- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland /
175-176

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Richelieu. 1. Armand Jean du Plessis

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utrikesärendena, som först anförtroddes åt R., och
utrikespolitiken utgör det viktigaste bladet i
hans historia. Den stora uppgiften på detta område
var att befria Frankrike från habsburgska husets,
i synnerhet Spaniens, öfvervälde. Redan 1624 sökte
R. genom att låta franska trupper ockupera alpdalen
Val Tellina i Italien på en viktig punkt genombryta
den ring, som hotade att slutas omkring Frankrike. Med
protestantiska makter, såsom England, Nederländerna,
Danmark och Sverige, anknöt han förbindelser. Men
året därpå gjorde hugenotterna uppror och
hindrade därigenom R. från att föra en kraftig
utrikespolitik. Med uppbjudande af alla krafter
kufvades emellertid upproret; R. ledde personligen
belägringen och intagandet af protestanternas
viktigaste säkerhetsplats La Rochelle (1628). R. hade
nu händerna fria. I Italien häfdade han åter med
vapenmakt de franska intressena. I Tyskland hade
R. helst velat begagna de katolske riksfurstarna som
redskap för sin antihabsburgska politik, och hans
förnämste medhjälpare inom diplomatien kapucinmunken
Tremblay (se d. o.) var lifligt verksam i denna
riktning, men förgäfves. Halft mot sin vilja (ty
R. förblef alltid en kyrkans trogne son) understödde
han då de protestantiska makterna, gaf subsidier åt
Gustaf Adolf (fördraget i Bärwalde 1631) och bisprang
Nederländerna i deras frihetskamp. Svenskarnas
afgörande framgångar i Tyskland voro ej välkomna
för R., som velat begagna Gustaf Adolf som ett
lydigt redskap för den franska politiken, men han
begagnade sig skickligt af dem för att utan öppet
fredsbrott stärka Frankrikes förut mycket ömtåliga
strategiska position på dess östgräns (1634 voro
bl. a. Lothringen och ett antal fasta platser vid
Rhen i Frankrikes händer). Det svenska nederlaget
vid Nördlingen nödgade honom slutligen att öppet
träda in i striden (1635). De militära framgångarna
voro till en början ringa; R:s arméer kunde ej mäta
sig med hans diplomati, de voro illa organiserade,
och generalerna saknade erfarenhet. 1636 hotade
spanjorerna Paris. Men bladet vände sig. Den i fransk
sold stående hertig Bernhard af Weimar kunde 1638
öfvergå till offensiven i Tyskland; hans död (1639)
satte Frankrike i besittning af Elsass. Äfven på andra
håll vunnos betydande framgångar (intagandet af Arras
1640, eröfringen af Roussillon 1642 o. s. v.). R. hade
i början af sin bana betraktat kampen mot Spanien
som rent defensiv, men målen växte med framgångarna:
Frankrike borde återvinna sina naturliga gränser,
i synnerhet Rhengränsen. Dock lät han sig aldrig
lockas till en eröfringspolitik i Ludvig XIV:s
stil; därtill voro för öfrigt Frankrikes resurser
ännu alltför svaga. Hans utrikespolitik saknar
visserligen ej djärfhet, men karakteriseras framför
allt af måttfullhet och försiktighet; dess resultat
bildade den fasta grundval, hvarpå Frankrikes senare
maktställning kunde byggas. - R. kom till makten
med planer på genomgripande inre reformer. Men
för dessa lade de ständiga krigen och penningnöden
oöfverstigliga hinder i vägen. Finanserna råkade i
hjälplös oordning, och R. själf saknade både intresse
och kunskaper tillräckliga att råda bot på det
onda. Den dåliga finanspolitiken gaf också anledning
till ständiga upprorsrörelser. Lika dålig frukt bar
R:s handels- och kolonialpolitik. - R:s betydelse för
Frankrikes inre historia ligger på annat håll:
i utvecklingen af hvad som träffande kallats "den
administrativa monarkien" i Frankrike. Statsintresset
var för R. allt: intet hinder fick stå i vägen för
den kungliga myndighetens utöfning. Hugenotterna
beröfvades sina politiska företrädesrättigheter
(nådesediktet i Alais 1629), parlamenten förbjödos
att blanda sig i statssaker. Det största hindret
för en kraftig konungamakt såg emellertid R. i
högadelns politiska maktställning. Han afsatte
efter behag alltför själfrådiga provinsguvernörer,
viktiga statsämbeten lämnades vakanta eller besattes
af kardinalens trogna anhängare; han glömde därvid
hvarken sig själf eller sina anhöriga. Hans lydiga,
redskap utsändes under titel af "kommissarier",
"intendenter" e. d. för att öfvervaka administrationen
och fullgöra hans vilja i landsorten, vid arméerna,
för att döma i majestätsbrott etc. Särskildt
beryktade blefvo de "intendenter", som sattes
att öfvervaka provinsguvernörernas förvaltning. På
detta sätt utvecklades ur ansatser, som gjorts redan
före R., en ny, af konungamakten h. o. h. beroende
byråkrati, hvars organisation emellertid tillhör
en senare tid. Ty R. var ingen medveten nydanare;
intendentsämbetet t. ex. hade, trots den flitiga
användning det fick, under R. en rent provisorisk
karaktär. R:s styrka låg hvarken i skapandet
af nya institutioner eller i häfdandet af en
principiellt ny uppfattning af konungadömet. utan i
den hänsynslösa kraft och målmedvetenhet, hvarmed
han i praktiken tillämpade dess redan allmänt
erkända maktbefogenheter. Härens organisation
förbättrades, och dess styrka ökades. R., som från
sin ungdom bevarade ett starkt militäriskt intresse,
tog liflig del häri. Kriget mot hugenotterna visade
nödvändigheten af en stark flotta; R., som lät utnämna
sig till "grand maître de la navigation", är den
egentlige grundläggaren af Frankrikes krigsflotta. -
R:s politik förskaffade honom många fiender bland
högadeln; som dessas ledare framträdde konungens
broder Gaston. Äfven änkedrottningen sällade sig
till dem, då hon såg sitt inflytande öfver konungen
gå sig ur händerna. Nov. 1630 var hon icke långt
ifrån att störta sin forne gunstling ("la journée
des dupes"). R. hade emellertid blifvit oumbärlig
för konungen, denne vägrade att afskeda honom;
i stället förvisades Maria själf från hofvet, och
R. blef hertig och pär af Frankrike (1631). Gastons
uppror (1632) kufvades med stränghet. - Emot sina
vedersakares intriger hade R. alltid ett säkert
stöd i konungen, som visserligen aldrig omfattade
honom med personlig tillgifvenhet, men respekterade
hans öfverlägsenhet och insåg hans oumbärlighet. I
den mån R:s maktställning stärktes, framträdde det
despotiska draget i hans karaktär. Med försiktighet
och smidighet hade han kämpat sig fram till makten,
med en hänsynslös hårdhet visste han att behålla den;
han blef aldrig populär bland sina samtida. En väl
organiserad polis uppspårade hans och statens fiender,
och Bastiljen fylldes af politiska fångar. Ludvig
XIII kunde inför sin allenarådande minister icke
undgå att känna sin ställning förödmjukande; 1642
lät han locka sig till delaktighet i Cinq-Mars’ (se
d. o.) konspiration, som syftade att aflägsna R.,
men i sista stund åtrade han sig och försonade sig
med denne; några månader senare afled R. - R. är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:58 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcc/0104.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free