- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland /
35-36

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reuterholm. 2. Esbjörn Kristian R. - Reuterholm. 3. Gustaf Adolf R.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bankodeputationen underkastade hattarnas hushållning
med banken, inkallades han, vid hattväldets fall,
11 sept. 1765, i rådet. Där befanns han emellertid
alltför själfständig för att helt kunna gå i
partidisciplinens ledband. Så t. ex. motsatte han
sig den förföljelse, som mössorna läto öfvergå den
för herrnhutism anklagade, men dittills af hattarna
skyddade prästen Rutström, och ådrog sig därigenom
en skarp anmärkning af prästerna och bönderna i
Stora deputationens lagutskott kort före slutet af
1765-66 års riksdag. Vid ett par tillfällen
tog han till och med konungens parti, när rådets
pluralitet syntes honom träda dennes rätt för nära,
och hans många anmärkningar mot ämbetsverken för
försumlighet och andra tjänstefel torde äfven
bland mössorna ha väckt oro. Otvifvelaktigt var
det R:s stränga rättskänsla, som i allmänhet gjorde
sig gällande i dessa tvister, men stundom förleddes
han af sin benägenhet för rätthafveri och af sitt
despotiska lynne att själf kränka rättvisans kraf.
I synnerhet blef detta fallet i hans strid 1768 med
Kammarkollegium, som genom en dom i en jordatvist
(det s. k. Cronackerska målet) syntes honom ha
förgripit sig på de adliga privilegierna och genom
invändningar mot rådets af R. förestafvade slutliga
utslag i målet retade denne till ursinnig
vrede. Under hattväldet hade mössorna plägat ogilla
tillsättandet af utomordentliga domstolar såsom
ledande till partiförföljelse, men nu genomdref dock
R., att Kammarkollegium skulle lagföras inför en
sådan domstol, nämligen en afdelning af hofrätten,
bildad på sådant sätt, att R. till bisittare däri
lät utvälja de ifrigaste mössorna bland hofrättens
ledamöter. Det missnöje denna sak uppväckte inom
ämbetsmannavärlden torde i väsentlig mån ha bidragit
till mösspartiets snart därefter inträffade fall.
Yid detta visade R. sig som en ifrig partiman.
Han motsatte sig konung Adolf Fredriks yrkande (febr.
1768), att en urtima riksdag skulle sammankallas för
att af hjälpa den kris, som förorsakats af mössornas
finanspolitik. Då konungen (dec. s. å.) för
att genomdrifva sin vilja af sade sig regeringen,
ville R., att rådet ändock skulle regera med
tillhjälp af namnstämpeln, och då ämbetsverkens
"inaktivitetsförklaring" tvang rådet till eftergift,
protesterade han mot de begångna "olagligheterna".
Yid den under dessa omständigheter tillkomna riksdagen
i Norrköping 1769 fingo hattarna öfverhanden, och R.
blef då jämte sina meningsvänner inom rådet ställd
till rätta för sitt förhållande både i den
Cronackerska saken och i riksdagsfrågan. Orädd,
som alltid, var han den ende af de anklagade,
som försvarade sig, men blef liksom de öfrige
afsatt. Då mössorna i början af Gustaf III:s
regering återfingo makten, inkallades han ånyo, i
okt 1771, i rådet, men störtades 1772 genom Gustaf
III:s revolution. Under den akt af denna, som
J. M. Sprengtporten utförde i Finland, blef R., som
då vistades på Svidja, af Sprengtportens utskickade,
fänriken Cosswa (M. Anckarsvärd), lockad ombord på
dennes jakt och förd fången till Sveaborg.
Enligt Sprengtportens uppgift behandlades han där med
grannlagenhet, men enligt hans son (G. A. Reuterholm)
ådrog han sig genom fängelserummets osundhet den
sjukdom, som, sedan han inom kort blifvit
frigifven, följande år ändade hans lif. Den
bekanta partiskriften "Upplysning för svenska folket om anledningen, orsaken och afsigterna
med urtima riksdagen 1769" har tillskrifvits R.,
men är säkerligen icke författad af honom (se Odhelius 5).

illustration placeholder
3. Gustaf Adolf R., friherre, den föregåendes son,
statsman, f. 7 juli 1756 på Svidja, d. 27 dec. 1813
i Slesvig, blef efter slutade studier i Uppsala
fänrik vid Västmanlands regemente, men lämnade
1777 krigstjänsten för att bli hofjunkare och
utnämndes 1778 till kammarherre hos drottning
Sofia Magdalena. R. liknade sin farfader och
fader i arbetsamhet, ordningssinne och lust för
litterära samlingar. Han liknade fadern
äfven i partisinne, rätthafveri, härsklystnad
och hämndgirighet ; men under det att dessa fel
hos fadern synas ha varit en ensidig, men stark
och manlig karaktärs förirringar, framträdde de hos
sonen som yttringar af en öfverretad känslighet,
som var mottaglig för de mest olikartade intryck
och ledde till nästan hysteriska utbrott likaväl
af fruktan som af vrede. Med en dylik karaktär
var det naturligt, att R. skulle i hög grad
påverkas af den känslosamhet, som under 1700-talets
senare hälft blef på modet inom litteraturen,
och han hängaf sig äfven åt den mystiskreligiösa
strömning, som gick sida vid sida med tidehvarfvets
förståndsmässiga "upplysning" och i synnerhet
framträdde i ordensvurmerier. Den förnämsta
nyckeln till hans karaktär utgör dock hans fåfänga.
Af denna drefs han att vilja spela en politisk roll
och anses som ett litterärt geni, ehuru hans
begåfning var medelmåttig. Den förmådde honom att i
sin känslosamhet inlägga ett löjligt effektsökeri
och vållade, att det behof af vänskap, som han
affekterade, egentligen blef endast ett omåttligt
begär efter smicker och att, om den sårades, denna
"sensibla själ" förvandlades till den hämndgirigaste
tyrann, till en Robespierre i smått, som hans fiender
ganska träffande sade, ty onekligen påminde han i
mycket om denne samtida. Liksom denne svärmade
äfven han för Rousseaus frihetsidéer och
hälsade därför med hänförelse den franska
revolutionens utbrott. Därutinnan var han
dock offer för ett själfbedrägeri. Rousseaus och
revolutionens frihetsideal var demokratiskt, men
hos R. var bördsstoltheten ett i hög grad utmärkande
drag. Också förbyttes hans beundran för den franska
revolutionen i ovilja och fruktan, så snart han fått
blick för dennas verkliga karaktär. Den egentliga
förklaringsgrunden till R:s frihetssvärmeri bör
sökas i hans familjeförhållanden och - fåfänga.
Varmt tillgifven sina föräldrar och af dem uppfostrad
i mösspartiets grundsatser, kunde han aldrig
förlåta Gustaf III 1772 års revolution, som beröfvat
både hans parti och hans fader makten. Hans hat
mot konungen tillväxte ytterligare därigenom, att
denne hvarken gaf något erkännande åt hans litterära
talanger eller fann honom lämplig för statsmannavärf
(hans enda offentliga uppdrag under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:01 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcc/0034.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free