- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
415-416

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Saintsbury (sei'ntsberi], Georger Edward Bateman - Saint-Serin [säsärä'], förstad till Lyon (se d. o., sp. 73) - Saint-Servan - Saint-Sever - Saint-Séverin [säsevrä'], eg. San Severins, Alphonse Marie Louis de S. d'Aragon - Saint-Simon [säsimå], 1. Louis de Rouvroy hertig de S 2. Claude Henri de Rouvroy grefve de S

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

415

Saint-Serin-Saint-Simon

416

rade han som kritiker i "Academy" och var en
framstående medarbetare i "Saturday review". 1895-1915
var S. professor i retorik och engelsk litteratur
vid universitetet i Edinburgh. Han gjorde sig
först bemärkt genom en biografi af Dryden (1881,
i serien: "English men of letters"), af hvars
arbeten han ombesörjde en ny uppl. (en revision af
W. Scotts). Särskildt uppseende väckte hans Short
history oj french literature (1882 och senare). Vidare
har han skrifvit History of Elizabethan literature
(1887), Essays in english literature 1780 -1860
(2 bd, 1890 och 1895), Essays ön french novelists
(1891), Miscellaneous essays (1892), Cor-rected
impressions, essays ön Victorian writers (1895),
History of nineteenth century literature (1896),
A short history of english literature (1898 och
senare), en uppl. af Minor Caroline Poets of the
Caroline period (2 bd, 1905-06). Han har redigerat
serien "Periods of european literature", i hvilken
han själf skrifvit The flourishing of romance and
the rise of allegory (1897), The earlier renaissance
(1901) och The låter nineteenth century (1909). Hans
mest betydande arbeten äro A hislory of criticism
(3 bd, 1900-04), med suppl., Lod critici, passages
illustrative of critical theory and practice (1903)
och A history of english prosody from the 12:th
century to the present day (3 bd, 1906-10); vidare
Fielding (1909), Historical manual of english prosody
(1910), A history of english prose rhythm (1912), The
english novel (1913) samt skolböcker och skoluppla-gor
af engelska och franska författare. J- M.

Saint-Serin [säsärä’], förstad till Lyon (se d. o.,
sp. 73).

Saint-Servan [sasärvä’], stad i franska
dep. Ille-et-Vilaine (Bretagne), vid Kances
utlopp i Engelska kanalen. 10,048 inv. (1911;
i hela kommunen 12,823). Staden, som skiljes
från S:t-Malo genom en redd med hamnbassäng, har
örlogshamn och handelshamn, hvilka försvaras af ett
fäste. Besökt badort. Skeppsvarf. College. Ganska
liflig kusthandel. Fartyg för hval-
och stockfiskfångst utrustas där.
(J. F. N.)

Saint-Sever [säsovar], arrondissemangshufvudstad
i franska dep. Ländes (Gascogne), på en höjd på
Adourslätten, var länge hufvudstad i Gascogne. 2,461
inv. (1911; i hela kommunen 4,527). Landt-bruksskola,
marmorbrott och vinodling. (J- F- N.)

Saint-Séverin [säsevrä’], eg. San Severin s,
AlphonseMarieLouis de S. d’Ara gon, grefve d’01za,
fransk diplomat, f. 1705, d. 1757, hertigens af Parma
sändebud i Frankrike 1726, förmåddes af kardinal
Fleury att gå i fransk tjänst, blef öfverste vid
regementet Royal-Italien samt var ambassadör 1737-41
i Sverige och 1744-45 i Polen.

Saint-Simon [sä̃simå̃’]. 1. Louis de Rouvroy, hertig
de S., fransk memoarförfattare och sedeskildrare,
f. 5 jan. 1675, d. 2 mars 1755, son till en af Ludvig
XIII:s gunstlingar, bestämdes, fast späd och klen till
hälsan, men ärelysten, för den militära banan. Han
upptogs 1691 vid första musketörregementet, deltog
vid belägringen af Namur, öfvergick till kavalleriet,
erhöll, 19 år gammal, eget regemente och gjorde
fälttågen i Tyskland och Flandern. Men 1702, då han
ansåg sig orättvist förbigången, tog han afsked – en
handling, som Ludvig XIV aldrig riktigt förlät
honom. Redan tidigare hade han väckt konungens
missnöje, i det att han vid flera tillfällen uppväckte
tvister ang. etikett och rangfrågor, så t. ex. 1694,
när han häfdade, att han som pär hade högre rang
än marskalken af Luxembourg. Bakom dessa skenbart
småaktiga strider låg emellertid ett bestämdt program:
han kämpade för den störtade aristokratiens makt
mot det kungliga enväldet. 1695 hade han gift sig
med marskalken de Lorges’ dotter, Marie Gabrielle
de Durfort, som var väl anskrifven vid hofvet,
och det var icke minst för hennes skull, som S. allt
fortfarande tåldes i Versailles. Hon var hans goda
ängel och trädde flera gånger räddande emellan,
då han, besviken i sin ärelystnad, ville draga sig
tillbaka till sitt gods: så 1709, då han gått miste om
en ambassad till Rom. Sitt förhållande till konungen
visste han dock förbättra genom att förmå hertigen
af Orleans, gift med Ludvigs naturliga dotter,
att afskeda sin älskarinna. Vid denna tid hade han
trädt i nära förbindelse med hertigen af Bourgogne,
dåv. dauphin, och ingaf denne under förtroliga samtal
sina reformplaner, som bl. a. gingo ut på att återge
adeln dess politiska inflytande. Denna tid var hans
mest lysande. Alla väntade, att han vid dauphins
uppstigande på tronen skulle komma att spela en
betydande politisk roll. Dessa förhoppningar grusades
genom hertigens plötsliga död (1712) – och åter tänkte
S. på att draga sig tillbaka från hofvet. Vid Ludvig
XIV:s död (1715), då hertigen af Orleans, mot hvilken
S. visat sig trogen under den tid han stått ensam
och öfvergifven, blef förmyndarregent, inkallades
han af denne i rådet och skulle kunnat spela den
politiska roll, som han så länge åtrått, om det icke
visat sig, att han saknat en statsmans praktiska
blick. Han var nog radikal i sina reformförslag, som
i flera afseenden erinra om, hvad den konstituerande
församlingen genomförde under revolutionen, men när
det gällde att förverkliga dessa idéer, visade han
sig osäker och tveksam. Hans politiska bana kom
därför att kulminera med den ambassad, som 1721
anförtroddes honom till Madrid för att afhämta
den lilla spanska infantinnan, som ämnades till
Ludvig XV:s gemål. Han spelade visserligen ingen
roll vid underhandlingarna, men öfverhopades med
nådebevisningar af de båda hofven, som smekte hans
fåfänga. Vid regentens död (1723) var det slut med
hans politiska bana; han fick t. o. m. en vink af
kardinal Fleury, att han borde aflägsna sig från
hofvet. De återstående åren af sitt lif tillbragte han
på sitt gods La Ferté, endast tre till fyra gånger om
året besökande Versailles. Hans ålderdom förmörkades
af hans hustrus bortgång (1743) och de båda sönernas
död. Hans tröst och sysselsättning blef att nedskrifva
sina memoarer. Redan i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:03 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcd/0230.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free