Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Rudolf. 2. R. I af Habsburg
- Rudolf. 3. R. II
- Rudolf, Frans Karl Josef, kronprins af Österrike-Ungern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
l okt. 1273 valde honom till konung. Så stark var dock
icke hans ställning, att han kunde tänka på en politik
i hohenstaufernas anda. Med sin kloka och praktiska
blick insåg han det hopplösa i att söka rubba den
maktställning, som riksfurstarna genom den föregående
utvecklingen vunnit; hans tid inleder därför en ny
period i Tysklands historia. Likaledes öfvergaf han
sina företrädares italienska politik. Genom att
lämna påfven fria händer i Italien vann han inom
kort dennes erkännande. Under hela sin regering
stod han i ett godt förhållande till kurian, och
för kejsarkröningen, som R. ifrigt eftertraktade,
funnos inga andra hinder än hans penningnöd, som
omöjliggjorde färden till Rom. - Genom sina lyckliga
fälttåg mot konungen af Böhmen (1276 och 1278, se
Ottokar 2) återvann R. de rikslän, som Ottokar med
orätt tillegnat sig; han förlänade dem sedan åt sina
söner och lade därmed grunden till den habsburgska
familjemakten. Också i öfrigt sträfvade han att
"revindicera" län och gods, som under den föregående
tidens förvirring afsöndrats från kronan; äfven
dessa använde han i stor utsträckning för att öka sin
familjs besittningar. Med stor stränghet bekämpade han
rofriddarnas själfsvåld och nedref deras borgar; genom
landsfreder, som han bekräftade eller utfärdade,
sökte han stäfja de ständiga inbördes striderna. Ofta
stod R:s politik i öfverensstämmelse med städernas
intressen, men hans försök att pålägga dessa en
förmögenhetsskatt förorsakade oroligheter, i hvilka
äfventyrare, som utgåfvo sig vara den döde Fredrik
II, vunno en viss framgång. - R. ligger begrafven i
Speier. Samtiden prisade R:s ridderliga, men på samma
gång enkla och folkliga väsen; hans härskargärning
vittnar om försiktighet och klokhet, parad med
djärfhet och energi, där så behöfdes. - R. var två
gånger gift (med Gertrud af Hohenberg och Elisabet af
Burgund). Af hans tre söner dogo två (Hartmann och
Rudolf) före fadern. Den äldste, Albrekt, sökte han
förgäfves få erkänd som sin efterträdare (se Albrekt,
tyska konungar). Litt.: Lorenz, "Geschichte Rudolfs
von Habsburg und Adolfs von Nassau" (1867), Lindner,
"Deutsche geschichte unter den Habsburgern und
Luxemburgern" (I, 1890), Loserth, "Geschichte des
späteren mittelalters 1197-1492" (1903), och Redlich,
"R. von Habsburg" (1903).
 |
| |
3. R. II, romersk-tysk
kejsare, son till kejsar Maximilian II och Karl
V:s dotter Maria, f. 18 juli 1552, d. 20 jan. 1612,
uppfostrades fr. o. m. sitt 12:e år vid spanska hofvet
i strängt katolsk anda. Återkommen till Wien 1571,
bekläddes han följande år med Ungerns krona och 1575
med Böhmens; s. å. valdes han till romersk konung. Men
någon politisk roll spelade han ej, förrän faderns död
(12 okt. 1576) förde honom till kejsartronen. R. stod
i bildning högt öfver de fleste af
samtidens furstar. Han hyste lifligt intresse för
konst och vetenskap och samlade vid sitt hof i Prag
matematiker och naturforskare (såsom Tyko Brahe och
Kepler), målare, bildhuggare, konsthandtverkare och
musiker, men också astrologer och alkemister. Utan
att sky några kostnader bildade han dyrbara bok-,
konst-, vapen- och antikvitetssamlingar; hans stallar
och praktfulla trädgårdar voro berömda. Han saknade
därför icke intresse för sina regentplikter, men hans
politiska verksamhet förlamades af hans obeslutsamma
och misstänksamma lynne, hans ängsliga ömtålighet om
sin kejserliga myndighet, som kom honom att i sina
rådgifvare och anförvanter se medtäflare och fiender,
men i stället bragte honom i händerna på örontasslare
och kammartjänare (i synnerhet efter 1600, då han
afskedade sin dittills inflytelserikaste rådgifvare
Wolfgang v. Rumpf). Den stelhet och otillgänglighet
han förvärfvat vid det spanska hofvet öfvergick
alltmer till utpräglad människoskygghet; han lefde
till sist i så sträng isolering på sin borg Hradschin
i Prag, att det 1609 kunde yppas tvifvel, om han
ännu var i lifvet. Underhjälpt af kroppslig ohälsa,
utvecklade sig småningom hans medfödda svårmod till
formlig sinnessjukdom, som med ljusare mellantider
hemsökte honom alltsedan 1598. Misstroget afvisade
R. sina bröders förslag att på ett eller annat
sätt ordna tronföljden i riket och i de kejserliga
arfländerna; han såg däri endast försök att komma åt
en del af hans makt. Då det länge jäsande missnöjet i
Ungern 1604 utbröt i Bocskays uppror och ungrare och
turkar härjade i Österrike, fick han emellertid finna
sig i, att hans broder Mattias tog ledningen i sin
hand och tvang honom att sluta fred med de upproriske
(1606). Men jäsningen fortfor. Då ställde sig Mattias
i spetsen för de ungerska och österrikiska ständerna
och tvang med väpnad hand R. att åt honom afträda
Ungern, Mähren och Österrike samt försäkra honom om
tronföljden i Böhmen (1608). R:s förbittring mot
brodern kände inga gränser. Men då han försökte
återtaga, hvad han förlorat, misslyckades han. De
protestantiska ständerna i Böhmen, som trots
det s. k. "majestätsbref" (se d. o.), som de 1609
tilltvingat sig, sågo sin frihet hotad af kejsaren
och hans kusin, den unge hertig Leopold (åt hvilken
R. tillämnade tronföljden i Mattias’ ställe),
kallade Mattias till hjälp, och denne kröntes till
Böhmens konung (1611). Endast kejsartiteln återstod
för R., då han afled. Kort före hans död hade
kurfurstarna mot hans vilja beslutit anställa val
af romersk konung och valde 13 juni s. å. Mattias
till kejsare. Litt.: Gindely, "Rudolf II und seine
zeit" (2 bd, 2:a uppl. 1863-65), Ritter, "Deutsche
geschichte 1555-1648" (1887-95), och biografi af
Stieve i "Allgemeine deutsche biographie" (1889).
1-3. N. H-tz.
Rudolf, Frans Karl Josef, kronprins af
Österrike-Ungern, ende son till kejsar Frans Josef
och hans gemål, Elisabet af Bajern, f. 21 aug. 1858,
d. 30 jan. 1889, åtnjöt en allvarlig och sorgfällig
uppfostran, som hastigt utvecklade hans rika anlag. I
synnerhet drogo naturvetenskaperna honom till sig,
och under den berömde zoologen Brehms ledning samt
genom täta utflykter i skog och mark utvecklade han
sig till en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:59:57 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfcc/0613.html
