Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ritgen, Hugo von - Riti - Ritinstrument
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ritgen, Hugo von, tysk arkitekt, f. 1811 i
Westfalen, d. 1889, började med att idka medicinska
studier, slog sedan om och studerade arkitektur i
Darmstadt, Paris och München samt vardt professor
i Giessen. E. gjorde sig framför allt bemärkt genom
sina restaureringsarbeten. Bland slott och borgar,
som han "återställde", märkas Wartburg (1850-talet),
Thurnau vid Kulmbach och Gleiberg vid
Giessen. Han utarbetade äfven plan till restaurering af slottet
Eltz vid Mosel.
Riti, poetisk stil. Se Gauda 4.
Ritinstrument, Ritmaterial. De för ritning
erforderliga instrumenten och materialen utgöras
i hufvudsak af ritbord, ritbräda, linjal, papper,
häftstift, passare, dragstift, måttsticka, gradskifva,
vinkelhakar och mallar. Ritbordet består antingen af
ett fast vanligt bord eller af lösa bockar, oftast
föränderliga i afseende på höjdläget, som kan göras
olika fram och bak. Ritbrädan är ett fyrkantigt
plan af trä, på baksidan försedt med tvärslåar
för att undvika formförändringar. Kanterna måste
vara fullt raka och i rät vinkel. Linjalen (fig. 1)
göres vanligen af trä och utgöres af en tunn ribba,
hvars ena ända är försedd med ett tvärstycke, något
tjockare än linjalen. Detta tjänar till linjalens
styrning emot brädans kant, så att linjalen vid
förflyttning i olika lägen ständigt blir parallell
med sig själf. Stundom åstadkommes parallellen vid
förflyttning på så sätt, att i linjalens bägge ändar
äro fästsatta snören, som upplindas i flera hvarf på
trissor och som löpa rundt hela ritbrädan. Papperet
utgöres vid vanliga maskinritningar af ett tjockare,
ej alltför hårdt material, på hvilket ritningen
utföres i blyerts. Denna kopieras sedan på väf med
tusch. Papperet fästes på ritbrädan med häftstift,
eller, vid noggrannare arbeten, limmas fast i
fuktigt tillstånd utefter kanterna, hvarvid det
spänner sig slätt vid torkningen. Passaren (fig. 2)
utgöres af två metallstänger, i ena ändan hopsatta
så, att de andra ändarna fritt kunna röra sig i ett
plan. Dessa senare äro försedda med stålspetsar. Ofta
är den ena stålspetsen utbytbar mot en hållare
för blyerts eller ett dragstift för tusch i och
för uppritandet af cirklar. Är afståndet mellan
spetsarna justerbart med en skruf, under det de
pressas i sär af en fjäder, kallas instrumentet
fjädercirkel (fig. 3). Är spetsen genomgående till
instrumentets öfversta del och där försedd med en
knapp, så att hela anordningen för öfrigt kan höjas
och sänkas i förhållande till spetsen, kallas det
nollcirkel. Dragstiftet (fig. 4) består af två plana
stålblad, fastsatta på ett skaft. Bladen afsmalna
nedåt, och afståndet dem emellan kan regleras med
en på sidan sittande skruf. Mellan bladen ifylles
tusch. Stundom förekomma två par dylika blad på samma
skaft, då äfven bladparens afstånd kan justeras med
skruf. Anordningen är afsedd för att bekvämt draga
parallella linjer. Måttstickan är vanligen af trä
och försedd med millimetermått. Ofta har den en
trekantig sektion (fig. 5) med millimetermått i
olika skalor såsom 1:1, 1:2, 1:5. Gradskifvan
(fig. 6) är vanligen af celluloid och i form af
en half cirkel, graderad i 180 grader. Vinkelhaken
(fig. 7) har alltid en rät vinkel, under det de båda
öfriga kunna vara antingen 45° eller 30° och 60°;
de utföras
Fig. 1. Linjal.
Fig. 2. Passare.
Fig. 3. Fjädercirklar.
Fig. 4. Dragstift.
Fig. 5. Måttsticka med trekantig sektion
Fig. 6. Gradskifva.
Fig. 7. Vinkelhake.
Fig. 8. Mall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
