- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
1333-1334

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Religionsfrihet ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

främmande trosbekännares rätt till religionsövning
och att bilda församlingar gälla ännu 1781 års
toleransedikt och 1782 års judereglemente med däri
innehållna inskränkningar. I Danmark begynte under
1800-talet religionsfrihetens grundsats tillämpas
på judarna, som genom "anordningen" 29 mars 1814
fingo tillstånd att ha synagoga i Köpenpenhamn och
flera städer samt ställdes lika med andra undersåtar,
hvarefter Danmarks grundlag 5 juni 1849 garanterade
religionsfriheten i hela dess utsträckning, dock
med iakttagande af att den lutherska kyrkan som
folkkyrka af staten understödes och att konungen
skall bekänna sig till densamma. Norges skilsmässa
från Danmark medförde ingen omedelbar ändring i de
norska kyrkliga förhållandena. 1814 års grundlov
förklarade den evangelisk-lutherska religionen för
statens offentliga religion. De, som bekänna sig
till den, äro förpliktade att uppfostra sina barn i
den. Jesuiter och munkordnar tålas ej, och judar skola
vara uteslutna från tillträde till riket. Konungen och
ämbetsmännen skola bekänna den lutherska läran.
Behofvet af att lossa dessa inskränkande band lät
emellertid känna sig. Genom dissenterlagen af 16 juli
1845 medgafs fri religionsöfning åt alla kristna, med
förklaring att olika trosbekännelse ej skulle grunda
någon skillnad i plikter och rättigheter, där ej
grundlag eller dissenterlag däri gjorde inskränkning;
och genom lag af 24 sept. 1851 lämnades judarna
tillträde till riket samt fri religionsöfning. Genom
grundlagsändring 15 juni 1878 bestämdes, att endast
statsråd och de, som bekläda domarämbete, behöfva
bekänna lutherska läran. Hvad öfriga ämbeten angår,
öfverläts åt lagstiftningen att därom bestämma, och
enligt denna skola alla ämbeten kunna beklädas af
bekännare af annan kristen troslära än den lutherska,
äfvensom af judar. Dock måste de, som ha att undervisa
i kristendom, de vid folkundervisningen anställde
personerna, skolrektorer och civila chefsplatsers
innehafvare tillhöra lutherska läran. I afseende
på mormonerna är genom särskild resolution af 25
jan. 1853 förklaradt, att för dem de äldre förbuden
gälla.

I Sverige ålades genom 1686 års kyrkolag alla rikets
invånare att bekänna den evangelisk-lutherska läran,
ehuru främlingar, som i riket blefvo boende och voro
af annan religion, skulle få utan förargelse lefva
i denna, men endast inom lyckta dörrar förrätta sin
gudstjänst för sig själfva och utan rätt att låta
sina barn i annan än rikets religion uppfostras,
där de ville njuta burskap i landet. Bevistande
af den allmänna gudstjänsten var vid straff
påbjudet, och enskilda andaktsöfningar, som ej
vore husandakt, förbjödos särskildt genom 1726 års
konventikelplakat. Först med Gustaf III:s regering
inträdde den ändringen, att främmande kristna
trosbekännare, som inflyttade eller inflyttat, enligt
1781 års s. k. toleransedikt skulle få fri och
otvungen religionsutöfning och medborgerliga, ehuru
ej fulla politiska, rättigheter liksom äfven deras
barn skulle kunna i föräldrarnas religion fostras.
Liknande rätt tillades mosaiska trosbekännare genom
1782 års judereglemente, dock blott i de städer, där
de egde bosätta sig. Genom 1809 års regeringsform
§ 16 bekräftades religionsfriheten, som sedermera
genom 1858 års förordning ang. konventikelplakatets
upphäfvande ytterligare utsträcktes, så att
äfven inom svenska kyrkan gemensamma andaktsöfningar
utan prästerskapets ledning tillätes, hvarefter
med 1860 års förordningar straffet för affall
från rikets religion upphäfdes och rätten att
bilda egna församlingar med offentlig gudstjänst
närmare reglerades. Ett nytt steg till utvidgande
af religionsfriheten togs genom 1868 års förordning
ang. religiösa sammankomster, 1869 års förordning
ang. upphäfvande af straff för offentligt förkunnande
af villfarande lära och 1870 års ändring af
gällande riksdagsordning därhän, att valrätt och
valbarhet till riksdagsman gjordes oberoende af
viss trosbekännelse. Religionsfrihetslagstiftningen
reviderades därefter dels genom 1873 års ännu
gällande förordningar ang. främmande trosbekännare
och deras rättsställning, dels genom 1908 års
lagar ang. lindring i främmande trosbekännares
skattskyldighet till svenska kyrkan samt om äktenskaps
ingående, hvilka dock föregåtts af två författningar
ang. äktenskaps afslutande af 1880 och 1898 och
numera snart skola ersättas af den af 1915 års riksdag
antagna nya giftermålsbalkens bestämmelser.

Religionsfriheten omfattar enligt svensk rätt
dels samvetsfrihet och som komplement härtill
bekännelsefrihet, dels äfven frihet till själfständig
församlingsbildning och gemensam religionsutöfning
samt lärofrihet. Genom stadgandet i regeringsformens
§ 16, att konungen bör "ingens samvete tvinga eller
tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en fri
utöfning af sin religion, så vidt han därigenom
icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse
åstadkommer", har grundlagen väl erkänt friheten från
positivt samvetstvång såsom en allmänt medborgerlig
frihet, men icke på något sätt uttalat sig beträffande
ett negativt samvetstvång. Öfver hufvud får icke
R. F. § 16 uppfattas såsom ett lagstiftningen bindande
principstadgande, hvilket skall genom denna närmare
förverkligas, utan allenast som ett generellt förbud
för K. M:t att i förvaltningsväg lägga andra hinder
för religionsfriheten än dem lagen uppställt eller
ordningspolitien möjligen kan kräfva. Därför har också
efter 1809 lagstiftningen beträffande religionsfrihet
vid olika tidpunkter varit och kunnat vara helt olika,
utan att någonsin ha stått i strid med R. F. § 16. Med
afseende på nu gällande rätt bör skiljas mellan den
individuella och den kollektiva religionsfriheten. Den
förra hänför sig till individernas samvets-
och bekännelsefrihet, den senare till deras
religiösa samfundsrätt. Principiellt tillkommer det
alltid staten att utöfva viss höghetsmakt öfver
kyrkosamfunden, s. k. jura circa sacra, hvilka
väsentligen äro tre, nämligen jus reformandi eller
makten att ordna kyrkoförfattningen i förhållande till
staten och erkänna eller icke erkänna kyrkosamfunden
som offentligrättsliga subjekt, jus advocatiæ eller
makten att ge statligt skydd åt vissa kyrkointressen
samt jus inspiciendi cavendi eller makten att utöfva
kontroll öfver erkända kyrkosamfunds tillämpning af en
medgifven kyrkoförfattning. Sistnämnda rätt öfvergår
lätt till jura in sacra eller inre kyrkostyrelse i
större eller mindre omfattning, såvida förhållandet
mellan kyrkan och staten antingen är ordnadt
efter enhetsprincipen i form af vare sig kyrkostat
eller statskyrka (cæsaropapism, bysantinism eller
territorialism) eller också som i Sverige efter den
dualistiska princip, enligt hvilken kyrkan i form
af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 18:49:31 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcb/0687.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free