Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksämbetsmän - Riksäpple - Riksärkemarskalk. Se Marskalk - Riktafdelning - Riktare - Riktbataljon. Se Riktafdelning - Riktbåge. Se Riktmedel - Riktdiopter. Se Riktmedel - Riktflagga. Se Riktafdelning - Rikthyfvel. 1. En trähyfvelmaskin - Rikthyfvel. 2. Ett snickeriverktyg - Riktinrättning - Riktinstrument. Se Riktmedel - Riktkompani. Se Riktafdelning - Riktkontrollspegel - Riktkäpp - Riktmedel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rikskanslersvärdigheterna under Gustaf III:s och Gustaf IV Adolfs
regeringar. Den förre konungen återupplifvade också
riksstallmästar- och riksmarskalksämbetena. Det senare
är det enda, som ännu finnes kvar.
K. B-n.
Riksäpple (lat. orbis terrarum, globus imperialis,
pomum, her. mundus), ursprungligen det af en
korsformig ring omgifna klot, som de romerske kejsarna
på sina mynt bära i vänstra handen till tecken af sitt
världsherravälde. Ett dylikt klot, vanligen blått och
korskrönt, blef sedermera ett värdighetstecken äfven
för de kristne härskarna (se art. Riksregalier och
fig. 3 däri). Slutligen ser man ofta både Gud fader
och Kristusbarnet afbildade med ett riksäpple som
symbol för deras världsherradöme.
Riksärkemarskalk (ty. reichserzmarschall). Se
Marskalk.
Riktafdelning, krigsv., vid svenska infanteriet det
underbefäl, som, förande en riktflagga, blå och gul,
jämte två man ersätter fanplutonen vid en bataljon,
riktbataljon, riktkompani m. m. den bataljon o. s. v.,
som i en större styrka utses att under rörelse
ange riktningen ; riktrote benämnes den rote
eller den man i en trupp, på hvilken rättningen är.
C. O. N.
Riktare, artill., kallas vid en artilleripjäs
den till betjäningsmanskapet hörande karl,
som har till uppgift att rikta pjäsen
och därför erhållit särskild utbildning.
G. af Wdt.
Riktbataljon, krigsv. Se Riktafdelning.
Riktbåge, artill. Se Riktmedel.
Riktdiopter, artill. Se Riktmedel.
Riktflagga, krigsv. Se Riktafdelning.
Rikthyfvel. 1. En trähyfvelmaskin för bearbetning
af mindre arbetsstycken till full passform
(riktning). I princip verkar den på samma
sätt som visas i art. Hyfvelmaskin, sp. 1476,
fig. 2. Rikthyflarna ha ofta omtalats som farliga
för snickeriarbetarnas händer, hvilka kunna komma
i beröring med det arbetande skärverktyget. Denna
olägenhet har emellertid i afsevärd grad undanröjts,
sedan de förr brukliga storskäriga fyrkantskuttrarna
med lösa, påskrufvade knifblad allmänt utbytts mot
fräskuttrar. Jfr Fräs och Fräsmaskiner, sp. 50
o. 52. –
2. Ett snickarverktyg, bestående af en
vanlig hyfvel, hvars ställningsstyckes plana undre
yta har en längsgående kantribba, som vid arbete
på vinkelkanter pressas mot arbetsstyckets ena sida
och sålunda styr verktyget i längdriktningen, under
det hyfveljärnet bearbetar arbetsstyckets andra sida.
G. H-r.
Riktinrättning, artill., kallas sammanfattningen af
de lavettagedelar, medelst hvilka vid inriktandet
af en artilleripjäs eller kulspruta eldrörets rent
mekaniska inställning i rätt höjd- och sidläge
åstadkommes. Riktinrättningen afsåg förr endast
inställningen i höjdled, höjdriktinrättning, och
var i sin äldsta form synnerligen enkel, bestående
blott af en eller ett par kilar, som lades under
eldrörets bakre del, så att denna efter behof
höjdes eller sänktes (se Kanon, fig. 5). Sedermera
infördes riktskrufven (se Kanon, fig. 14), till en
början enkel, längre fram dubbel. Vid kastpjäser,
där höga elevationer erfordras, är riktskrufven
ej tillfyllest, hvarför man där använder en under
eldröret fäst kuggbåge, som påverkas af ett kugghjul
(se Lavettage, fig. 1 och 5). Sidriktningen
utfördes vid rörliga pjäser förr enbart genom
svansning, d. v. s. hela lavettens sidvridning på
marken eller bäddningen, men omkr. 1900 tillkom en
särskild sidriktinrättning, hvarigenom det blef
möjligt att vrida eldröret inom lavettaget. Vid
fasta lavettage funnos redan dessförinnan
sidriktinrättningar af mycket växlande konstruktion,
vanligen grundade på hela lavettagets kringvridning
på i bäddningen nedlagda fasta skensystem. Till
riktinrättningen räknas äfven de lager, drefhjul,
rattar, vefanordningar o. d., med hvilka vridningarna
verkställas. Jfr Kanon och Lavettage.
G. af Wdt.
Riktinstrument, artill. Se Riktmedel.
Riktkompani, krigsv. Se Riktafdelning.
Riktkontrollspegel, krigsv., en vid förberedande
riktöfningar med gevär eller karbin använd apparat,
som fästes på vapnet ett stycke bakom siktet och med
hvars hjälp instruktören från en plats på sidan om
skytten kan utan att störa denne kontrollera, huru
vapnet är inriktadt i det ögonblick det affyras.
G. af Wdt.
Riktkäpp, artill., en omkr. 1,5 m. lång stång, hvilken
medföres vid alla för fältbruk afsedda artilleripjäser
och nedstucken i marken på lämpligt afstånd
från pjäsen tjänstgör som riktpunkt (se d. o.), då
härför lämpliga terrängföremål saknas. Särskildt vid
skjutning i mörker äro riktkäpparna af stor praktisk
betydelse, i det riktningen då sker mot en lykta, som
fästes på käppen och vid behof bländas åt fiendesidan.
G. af Wdt.
Riktmedel, krigsv. (förr Siktmedel), de delar af
eller tillbehör till ett eldvapen, hvarmed riktningen (se
d. o.) sker. Vid handeldvapen utgöres riktmedlet
förutom kornet vanligen af en i afstånd graderad
siktram, som är fäst på pipan och kan fällas upp
vinkelrätt mot denna; längs ramen är en löpare
försedd med glidbar siktskåra. Vid artilleripjäser
äro riktmedlen betydligt mera komplicerade och ha
på senare tid undergått stora förändringar. –
Fig. 1. Rakt riktinstrument.
Det äldsta riktmedlet var det raka riktinstrumentet
(fig. 1), afsedt för direkt riktning. Det hade
en rak uppsättningsstång graderad i afstånd och
streck samt upptill en i streck graderad tvärarm,
längs hvilken siktet med siktskåra var rörligt i
sidled. Instrumentet anbragtes i ett lodrätt spår
i eldrörets kammarstycke och kunde däri skjutas upp och
ned. På 1880-talet tillkom ett instrument för indirekt
höjdriktning, kvadranten (fig. 2), vanligen indelad
i grader och saknande terrängvinkelskala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
