- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland /
1421-1422

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Författning - Ryssland. Förvaltning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

riket 114 valmän eller 2,3 proc. Antalet elektorer
för hvarje guvernement är i lag fastställdt och
växlar mellan 45 och 158. – Dumans ledamöter ha
i arfvode 4,200 rubel om året från valdagen, till
dess de afgå, dessutom reseersättning för en resa
om året. Ordföranden och de båda viceordförandena
väljas af duman själf.

I fråga om den centrala förvaltningen skiljer R:s
författning mellan den högsta förvaltningen, i hvilken
kejsaren personligen beslutar, och den underordnade
förvaltningen, där på hans uppdrag och enligt hans
befallningar beslut fattas af vissa ämbetsverk.

Till den förra höra ministerrådet, 4 rådgifvande
verk, som nominellt stå i förbindelse med riksrådet
(1906 ombildadt till representation) och ursprungligen
utgjorde utskott af detta, men som icke ha något att
göra med det nuv. riksrådet såsom första kammaren af
riksdagen. Dessa äro 1) riksrådets första departement
(för inrättande af fideikommiss; bekräftelse på
adelstitlar och vapen; frågor, som af senaten skola
föreläggas kejsaren, brott begångna af statsrådets
eller statsdumans ledamöter i denna deras egenskap
eller af ministrar, guvernörer, generalguvernörer
m. m.); 2) riksrådets andra departement (som granskar
finansministerns, statsbankens och vissa andra bankers
och kassors årsredogörelser, behandlar koncessioner på
enskilda järnvägsanläggningar m. m.); 3) riksrådets
kollegium för expropriationer, och 4) riksrådets
kollegium för behandling af besvär öfver senatens
beslut. I dessa angelägenheter fattar kejsaren själf
beslut efter vederbörande verks betänkande.

Ministerrådet, upprättadt 1861, men väsentligen
ändradt 1905, består af alla ministrarna samt
af cheferna för de centrala förvaltningsgrenar,
som äro likställda med ministerierna, d. v. s. af
hofministern, statskontrollören och öfverprokuratorn
i den heliga synoden, hvarjämte äfven chefer
för andra förvaltningar deltaga i frågor,
som röra dessa. Ordförande är kejsaren eller
ministerpresidenten. Det har att behandla frågor
af så allmän betydelse, att en enskild minister
ej anses kunna besluta i dem. Om ett enhälligt
beslut icke kan fattas i ministerrådet, skall detta
anhålla om kejsarens direktiv. Obligatoriskt skola
i ministerrådet behandlas lagförslag, som skola
framläggas för representationen, utomordentliga
lagstiftningsåtgärder i trängande fall och af
provisorisk natur, finska angelägenheter, som skola
ingå till kejsaren, samt oförutsedda statsutgifter,
som ej kunna uppskjutas och icke kunna täckas genom
riksstaten.

Den underordnade förvaltningen omfattar senaten,
heliga synoden och ministerierna. 1) Den regerande
(dirigerande) senaten, inrättad af Peter den store
1711, hade ursprungligen hela centralförvaltningen och
högsta rättskipningen om hand; men från Katarina II:s
tid ha dess befogenheter inskränkts genom upprättande
af andra centrala verk. Men fortfarande äro alla
rikets ämbetsverk underordnade senaten, utom de,
som tillhöra den högsta förvaltningen eller i lag
äro undantagna från denna subordination. Senaten har
alltså öfverinseende öfver förvaltning, lagarnas
verkställande, skatteuppbörd, statsutgifternas
öfverensstämmelse med fastställd stat; den har att
sörja för nödhjälp
åt folket, där sådan fordras, att lugn och ordning
äro rådande, att rättskipningen sker opartiskt och har
därför att revidera domar i civila och kriminella mål
samt är högsta kassationsdomstol. – Senaten är likväl
intet enhetligt kollegium, och den sammanträder aldrig
till gemensamt möte. Den är delad på nio departement,
af hvilka tre behandla förvaltningsfrågor, fyra
rättsfrågor och två kassationsfrågor (ett för civila
och ett för kriminella mål).

Den heliga (eg. heligaste) regerande (dirigerande)
synoden
, upprättad 1721 af Peter den store i ändamål
att sköta kyrkans förvaltning, såsom senaten sköter
statsförvaltningen, samt trädde i stället för det
af Peter afskaffade patriarkämbetet. Synoden är
ett kollegium, bestående af metropoliterna samt
de ärkebiskopar och biskopar, som kejsaren dit
inkallar, inalles 7 ord. ledamöter. Tillfälligtvis
kunna äfven andra biskopar inkallas. Ordförande
är metropoliten i Petersburg. Till synoden höra
alla angelägenheter, som angå den ortodoxa kyrkan,
bl. a. trons beskyddande, åtgärder mot schismer
och sektväsen, val af högre kyrkofunktionärer samt
det kyrkliga undervisningsväsendet. I kyrkliga
lagstiftningsfrågor har synoden rådgifvande
stämma. Som öfvervakande representant för staten och
som mellanhand mellan kyrkan och staten står en af
kejsaren utnämnd världslig ämbetsman, öfverprokuratorn
i den heliga synoden
, som har ministers rang och som
är chef för synodens kansli och därmed bestämmande
för hela dess arbetsordning. Vid sidan af honom har
synoden förlorat nästan all betydelse. Genom honom
verkar det absoluta enväldet på det kyrkliga området
(jfr ofvan, sp. 1401).

Ministerierna, inrättade 1802, ledas hvart och
ett af vederbörande minister. De ha en mycket
vidsträckt beslutande makt, äfven i fråga om
ämbetsutnämningar, enär endast de viktigaste frågorna
gå till ministerrådet eller kejsaren. En minister kan
kontrasignera endast sådana kejserliga beslut, som
höra till hans ministerium, utom ministerpresidenten,
som kan kontrasignera hvarje kejsarens beslut. De
äro ansvariga inför kejsaren, som kan låta åtala
dem inför senaten, men äro icke ansvariga inför
representationen på annat sätt, än, att båda kamrarna
ha rätt att interpellera dem angående åtgärder,
som synas dem olagliga. Ministrarna kunna inväljas
i riksduman.

Ministerierna äro f. n. tio, nämligen: utrikes-,
krigs-, marin-, inrikes-, justitie-, undervisnings-,
finans-, kommunikations-, handels och industri-
samt
åkerbruksministerierna. Sidoordnad med dem är
rikskontrollen under en statskontrollör (om
hofministern och öfverprokuratorn i den heliga
synoden är förr taladt). En af ministrarna är
ministerpresident. – Ministerierna äro delade i
sektioner; under dem lyda vissa centrala ämbetsverk.

Lokalförvaltning. Europeiska R. (utom Finland) är för
administrativa ändamål deladt i 60 guvernement och
provinser (o’blast, se d. o.). Dessa kunna ordnas på
följande sätt: 1) Stor-Ryssland, med 20 guvernement:
Moskva, Novgorod, Pskov, Tver, Jaroslav, Kostroma,
Vladimir, Nizjnij-Novgorod, Rjazan, Tula, Kaluga,
Smolensk, Orel, Kursk, Voronesj, Tambov, Penza,
Vologda, Olonets och Archangel; 2) Lill-Ryssland,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:01 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcc/0763.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free