- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
231-232

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - S - Sa - S. A. - s. a. - s:a - Saabye [såby], August Vilhelm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

231

Sa-Saabye

232

beteckningar såsom: z (fr. zéro, zone, Balzac,
gaz o. s. v., förbindelser som allez-y} chez-eux;
eng. zeal, maze-, tyska lånord som bazar, gaze), zz
(eng. buzz, buzzard), x (fr. inljudande: deuxiéme,
dixieme, dix-huit, dix-neuf, eng. i början af från
grek. lånade namn: Xerxes o. s. v.), ss (eng. i
enstaka ord, såsom dessert, dissohe, hussar, possess,
scissors) m. fl. beteckningar. - I nära sammanhang med
s-ljuden stå de s. k. sc/j-ljuden, hos hvilka passet
mellan tunga och gom är förlagdt längre bak än vid
s och stundom till två olika punkter samtidigt. I
transkriptionsalfabet äro de vanligaste tecknen
för icke tonande och tonande scfe-ljud resp. s och
z. I de slaviska språken finnas enhetliga tecken,
t. ex. ry. in (= s) och JK (= z). I litauiskan
är sz beteckning för scfe-ljud I franskan tecknas
s-ljudet vanligen med ch (char mänt, choix), under
det att z-ljudet tecknas of tas; med j (je, jouer),
men äfven med g före "lena3 vokaler (géne, loger)
och med ge före "hårda’ vokaler (George, pigeon). I
engelskan tecknas s med sh (skarp, rash), med ti (i
ord som nation, patient, partial), med ch i lånord
samt på en hel mängd an dia sätt. z tecknas där med si
i inljud mellan vokaler (occasion), dock med s före
-ure (jpleasure). Ljudförbindelserna is och dz ha i
engelskan en hel mängd olika beteckningar. I tyskan
tecknas s-ljudet med s i de ofvan anförda fallen
(sp, si), annars vanligen med sch; med ch och sh
blott i franska och engelska lånord, s-ljud finnes
där endast i främmande, mest från franskan lånade
ord med bibehållen fransk staf-ning: journal, logis,
sergeant. Svenskan har flera slags s-ljud. Så ett
apiko-alveolart, d. v. s. bildadt med tungspetsen mot
tandvallarna, vanligen uppkommet af och i riksspråket
skrifvet med rs: fors, pers (i vissa trakter äfven
motsv. de ljud, som i riksspråket betecknas med sj,
stj, sfc[j]); ett blott i dialekter förekommande
apiko-kakumi-nalt, d. v. s. bildadt med tungspetsen
mot gom-taket, antingen och vanligen uppkommet af
"tjockt" l + s eller motsvarande riksspråkets
scfe-ljud. Det vanliga sch- eller JMjudet i
riksspråket står s-ljuden tämligen fjärran. Det är
ett sammansatt ljud, i det tungan både fram- och
baktill är höjd. Sådant J*-ljud förekommer enligt det
vanliga uttalet t. ex. i sju, stjärna, skina, skjuta,
människa o. s. v. I södra Sverige bildas scfe-ljudet
väsentligen annorlunda, med blott ett pass (det bakre)
och med förträngning af läpparna.

Det indoeuropeiska urspråket egde såväl icke
tonande som tonande s-ljud (s och z). Af dessa hade
z minst utbredning och har i senare språkskeden
mest försvunnit eller öfvergått till andra ljud:
så t. ex. är r i ty. ort, hört (isl. oddr, hodd)
uppkommet af urspr. z. Däremot har i den senare
språkutvecklingen s ofta öfvergått till z, som sedan
vanligen också öfvergått till r. Det är på denna
väg s blifvit r i lat. inuti ord mellan vokaler,
t. ex. gener-is af *genes-is till genus. I germanska
språk har s bibehållits eller öfvergått till z,
allteftersom hufvudaccenten låg närmast före eller
ej. Af det i senare fallet uppkomna z har sedan r
uppstått, t. ex. i sv. dager af urspr, nom. dagr,
där r representerar det ursprungliga nominativiska s,
såsom i lat. servus, got. dags.

Inom samma verbaltema kunde man därför alltefter
det ursprungliga accentläget få former såväl
med s som med (z) r, såsom isl. kiösa "välja",
men part. korenn, vårt korad. I allmänhet har
sedan utjämning kunnat ske till förmån för det
ena eller det andra, så sv. frysa med s genom hela
verbaltemat, men ty. frieren med genomgående r. I
grek. har s bibehållits utom i början af ord före
vokaler, där det blifvit spiritus asper (e = h), och
inuti ord, mellan vokaler, där det bortfallit. Om
vi bortse från flera mindre viktiga förändringar,
har i allmänhet f. ö. s bibehållits. Emellertid har
s-ijudets område i vissa indoeuropeiska språkgrupper
ansenligt ökats. Så ha de indoeuropeiska palatala
fc-ljuden i ariska och baltisk-slaviska språk blifvit
s-ljud, såsom i en senare period failet varit vid
utveckling af latinskt c i vissa romanska språk
(franskan). I tyskan har i flera fall s uppstått
ur dentala explosivor, i synnerhet indoeurop. d,
som först blef germanskt t och sedan i vissa fall
högtyskt s: heissen (i sv. heta), fleiss (i sv. flit)
o. s. v. Äfven har såväl i germanska språk som ock
t. ex. i lat. den urspr, indoeurop. förbindelsen tt
gett s(s): t. ex. indoeurop. *vitto-, hvaraf sv. viss,
*vitto-, hvaraf lat. visus, sv. vis af roten veid
"se". Inom svenska språkhistorien är särskildt att
märka utvecklingen af ti till ssl, t. ex. vassle af
vatten, nässla (eng. nettle), rossla (Ity. rotelen)
o. s. v. K. F. J. (Ad. N-n.)

Som fornromerskt taltecken är S. (s.) = 70, S =
70,000. - I latinska inskrifter och handskrifter
är S. förkortning för Sextus samt (s.) för sacer,
salutera, securitas3 senatus3 signavit, signum;
s. mellan två latinska namn = sive, eller. -
På mynt betecknar S de franska myntningsorterna
Eeims och (med krona öfver) Troyes samt den spanska
myntningsorten Sevilla. .- S. är som kemiskt tecken =
Sulfur, svafvel, i logiken beteckning för subjekt. -
S. (s.) är på recept förkortning för lat. signetur,
må betecknas, eller sumatur, må tagas; i musiken
förkortning för it. segno, senza, sinistra, solo eller
subito; i väderstrecksbeteckningar = söder. F. ö. är
S. förkortning för Sankt (San, Säo) och s. för sida
eller för slower (i engelska fickur), långsammare.

S-formen spelar jämte cirkeln och de öfriga koniska
sektionerna en ganska viktig roll inom arkitekturen
och ornamentiken. Sålunda utgör den så ofta använda
karnislinjen (se Karnis), som förekommer redan inom
den grekiska arkitekturen och sedermera uppträder
i alla följande konststilar, en mer eller mindre
långsträckt S-form. Eäckor af S i upprätt eller
liggande ställning bilda ett redan i den primitiva
ornamentiken förekommande motiv. S-formiga konturer
användas med en viss förkärlek i rokokostilens
dekoration, och på förekomsten eller bruket af
S-formen grundade Hogarth sin f. ö. mycket godtyckliga
teori om "skönhetslinjen".

Sa, kem., tecken för l atom samarium.

S. A., förk. för lat. Securitas Augusti eller Spes
Augusti och för fr. Son Altesse, hans (hennes) höghet
samt för eng. South Africa, Syd-Afrika.

s. a., förk. för lat. secundum artem, konstmässigt,
och sine anno, utan årtal.

Sia, förk. för summa.

Saabye [såby], August Vilhelm, dansk

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 12 02:32:47 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcd/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free