- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland /
205-206

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Richthofen. 3. Ferdinand Paul Wilhelm von R. - Richthofen. 4. Oswald von R. - Richthofenbergen - Richthofensberg - Ricimer - Ricin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tidskrifter spridda uppsatser. Efter återkomsten till
Europa (1872) blef han 1875 professor i geografi i
Bonn, 1883 i Leipzig och 1886 i Berlin. I det där 1887
inrättade geografiska institutet skapade han en
läro- och arbetsplats, sådan ingen annan högskola kunde
uppvisa, som blef af stor betydelse för de geografiska
studiernas utveckling, där många yngre geografer och
forskningsresande utbildades under hans ledning. Så
har t. ex. Sv. Hedin varit R:s lärjunge och den,
som i väsentliga delar bekräftat hans teorier om det
inre Asiens geologiska förhållanden. Redan i Leipzig
utarbetade han Aufgaben und methoden der heutigen
geographie und geologie
(1883), en förträfflig
redogörelse för den moderna forskningens uppgifter
och metodik, samt Führer für forschungsreisende
(1886, urspr. en afdelning af Neumayers "Anleitung
zu wissenschaftlichen beobachtungen auf reisen"),
ett specialverk i fysisk geografi. En stor del af sin
tid egnade han ock åt Berlins geografiska sällskap,
hvars ordförande han i många år var. Äfven för
djuphafs- och polarforskningen intresserade han sig
och började inrätta ett institut för oceanografi. I
anslutning till sina tidigare asiatiska forskningar
började han i Geomorphologische studien aus Ostasien
(1900-04) behandla de viktiga tektoniska frågorna
rörande kontinentens östrand vid den stora kinesiska
slätten. Se E. v. Drygalsky, "Ferdinand, freiherr
v. R." (i "Männer der wissenschaft" af E. Tiessen)
1906, med bibliografi. - 4. Oswald von R., son till
R. 1, tysk diplomat, f. 13 okt. 1847 i Jassy,
d. 17 jan. 1906 i Berlin, deltog som student
i 1866 års krig och som reservofficer i kriget
1870-71, inträdde 1875 på diplomatbanan, blef
1881 föredragande råd i utrikesministeriet och
var 1885-96 Tysklands representant i egyptiska
statsskuldsförvaltningsdirektionen i Kairo, där han
särskildt vid de egyptiska järnvägsanläggningarna
med framgång befordrade de tyska intressena. R. blef
okt. 1896 direktor för tyska utrikesministeriets
kolonialafdelning och dec. 1897 understatssekreterare
för utrikesärenden. Okt. 1900 blef han den till
rikskansler utsedde Bülows efterträdare som
utrikes statssekreterare och 1905 därjämte medlem af
preussiska statsministeriet.

Richthofenbergen [-hå-], den efter geologen
Fr. v. Richthofen (se d. o. 3) uppkallade norra
kedjan i Nan-schan, vid gränsen mellan Tibet, Kina
och Gobiöknen, nå omkr. 4,500 m. öfver oaserna i
n. och en absolut höjd af omkr. 6,000 m. De börja
vid östra ändan af Altyn-tag ungefär under 96° ö. lgd
och sträcka sig, med i allmänhet sydöstlig riktning,
till trakten af Lan-tschou vid Hwang-ho, Sluttningen
mot n. är imponerande, mot s. föga betydande, emedan
Nan-schans dalar ha höjder af 3-4 tusen meter. Bergen
bestå af flera längskedjor, som bildas af täta veck
af paleozoiska lager.

Richthofensberg [-hå-], ett 1,580 m. högt berg i
sydvästra delen af Frans Josefs land.

Ricimer, romersk fältherre af svebisk härkomst,
d. i aug. 472, var son till en svebisk höfding och
västgotakonungen Vallias dotter. Han utnämndes 456
af romerske kejsaren Avitus till öfverbefälhafvare
i kriget mot vandalerna, som han slog på Sicilien
och vid Corsica. Sedan han med sin
vän Majorianus störtat Avitus, bidrog han till att
uppsätta Majorianus på tronen, men tvang honom 461 att
abdikera och skaffade Libius Severus kronan. Men han
störtade äfven denne (465) och utöfvade nu själf
styrelsen, tills omständigheterna tvungo honom att
med östromerske kejsaren Leo I öfverenskomma om
Anthemius’ upphöjande på Västromerska rikets tron
(april 467). R. gifte sig med dennes dotter, men kom
snart i fientligt förhållande till sin svärfader, då
denne icke ville vara hans blinda verktyg. Han drog
sig då undan till Milano, samlade en här och stormade
i juli 472 efter tre månaders belägring Rom samt lät,
sedan Anthemius dödats under flykten från staden,
utropa Olybrius till kejsare. Redan följande månad
bortrycktes R. af en febersjukdom.

Ricin, kem. toxik., ett i Ricinus-växtens frön
förekommande ytterst giftigt och synnerligen
intressant ämne (se Ricinus). Ricinet öfvergår ej
i ricinoljan, utan finnes kvar i presskakan efter
oljans utpressning. Det hör till de giftigaste
ämnen, man känner: 0,0001 mg. per kg. kroppsvikt,
insprutadt i blodet, dödar en kanin. Likasom de
flesta af bakterier bildade gifter (bakterietoxiner)
framkallar ricinet ej omedelbart någon giftverkan,
äfven om det insprutats i mångdubbla dödsdosen;
den enda effekt, som inträder omedelbart, är
aftagande af kroppsvikten. En eller flera dagar
efter giftets införande inställa sig hastigt
förlamning af andningens och af blodkärlnervernes
centra i förlängda märgen, diarré, allmän kramp och
död. Tarmen befinnes inflammerad; små blödningar
och nekroser (döda väfnadspartier) anträffas i
många inre organ. Insprutas giftet under huden,
uppstår, likaledes efter en eller annan dag, en
inflammatorisk förhårdnad och senare varbildning
på insprutningsstället; indrypes det innanför
ögonlocken, angripes ögat ytterst häftigt och kan
fullständigt gå under (panophthalmitis). Ricinet
har vidare den märkliga egenskapen, att det,
om det i helt ringa mängd sättes till utgjutet
blod, bringar de röda blodkropparna att klibba
tillsammans och sjunka till bottnen, lämnande ett
klart blodserum ofvanför (agglutination). Äfven i
detta afseende öfverensstämmer ricinet med vissa
bakteriegifter. - Ricin har icke kunnat erhållas
kemiskt rent eller till sin kemiska natur säkert
bestämmas. Somliga beteckna det som en ägghvitartad
(albuminoid) kropp; berättigandet häraf är dock
tvifvelaktigt. I alla händelser synes det vara
ett ämne af samma natur som bakterietoxinerna. Det
användes därför af Nobelpristagaren Paul Ehrlich vid
dennes 1891 företagna grundläggande undersökningar
öfver immunitetsföreteelsen och serumterapien. Om
försöksdjur (hvita möss eller kaniner) få dagliga
insprutningar af helt små, ej dödande doser ricin,
iakttas hos dem under de första 4-5 dagarna intet
märkligt; ungefär på sjätte dagen inställer sig
emellertid raskt en betydligt ökad förmåga att tåla
större doser ricin - giftfasthet l. immunitet. Detta
förhållande erinrar i hög grad om den starkt minskade
känslighet för lunginflammationsbakteriens toxiner,
som ofta inställer sig på sjunde-nionde sjukdomsdagen
och som ger anledning till en kris i sjukdomsförloppet
och till raskt tillfrisknande. Fortsattes
försöksdjurens behandling med ricin i stigande doser,
kan okänsligheten mot giftet uppdrifvas därhän, att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:01 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcc/0119.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free