Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksarkivet, Svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man sålunda beteckna honom som den förste
"riksarkivarien". Likartade uppdrag gåfvos emellertid
under de närmast följande åren åt andra personer
(Nils Chesnecopherus, "riksens secretarius" Michel
Olofsson, Johannes Messenius m. fl.), och det
dröjde ej länge, innan ett rikets arkiv verkligen
danades. Förtjänsten däraf tillhör Gustaf Adolf och,
kanske i främsta rummet, Axel Oxenstierna. 1618 fick
sekreteraren Per Månsson Utter (d. 1623), som redan
under Johan III:s tid varit anställd i kansliet, under
sin vård "riksens archivum det nya som det gamla",
ett uppdrag, som förnyades i kansliordningen 1620,
då han till biträde fick 4 skrifvare. Det är från
denna tid ordet "arkiv" kommer i bruk. Enligt 1626
års interimsordning för kansliet skulle af de två
kansliråden en, såsom custos archivi, ha "riksens
gamla cantzli eller archivum" under händer med
biträde af en sekreterare och några skrifvare,
den andre åter "se på det dagliga cantzeliet",
från hvilket akterna efter hand öfverlämnades
till det andra. Enligt samma kansliordning skulle
arkivet förvaras i Stockholm och ett par hvalf
i slottet inrymmas åt detsamma, hvarjämte i
sammanhang därmed en fullständig inventering
skedde (1626) och föreskrifter för arbetena
meddelades. Som förste "custos archivi" fungerade
riksrådet frih. K. Oxenstierna (d. 1629). Efter
denne innehades värdigheten af Jonas Bureus, som
efterträdt Utter såsom sekreterare (till 1649), och
efter Bureus af G. Stiernhielm, som dock efter ett
par år af andra värf drogs från arkivet. Under dem
tjänstgjorde ett antal år som sekreterare (1641-50)
Israel Israelsson (adlad Lagerfelt), äfven han
under tiden använd för andra uppgifter. I midten
af 1600-talet fick Riksarkivet egna lokaler i en ny
kanslibyggnad, som uppfördes på östra sidan om stora
borggården. Enligt 1661 års kansliordning skulle en
af de fyra rikskansliråden såsom "custos archivi"
ha öfverinseende öfver rikets arkiv med sekreteraren
i arkivet som närmaste man. Antalet tjänstemän var
under 1600-talet något växlande; 1696, liksom en
längre tid både förut och senare, voro de till antalet
fem (sekreterare, aktuarie, registrator, kanslist,
kopist), men till arkivets stat brukade räknas äfven
andra tjänstemän, såsom historiograferna, m. fl. Redan
från 1650-talet framstod som arkivets egentlige ledare
arkivarien eller sekreteraren Erik Larsson Runell
(adl. Palmskiöld, d. 1686); han efterträddes af Sven
Åkermark (adl. Leijonmarck, 1686-1701). Man
har i Riksarkivets första halfsekel en gång sett dess
"jämförelsevis yppersta tid" och i Erik Palmskiöld
den i nit och arbetsflit "måhända utmärktaste af
alla våra arkivmän". I frukterna af hans verksamhet,
i hans förteckningar och de afskrifter han lät
besörja, ega våra dagars forskare i hvarje fall en,
om också ofullständig, ersättning för de förluster,
som drabbade Riksarkivet genom den stora slottsbranden
1697, då en god del särskildt af de äldre och äldsta
handlingarna gick förlorad. Från den olycka, hvaraf
arkivet sålunda hemsöktes, hade det ej lätt att hämta
sig, och följderna däraf röjde sig ända in i förra
århundradet. Handlingarna bragtes i en fullständig
oordning och måste inrymmas i
olika lokaler, såsom Rosenhaneska huset
på Riddarholmen (nu Generalstaben) och i
"grefve Pers hus" vid Lilla Norrbro. När den nya
slottsbyggnaden omsider blef färdig, flyttades
emellertid ämbetslokalerna dit, äfvensom en del
af handlingarna, men först 1768 utrymdes "grefve
Pers hus". Handlingarna kunde likväl icke samlas
på ett ställe eller bringas i fullständig ordning,
där de förvarades i kalla hvalf och otjänliga rum. -
Riksarkivet lydde hela 1700-talet fortfarande under
Kanslikollegium med hofkansleren som närmaste chef,
hvilken sålunda ersatte den forne "custos archivi". Så
fastställdes redan i Karl XII:s kansliordning 1713
och sedermera i kansliordningarna 1719, 1720 och
1773. Såsom arkivsekreterare tjänstgjorde under
århundradet L. v. Schantz (1701-02), E. Palmskiöld
(1702 -19), J. F. v. Schantz (1719-28), O. Estenberg
(1728-40), A. A. v. Stiernman (1740 -65),
frih. G. Ribbing (1765-73), K. J. Strand (1773-95)
och K. Adlersparre (1795-1822). Bland dessa gjorde sig
Stiernman bekant genom sina stora urkundspublikationer
och Adlersparre genom sina "Historiska samlingar". För
de officielle historieskrifvarna var arkivet då
liksom under 1600-talet öppet, och till tidehvarfvets
många periodiska publikationer lämnades ofta bidrag
därifrån, men för de historiska forskningarna i öfrigt
spelade enskilda arkiv och afskriftssamlingar en
större roll, och yttre förhållanden försvårade såväl
Riksarkivets ordnande som anlitande. Man klagade,
väl icke utan skäl, öfver det "altissimum silentium",
som rådde där. Tjänstemännen användes också för
åtskilliga administrativa uppgifter, såsom för att
mottaga och utdela till biblioteken de exemplar af
tryckta skrifter (s. k. arkivexemplar) boktryckerierna
voro skyldiga att aflämna (Riksarkivets befattning
därmed upphörde först 1866) samt för att besörja,
förvara och utdela det s. k. årstrycket (äfven sedan
årstrycket ersatts af "Svensk författningssamling"
hade Riksarkivet utdelningen om hand ända till
1838). Fortfarande förvaras statens förråd
af detta tryck i Riksarkivet. Sekreterarna,
hvilka stundom befordrades till kansliråd, hade
till särskildt uppdrag att på grund af arkivets
handlingar lämna till regeringen utredningar af
historiska förhållanden, såväl i inrikes som utrikes
frågor. Antalet tjänstemän var länge liksom förut
fem, men ökades i början af Gustaf III:s regering till
sex. - Ställningen endast försämrades för Riksarkivet
under 1800-talets första årtionden. Tjänstemännens
antal blef efter hand nedsatt till fem och slutligen
till fyra (ordinarie anslaget var då reduceradt till
omkr. 4,600 rdr b:ko). Så var det under Adlersparres
närmaste efterträdare O. Sundel (1822 -29) och
J. G. Liljegren (1829-37). Titeln arkivsekreterare
utbyttes under den sistnämndes tid mot riksarkivarie
(fullm. 14 juli 1835). Efter Liljegrens död blef
H. Järta t. f. riksarkivarie. Kan man till Axel
Oxenstierna hänföra arkivets första organisation,
så kan arkivets reorganisation i våra dagar ledas
tillbaka till Järtas ingripande och till de idéer
han utvecklade. Redan samma år han mottog högsta
ledningen, utvecklade han i ett berömdt ämbetsmemorial
åsikter om arkivverksamheten, till hvilka han
sedermera i nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
