- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
43-44

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Räfsvärmare - Räfs. Se Björneborg - Räfven - Räfven

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

43

Räfsvärmare-Räf ven

44

Räfsvärmare, jaktv., benämning på mindre
fyrverkeripjäser’, som användas för att drifva ut räf
ur gryt. De användas på så sätt, att den vid-sittande
stubintråden antändes, hvarefter svärmaren instickes
i grytet med främre ändan inåt. Genom ljuseffekten,
fräsningen och den kastande sick-sack-rörelsen hos
svärmaren skrämmes ofta räfven att störta ut ur
grytet. G- G.

Räfsö. Se Björneborg.

Räfven (lat. Vulpecula), astron,, en liten i
Vintergatan, mellan 19 och 2P/2 timmars rektas-cension
samt mellan 20 och 30 graders nordlig deklination,
belägen stjärnbild, innehållande ungefär ett 40-tal
för blotta ögat synliga stjärnor. Af dessa är blott
en af 4:e storleken, de öfriga af 5:e och 6:e.
B-d.

Räfven, Vanliga räfven,Skogsräfven, Vulpes vulpesa
zool., den i Europa mest spridda representanten
för räf släktet, är det allmännaste af vårt lands
större rofdjur. Från fjällräfven skiljes den lätt,
utom på färgen, genom de stora och spetsiga öronen,
som ungefär äro af hufvudets halfva längd, samt
tårnas nakna trampdynor. Kraniet visar, i motsats mot
förhållandet hos fjällräfven, endast en svag sänkning
frampå pannan, och underkäkens största höjd ligger
under bakersta knöltanden. Färgen rödaktigt gul,
på ryggen mera rödaktig; vinterdräkten mer eller
mindre grågul, hos äldre individer med hvitaktiga
ringar på ryggens, ländens och lårens stickelhår,
öronens baksida samt fötterna och benens nedre del på
framsidan svarta; buken är grå till hvitaktig. Svansen

yfvig och lång (med håren uppgående till två
tredjedelar af kroppslängden), svansspetsen
hvit. Kroppslängden omkr. 70 cm., hvartill kommer
den omkr. 45 cm. långa svansen. Flera olika
färgva-rieteter ha erhållit särskilda namn; bland
dessa må nämnas: brandräf, med blåaktig bringa
och svansen utan hvit spets; k or sr af, med ett
mörkt band längs ryggen och ett liknande band tvärs
öfver bogarna, hvilket med det förra bildar ett
kors, samt mörk (grå till svartaktig) undersida;
svart-räf 1. silfverräf, mer eller mindre rent
svart, med eller utan hvita stickelhår, samt med
hvit svansspets. Eäfven förekommer allmänt i hela
vårt land, de egentliga fjälltrakterna undantagna,
där den ersattes af fjällräfven. Dessutom finnes den
i hela Europa, en stor del af Asien (norr om Himalaya)
och i en del af norra Afrika. Vanligen ligger

räfven dold om dagen, men är under aftnarna och
nätterna i rörelse för att söka rof. Ehuru den vandrar
tämligen vidt omkring i den trakt, där den har sitt
tillhåll, företar den dock ej sådana vidsträckta
strof tåg som vargen. Räf vens föda utgöres af diverse
mindre djur, hufvudsakligen sorkar och möss, men äfven
fågelungar och på marken rui-vande fågelhonor. Vidare
tar den fisk, både på stranden uppkastad död fisk och
lefvande, som den särskildt under lektiden, då fisken
står invid stränderna på grundt vatten, förstår att
fånga. Vidare håller räfven till godo med insekter,
såsom skalbaggar och en del stora nattfjärilar,
samt försmår ej heller en del ämnen ur växtriket,
särskildt bär, såsom rönnbär. I slutet af jan. och
i febr. infaller räfvens parningstid, då hannarna
slåss med hvarandra om honorna. Dessa gå dräktiga
i 9 veckor och föda 4-5, någon gång flera, blinda
ungar, som ömt vårdas af modern och till hvilka
äfven fadern släpar föda, medan de ligga i boet,
liksom han äfven i början af digifningeii gör åt
honan. I juli lämnar familjen sin lya och skingras på
senhösten. Eedan följande året äro ungarna fullvuxna
och börja då para sig. Räfvens vanliga läte är ett
hest och kort tjut eller stundom ett kort skällande,
som slutar med ett längre tjut. Detta läte låter den
höra under ruskiga höstnätter, för öfrigt vanligen
endast aftnar och nätter under parningstiden, eller
då den lockar på sina ungar. Dessutom morrar den
samt har äfven ett starkt fräsande eller harklande
ljud. Fångad som ung, blir räfven väl tam, men ej
pålitlig och är mindre behaglig i anseende till den
fräna lukt den sprider omkring sig. Räfven är sedan
gammalt känd för list och förslagenhet, och intet
djur torde spela så stor roll i fabler, sagor och
folksägner som räfven. Dock är den i folkfantasien
betydligt öf-verskattad: "räfven i saga och dikt och
räfven i verkligheten äro rätt skilda djur". Räfven är
dock beträffande sinnesförmögenhster väl utrustad,
och dess förmåga att undvika faror och reda sig
ur kritiska situationer är beundransvärd. Angående
räfvens nytta och skada i människans hushållning äro
meningarna mycket delade. Som fiende till sorkar och
möss gör den landtmannen stor nytta på fälten, hvilken
nytta flerfaldt uppväger den skada den åstadkommer
genom att taga en eller annan höna. Egendomligt
är, att räfven i vissa trakter af vårt land, såsom
Småland och Västergötland, tar får, medan den i andra
landskap, såsom Uppland, enligt statistiken ej gör sig
skyldig härtill. Då detta ej gärna kan bero på någon
olikhet vid de statistiska uppgifternas insamlande,
måste en olikhet i räfvens vanor föreligga. Äfven
från jägarsynpunkt bedömas räfvens nytta och skada
högst olika. För fågeljägaren är den ett skadedjur,
medan däremot stöfvarjägaren i den ser ett från
såväl idrottslig som ekonomisk synpunkt värdefullt
villebråd. På grund af räfvens förmåga att förhindra
de små skadliga gnagarnas alltför starka ökning torde
en för långt gående decime-ring af räfstammen på en
trakt böra anses mera till skada än nytta. Räfvens
skinn lämnar ett ganska värdefullt pälsverk, som har
mångsidig användning och alltefter modets växlingar
står olika högt i pris. Fullhåriga vinterskinn
betalades förr med 7–10 kr., men ha de senare åren
betingat

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:45 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcd/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free