- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland /
1209-1210

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Runhenda - Runinskrifter. Se Runor - Runius, Johan - Runkelstein - Runmarö - Runmynder. Se Runor, sp. 1214-15 - Runmärket. Se Nationalmärke (Suppl.) - Runn, insjö - Runn, ångsåg - Runn, eng., saltträsk. Se Rann - Runnare - Runnström, Johan Axel Maurits

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(enstafvigt) eller kvinnligt (tvåstafvigt). Verserna
allitterera parvis. I litteraturen finnas slutrimmade
runhendarader med 4-8 stafvelser, i många
variationer. Bland de äldsta exemplen på runhenda
är Egil Skallagrinissons bekanta dikt Hofuðlausn,
som börjar:

Vestr komk of ver,
en ek Viðris ber
munstrandar mar,
svá’s mitt of far
; o. s. v.
Th. W. (B-e.)

Runinskrifter. Se Runor.

illustration placeholder

Runius, Johan, skald, f. 1 juni 1679 i Larf,
Västergötland, d. 1 juni 1713 i Stockholm, blef 1700
student i Uppsala, där han lär ha läst mycket,
förmodligen mest vitterhet, men äfven deltagit i
glada lag och varit hvad man den tiden kallade en "lustig broder". 1708
blef han handsekreterare hos generalguvernören grefve Strömberg och
tillika lärare för hans son. I dessa befattningar fortfor han att verka
till strax före sin död. - Hos sin samtid och ännu långt senare åtnjöt
R. ett anseende som skald, i hvilket få af Sveriges äldre författare
kunna täfla med honom. Hans många bröllops- och
grafskrifter (t. ex. den ståtliga grafskriften
Ämbets- och ähretrappa, 1713), hans glada visor och
infall lästes länge med förtjusning, sedan de 1714-15
utkommit samlade under titel Dudaim (d. 1,
"Andelige blommor"; d. 2, "Werldzlige lillior";
ny uppl., med tillägg af en tredje del, Sinnekryddor,
1733). Frese, Broms och andra samtida prisade
honom; fru Nordenflycht kvad hans lof, Dalin
imiterade honom någon gång, och själfve Bellman
hade påtagligen studerat hans sprittande rimsniderier.
Först Sahlstedt uttalade 1753 sina tvifvel
om dessas höga värde, och senare litteraturhistoriker
ha merendels slutit sig till honom, tills vid
slutet af 1800-talet uppskattningen af R. åter
stigit. R. var en kvick och gladlynt sångare, som
med förvånande lätthet lekte med ord och tankar,
meter och rim. öfver allt hvad han diktat, ända
till den obetydligaste bröllopsskrift, hvilar en
sorglös godmodighet, en älskvärd vårdslöshet, en
oskyldig munterhet. Han förblef under sitt korta
lif en gladlynt sällskapsmänniska, en fromt
förnöjsam man, som villigt och med outtömlig
uppfinningsrikedom tjärstgjorde som beställd rimmare
vid alla de tillfällen, då borgarhemmen i Stockholm
äskade en festskald. Det är godt om åskådliga
små bilder och taflor i R:s dikter; hans
rörliga fantasi och hans soliga lynne åstadkommo
lätt förtjusande genremålningar, bland hvilka
Friskens och Runii resa till Dalarön kanske är
mest bekant. Äfven patriotiska dikter flöto ur
hans penna; särskildt kan omnämnas nyårsönskningen
1713 till konungen och det kungliga huset,
där han i gripande strofer tolkar fredsbehofvet.
Äfven som prosaist uppträdde han, med en tolkning
från franskan af en af de Préchacs noveller,
Den durchleuchtige genuesiskan (öfv. 1709; tr.
först på 1720-talet). I folksägner bevarades länge
många af R:s infall och lustiga improvisationer,
liksom minnet af hans backanaliska lefnad och
idrotter. Flera af de anekdoter, som i senare tider
tillskrifvits Bellman, berättades under 1700-talet
om R. och äro delvis kanske ännu äldre än båda.
- R:s dikter finnas i Hansellis samling, d. 14
(1870). Jfr E. Wrangel, "Det carolinska
tidehvarfvets komiska diktning" (1888), och F. Böök,
"Stridsmän och sångare" (1910).
-rn.*

Runkelstein [ronkelstajn], borg n. ö. om Bozen
i Tyrolen, på en klippa 416 m. ö. h., vid
mynningen af Sarndalen, uppförd på 1230-talet,
tillhörde länge biskoparna af Trient och skänktes
1884 af ärkehertig Johan Salvator till kejsar Frans
Josef af Österrike, som genom arkitekten Fr. von
Schmidt lät 1884-88 restaurera densamma och
skänkte den till staden Bozen. Den har berömda
väggmålningar, bl. a. en cykel ur sägnen om
Tristan och Isolde (från 1300-talet).

Runmarö [ru’nn-] och Skarp-Runmarö,
två bebodda öar i Stockholms skärgård mellan
Sandhamn och Värindön, s. om Kanholmsfjärden,
tillhöra Djurö socken af Stockholms län.

Runmynder. Se Runor, sp. 1214-15.

Runmärket. Se Nationalmärke (Suppl.).

Runn, insjö i Dalarna, s. ö. om Falun, ligger
vid 106-109 m. höjd ö. h. Längd i n. och s.
16 km., bredd 3-7 km. R., som från n. upptar
Östanfors- l. Faluån från Rogsjön och Varpan
m. fl. sjöar samt Svärdsjö- l. Sundbornsån med
tillflöden från Ljugaren i Rättvik, Balungen,
Svärdsjön och Toftan, afflyter söderut genom den
korta Lillälfven till Dalälfven. Stränderna äro
välodlade och tätt bebyggda. Liflig ångbåtsfart.
Genom sluss står R. i förbindelse med sjön Tisken
vid Falun. På norra stranden framgår
Gäfle-Dalabanan, på den västra Bergslagernas järnväg.
A. G.*

Runn, ångsåg i Falu landsförsamling, Kopparbergs
län, vid sjön Runn och Runnsågens hållplats
på Gäfle-Dala järnväg, har 3 ramar, 2
kant-, 2 klyf- och 3 stafverk samt 2 hyflar och är
taxerad till 94,000 kr. samt tillhör A.-b. Runns
ångsåg (aktiekapital 386,000 kr.). Årstillverkningen
är omkr. 2,500 stds sågade och 1,500 stds
hyflade varor samt 300 stds staf och annat
småvirke. Antalet fasta arbetare omkr. 85.

Runn [ra^n], eng., saltträsk. Se Rann.

Runnare l. Runslare (eng. runner, eg.
löpare), af logivärdar i utländska hamnar anställda
personer, som ofta genom bedrägligt handlingssätt
(vanligen genom löften om större förmåner) locka
sjömän att rymma från sina fartyg.
R. N.*

Runnström, Johan Axel Maurits, zoolog,
f. 17 juni 1888 i Stockholm, blef efter att ha
studerat och senare ha varit anställd som
amanuens vid det bekanta oceanografiska institutet i
Monaco filos. doktor vid Stockholms högskola 1914
och utnämndes samtidigt till docent i experimentell
zoologi därstädes. Från hösten 1914 har han å
Bergens biologiska station fortsatt sina biomekaniska
forskningar. R. har särskildt på det nämnda
kunskapsområdet, ett af biologiens f. n. mest
uppmärksammade och mest gifvande, utgett ett antal
arbeten, bland hvilka märkas <i>Untersuchungen über


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:01 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcc/0657.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free