- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
1225-1226

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Regissör ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

städernas drätselkammare o. s. v. Slutligen
utfärdar riksdagen reglementen för Riksbankens och
Riksgäldskontorets styrelse och förvaltning samt
framställer reglementariska föreskrifter med afseende
på sin egen verksamhet. Jfr Exercisreglemente och
Förordning. – Reglementera, genom detaljerade
bestämmelser ordna. – Reglementarisk, stödd
på, handlande efter detaljerade föreskrifter.
K. H. B.*

Reglementering. Reglementering af
prostitutionen kallas en metod att medelst
vissa polisåtgärder bekämpa prostitutionens
(se d. o.) olägenheter i sanitärt och
ordningshänseende. Ordningsföreskrifter rörande
prostituerade kvinnor förekommo i Rom under
republiken och i de medeltida samhällena. Dessa
föreskrifter synas emellertid endast ha afsett
att afskilja de prostituerade som en särskild
mer eller mindre föraktad klass. Det moderna
reglementeringssystemet har i främsta rummet ett
sanitärt syfte. De smittsamma könssjukdomarna hade
under den nyare tidens första århundraden nått en
fruktansvärd utbredning i Europa. Deras spridning
stod påtagligen i sammanhang med prostitutionen. De
kraftiga åtgärder man vidtog mot de skörlefvande
kvinnorna äfvensom mot kopplarna visade sig emellertid
fruktlösa. Den tanken låg då nära att söka utgallra
de smittfarliga kvinnorna, under det man lämnade
prostitutionen som sådan fri. Polisförordningar i
detta syfte tillämpades i Berlin, Rom och Neapel på
1700-talet. Som det klassiska reglementeringssystemets
hemland räknas emellertid Frankrike. Kort före
den stora revolutionens utbrott hade man i Paris
infört inskrifning och öfvervakning af prostituerade
kvinnor. Förordningen upphäfdes visserligen under de
första revolutionsåren, men infördes ånyo genom beslut
af konventet. Genom reglementen, utfärdade under
de första årtiondena af 1800-talet, erhöll systemet
sin nuvarande form. Genom en särskild afdelning af
polisen, den s. k. sedepolisen, uppspåras och
anhållas kvinnor, misstänkta för skörlefnad. Sedan
genom förhör blifvit utredt, att kvinnan inlåtit
sig i könsförbindelser mot betalning, ålägges henne
besiktningsskyldighet, och hon inskrifves i en
rulla. Hon har att inställa sig på besiktningsbyrån,
i regel två gånger i veckan. Uteblifvande medför
varning eller frihetsstraff. Befinnes hon behäftad
med smittfarliga symtom, inlägges hon på sjukhus. De
särskilda reglementena innehålla dessutom bestämmelser
rörande bostad, förbud mot att vistas ute efter
visst klockslag, att besöka teatrar o. s. v. Iakttar
kvinnan dessa föreskrifter, lämnas hon oantastad
att drifva sitt "yrke". Efter mönster från Paris
infördes reglementeringen i öfriga franska städer,
och vid midten af 1800-talet var systemet antaget
i nästan alla europeiska länder. Under trycket af
den opposition systemet väckt (se Federationen)
har det sedermera blifvit afskaffadt i Holland,
Schweiz (utom kantonen Gèneve), England (1883,
1886), Norge (Kristiania 1888), Italien (delvis,
1888) och Danmark (1906). För närvarande tillämpas
det i Frankrike, Belgien, kantonen Genève, Spanien,
Portugal, Sverige, Tyskland, Österrike-Ungern,
Ryssland och Balkanstaterna. I Stockholm började
systemet tillämpas 1847 och genomfördes fullständigt
1859. I Göteborg tillämpas det sedan midten
af 1860-talet. I ofullständig form tillämpas det
fortfarande i Norrköping, Hälsingborg, Kristianstad
och Sundsvall. I Malmö, Uppsala, Lund, Eskilstuna,
Jönköping och Falun är det afskaffadt.

Någon allmän lagstiftning rörande prostitutionens
reglementering finnes knappast i något land, icke
ens i Frankrike. Reglementeringen i detta land är
ordnad uteslutande genom polisförordningar, utfärdade
för de olika städerna. Som grund för detta åberopas
art. 484 i strafflagen, som stadgar, att rörande
alla ämnen, som icke äro i strafflagen behandlade,
men underkastade speciella lagar och reglementen,
domstolarna skola fortfara att tillämpa dessa. Häraf
har man dragit den slutsatsen, att de gamla påbuden om
prostitutionen från tiden före den stora revolutionen
fortfarande äro gällande. Dessa ha sedan kompletterats
af polismyndigheterna på grund af den befogenhet, som
enligt lag tillkommer prefekterna att i vissa fall
utfärda polisförordningar för att upprätthålla den
allmänna ordningen. Vidare åberopas lagen af 5 april
1884, enligt hvilken det tillkommer municipalpolisen
att vidtaga nödiga mått och steg till förekommande af
epidemier och smittsamma sjukdomar. Reglementeringen
i Tyskland grundar sig på § 361 i strafflagen, hvari
förutsattes, att en kvinna på grund af skörlefnad
kan ställas under polisuppsikt. Något uttryckligt
stadgande, som ger polismyndigheten befogenhet
att inskrifva en kvinna som prostituerad och
underkasta henne tvångsbesiktning, finnes emellertid
icke, hvarken i rikslagstiftningen eller i de
särskilda staternas speciallagar. De för Stockholm
gällande föreskrifterna "rörande uppsikten öfver
prostituerade kvinnor i hufvudstaden" äro meddelade
af Öfverståthållarämbetet 2 juni 1875. Befogenheten
att utfärda dylika föreskrifter anses grunda sig
på instruktionen för polismästaren i Stockholm af
20 maj 1868, enligt hvilken det åligger denne att
"vaka däröfver, att behöriga åtgärder vidtagas till
förekommande af smittsamma sjukdomars spridande samt
att för sådant ändamål lösaktiga kvinnor underkastas
erforderlig uppsikt och besiktning af därtill anställd
läkare". Efter tillkomsten af hälsovårdsstadgan af
25 sept. 1874 måste föreskrifter af ifrågavarande
natur pröfvas och antagas af stadsfullmäktige för att
erhålla gällande kraft. Det tvångsmedel, som användes
för att förmå kvinnorna att efterkomma reglementet,
är behandling enligt lösdrifvarlagen. Enligt § 7 i
reglementet skall en inskrifven kvinna, som underlåter
att ställa sig föreskrifterna till efterrättelse,
först varnas af byråns föreståndare och, om hon ej
låter sig rätta, behandlas som lösdrifvare. Att den
rättsliga grunden för reglementeringsåtgärderna
ingenstädes fått ett tillfredsställande uttryck i
lagstiftningen, har framhållits af såväl anhängare
till systemet (reglementarister) som motståndare
till detsamma (abolitionister). Förhållandet
är lättförklarligt. Vid den tid, då reglementeringen
uppkom, ansågos polisförordningar fullt tillräckliga
för systemets genomföring. Än i dag framhålles,
att i frågor af så delikat natur som inskrifning af
en kvinna bland de prostituerade ett diskretionärt
polisförfarande är att föredraga. I de moderna
samhällena framträder emellertid alltmera krafvet på,
att så ingripande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:36 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcb/0633.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free