Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rietschel. 1. Ernst Friederich August R. - Rietschel. 2. Georg R. - Rietschel. 3. Hermann Samuel R. - Rietz, Julius - Rietz, Johan Ernst - Rif, Er-Rif - Riffbesättning. Se Lås, sp. 156 - Riflemen - Rifljud. Se Frikativa ljud - Rifningsbreccia. Se Breccia och Förkastning - Riformati - Rifpirater. Se Rif och Marokko, sp. 1031 - Riftyg. Se Elektricitetsmaskin - Rifva, bot. Se Paddfot - Rifva, jaktv. - Rig - Riga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och i ett särskildt Rietschelmuseum. På Brühlska
terrassen ses hans monument, af Schilling (1876). Jfr
monografi af Oppermann (2:a uppl. 1873) och R:s
brefväxling med Rauch (2 bd, 1890-91). –
2. Georg R., den föregåendes son, tysk evangelisk teolog,
f. 1842, blef 1878 superintendent i Wittenberg och var
1889-1911 professor i praktisk teologi i Leipzig. Där
öfvade han stort inflytande både som teolog och
universitetspredikant. I Sverige är han mest känd
genom sin värdefulla Lehrbuch der liturgik (I, 1900,
II, 1909). –
3. Hermann Samuel R., den föregåendes
broder, tekniker, f. 19 april 1847 i Dresden, blef
efter flerårig praktisk ingenjörsverksamhet 1885
professor i ventilations- och uppvärmningslära vid
tekniska högskolan i Berlin, från hvilken post han
1910 tog afsked. R., som författat flera större
arbeten och en mängd fackafhandlingar i sitt
ämne, vardt 1913 led. af Vet. akad. i Stockholm.
1. G-g N. 2. Hj. H-t.
Rietz [rits], Julius, tysk musiker, f. 1812 i
Berlin, d. 1877 i Dresden, studerade violoncell
för Romberg och komposition för Zelter,
blef vid 16 års ålder orkesterspelare, 1834
teaterkapellmästare i Düsseldorf och 1847 i
Leipzig, öfvertog ledningen af Singakademie där
samt blef 1848 Gades efterträdare som dirigent
för gewandhauskonserterna och (efter Mendelssohn)
kompositionslärare vid konservatoriet. 1860 kallades
han till hofkapellmästare i Dresden, där han strax
efteråt äfven blef ledare af konservatoriet (till
hans elever hörde svensken Ludvig Norman). R. blef
1859 hedersdoktor vid Leipzigs universitet, 1874
generalmusikdirektor och 1865 led. af Mus. akad. i
Stockholm. R. var framför allt en utmärkt
dirigent och lärare, och hans kritiska förmåga
gjorde sig fördelaktigt gällande i reviderade
editioner af arbeten af Bach, Händel, Mozart,
Beethoven och Mendelssohn. Som tonsättare röjer han
fullständig behärskning af medlen och i sina friskare
kompositioner (Konzertouvertüre, Lustspielouvertüre,
Symphonie in Es, Schillers Dithyrambe) äfven en
viss kraft; i allmänhet är han dock osjälfständig
efterliknare af Mendelssohn. Han skref flera operor,
musik till skådespel af Goethe, Calderón, Immermann
och Tieck, mässor, motetter, manskörer, hvarjehanda
instrumentalmusik o. s. v.
A. L.*
[Porträtt: Julius Rietz]
Rietz [rits], Johan Ernst, språkforskare, f. 6 sept.
1815 i Karlshamn, d. 16 juli 1868 i Köpenhamn, blef 1831 student i Lund,
1838 filos. magister och 1840 docent i teoretisk
filosofi. 1841 utnämndes han till adjunkt vid Lunds
katedralskola och hade sedan i sju år förordnanden att
förestå de filosofiska professurerna. 1848 prästvigdes
han, blef 1851 kyrkoherde i Tygelsjö af Lunds stift
och 1860 kontraktsprost. Under sin universitetstid
utgaf han en följd svenska medeltidsskrifter i
disputationer, af hvilka större delen sedan samlades
i Scriptores suecici medii oevi cultum
culturamque respicientes (3 dlr, 1842-51), upplagor,
som numera till stor del gjorts öfverflödiga genom
Svenska fornskriftssällskapet. I öfrigt utgaf
han Grunddragen af geografiens och geografiska
upptäckternas historia (1842), Moralfilosofiens
historia (1846), Skånska skolväsendets historia
(1848), ett på arkivforskningar stödt arbete,
m. m. Hans hufvudsakligen minnesvärda verk är
emellertid Svenskt dialektlexikon eller Ordbok öfver
svenska allmogespråket (1862-67), hvilket "länge
skall räknas som en af de förnämsta källorna för
vår inhemska språkforskning". Af Svenska akademien
och staten erhöll R. understöd för resor i norra
Sverige, företagna för dialektundersökningar, samt för
arbetets tryckning. R. var led. af en mängd svenska
och utländska lärda sällskap,
-rn.*
[Porträtt: Johan Ernst Rietz]
Rif, Er-Rif ("kustberg"), bergskedja, som från
Gibraltars sund följer kusten af Marokko mot 300
km. åt s. ö. och lämnar endast ett smalt slättland
utmed hafvet. Bergskedjan, som utgör en västlig
fortsättning af Algeriets berg, bildar ett vildt,
klyftrikt, otillgängligt bergland, bebodt af nästan
oberoende, krigiska berberstammar, som odla säd och
idka boskapsskötsel, men af gammalt gjort sig kända
som sjöröfvare och därför fått namnet rifpirater.
(J. F. N.)
Riffbesättning, mek. Se Lås, sp. 156.
Riflemen [raiflmen], eng. (af rifle, räffelbössa,
studsare), skarpskyttar.
Rifljud, fonet. Se Frikativa ljud.
Rifningsbreccia [-brä’ksia]. Se Breccia och
Förkastning.
Riformati, en reformkongregation inom franciskanorden
(se d. o., sp. 1069).
Rifpirater. Se Rif och Marokko, sp. 1031.
Riftyg, fys. Se Elektricitetsmaskin.
Rifva, bot. Se Paddfot.
Rifva, jaktv. Rofdjuren sägas rifva det byte
de anfalla. Uttrycket användes ej blott i fråga
om rofdjur, som angripa med klorna, utan äfven vid
angrepp med tänderna.
G.G.
Rig (isl. Rígr], nord. myt., ett namn, som guden
Heimdal bar under sina vandringar på jorden. Namnet
antas vara lån från en böjd form af iriska rí,
ríg, "konung". Se Heimdal, Klan och
Rigstula.
Th. W. (B-e.)
Riga (lett. Rihga), hufvudstad i ryska
guv. Livland, näst Petersburg den viktigaste
ryska industri- och handelsstaden vid Östersjön,
ligger på ömse sidor om den där omkr. 800
m. breda floden Düna, 15 km. från dess utlopp
i Rigaviken. Omkr. 370,000 inv. (1911), hvaraf
omkr. 1/3 tyskar, 20 proc. ryssar, 40 proc. letter;
resten ester o. a. nationaliteter. Omkr. 2/3 äro
lutheraner. Nedanför staden delar floden sig i flera
armar mellan öar och sandbankar, mottager strax före
sitt utlopp Bolderaa från v. samt vidgar sig mot ö. i ett bredt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
