissioner i landsorterna,
bestående af landshöfdingen eller någon från
kommissionen utsänd medlem med en eller ett par
andra ledamöter. Sådana funnos i rikets flesta
provinser. Reduktionskommissionen, hvars ledare efter
Flemings död 1685 var F. Wrede, upplöstes 1687 och
af gaf då en slutredogörelse för sin verksamhet,
hvilken ger en öfversiktlig sammanfattning af dess
arbete. Emellertid var reduktionen ej ännu slut,
ehuru man antog, att ej mycket skulle återstå. Därför
bildades en ny myndighet: "Kongl. M:ts deputerade
till reduktionsverkets afslutande", hvilkas chef blef
kammarrådet J. Gyllenborg med titel "direktör". Det
visade sig snart, att mer åter-
22 b. 37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
