Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sansibar - Sansibarfolken. Se Bantu, sp. 877 - Sansibarkopal, tekn. Se Kopal - Sansibarspråken. Se Bantuspråken, sp. 879 - Sansibarärt - Sanskimost, graffält. Se Hallstatt-tiden - Sanskrit, Sanskritspråket. Se Indiens språk och litteratur - Sanskulotter, försvenskning af sansculottes (se d. o.) - Sans lendemain - Sanslöshet - Sanson [sãså], Nicolas - Sanson [sãså], Charles Henri - Sanson [sãså], Justin Chrysostome - Sansovino [-såvino]. 1. Andrea Contucci da Monte S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
R. N. Lyne, "Zanzibar in contemporary times" (1905).
1–3. J. F. N.
Sansibarfolken. Se Bantu, sp. 877.
Sansibarkopal, tekn. Se Kopal.
Sansibarspråken. Se Bantuspråken, sp. 879.
Sansibarärt l. Mungoböna, bot., namn på Phaseolus
Mungo, som härstammar från Ostindien och allmänt
odlas där och i Afrika för sina ärtstora, gröna frön,
som användas på samma sätt som våra trädgårdsärter.
G. L-m.
Sanskimost, graffält. Se Hallstatt-tiden, sp. 1148.
Sanskrit, Sanskritspråket. Se Indiens språk och
litteratur, sp. 542 ff. - S a n-s k r i t i’s t,
kännare af, forskare i sanskrit.
Sanskulotter, försvenskning af sansculot-t e s (se
d. o.).
Sans lendemain [sälädemå’], fr., "utan morgondag",
utan att föranleda konsekvenser; engångs-.
Sanslöshet, det tillstånd, då sinnena för tillfället
förlorat förmågan att uppfatta yttre intryck,
beror alltid närmast på ett sjukligt tillstånd hos
hjärnan, hvilket kan i andra hand framkallas af många
olika orsaker, t. ex. blodbrist (vid svim-ning),
blodfullhet (vid solsting), efter inandning af
giftiga gaser, såsom kloroform, eter, koloxid,
kolsyreförgiftning m. m. Sanslöshet inträder äfven
vid flera svåra allmäninfektioner, då hjärnhinnorna
angripas eller cirkulationen inom hjärnan försvåras,
vidare vid blödningar eller blodproppar inom
hjärnan, vid fallandesotsanfall, vid skador å
hufvudet, t. ex. s. k. hjärnskakning. Äfven
narkotiska ämnen i förgiftningsdos (opium,
morfin, atro-pin etc.) framkalla liknande
tillstånd. Den ofta omedelbart före döden
inträdande sanslösheten kallas a gon i.
F. B. (I. II.)
Sanson [säså7], N i c o l a s, fransk kartograf,
f. 1600 i Abbeville i Picardie, d. 1667,
geografiens grundläggare i Frankrike, utgaf
1627 en karta öfver det gamla Gallien (Gåttios
antiquce de-scriptio geographica), vann Ludvig
XIII:s och kardinal Richelieus gunst och blef
"géographe or-dinaire du roi". S. utgaf sedermera
en mängd kartor öfver olika länder i Europa samt
öfver Asien och Afrika. En karta öfver Asien (ur
hans kartverk L’Asie en plusiéurs cartes, 1652),
hvilken utmärkes för en fantastisk teckning af ön
Yezo, är af bildad i A. E. Nordenskiölds "Periplus"
(1897). Äfven S:s tre söner voro geografer och erhöllo
samma titel som fadern. Om Sanson-Flam-steedska
kartprojektionen jfr Kartprojektion, sp. 1175.
S. B-h.
Sanson [saså7], Charles Henri, fransk bödel, f. 1739
(dödsår obekant), fick 1788 den i hans familj sedan
1688 ärftliga befattningen som "exécuteur des hautes
oeuvres de Paris", af rättade bl a. Ludvig XVI och
beklädde sysslan till 1795, då den öfverläts åt
hans son Henri. S. är bekant genom de memoarer, som
falskeligen utgetts i hans namn (1829 af Lhéritier de
1’Ain, 1830 af Gré-goire, pseudonym för V. Lombard,
1862-63 af d’01breuze). De få fullt pålitliga fakta,
som utgöra sanningskärnan i de många romantiska
berättelserna om S., ha sammanställts af Lenotre i
"La guillotine pendant la revolution" (1893). N. H-tz.
Sanson [säså’], Justin Chrysostome, fransk skulptör,
f. 1833 i Nemours, d. 1910, stu-
derade vid École des beaux-arts i Paris och vann
Rompriset 1861. Bland hans många arbeten märkas
Saltarello (dansande italiensk yngling, 1866,,
palatset i Fontainebleau), Jeanne d’Are på bålet
(1867), Pielå (grupp, 1869), Susanna samt flera
dekorativa statyer och grupper (i operahuset i
Paris, justitiepalatset i Amiens m. fl.). S. är
representerad i flera museer i Frankrike. Han
testamenterade sina samlingar af måleri, skulpturer,
fajanser, tapisserier m. m. till museet i No-mours.
G-g N.
Sansovino [-såvina]. 1. Andrea Contuc-ci da Monte S.,
italiensk skulptör, f. 1460 i Monte San Savino,
d. 1529, var en af högrenässansens förnämsta
konstnärer. Hans alster utmärktes för måttfull
skönhet och känslans innerlighet. Liibke kallar honom
"Rafaels närmaste själsfrände". Han utbildade sig
under ledning af Polla-juolo, rönte ock inflytande
af Lionardo da Vinet och måhända äfven af Matteo
Civitale, men påverkades därjämte starkt af antiken
och var de» förste, som tillämpade den från dess
verk abstra-herade grundsatsen om "contraposto"
(motsats i linjerna hos en figur eller grupp),
som ma-nierismen sedermera öfverdref. Hans första
arbeten finnas i hans födelseort och i S. Spirito i
Florens (i sakramentskapellet). Efter att ha tillbragt
åtta år i Portugal, där verk af hans hand finnas i
klostret S. Marco vid Coimbra, återkom han 1500 till
Florens. Där utförde han för baptisteriets östra
portal Kristi dop (1502), berömdt för den nakna
Kristusfigurens ädelhet och för Johannes’ vackra
draperi, fullbordadt af Vincenzo Danti. Vidare utförde
han i marmor dopbäckenet i Volterras bap-tisterium
(1502) och statyer af Madonnan och Johannes i Genuas
katedral (1503). Till hans yp-persto verk räknas
två marmorgrafvårdar i S. Maria del Popolo i Rom,
dit han kallades af påfven Julius TI, den ena öfver
kardinal Sforza (1505),. den andra öfver kardinal
Girolamo Basso detta Ro-ver e (1507). Bägge dessa
vårdar bestå af en fördjupad väggnisch, öfverhvälfd
af en triumfbåge, som hvilar på en väldig sockel och
omges af nischer med kolonner och figurer samt krönes
af en ättika, äfven med figurer, medan i bågens midt
befinner sig sarkofagen med bilden af den döde. Dessa
prelatgrafvar blefvo omedelbara förebilder för en
mängd grafmonument, såväl i Italien som annorstädes,
framför allt i Tyskland och Nederländerna, öfriga
arbeten af S. äro en grupp af S. Anna, Maria och
Kristusbarnet (1512, i S.Agostino i Rom) samt
grafvårdar i romerska kyrkor. 1513 kallades han
af Leo X till Loreto för att i dess dom plastiskt
smycka det berömda Casa santa, beklädt med marmor
1509 af Bramante. Han arbetade till 1528 på denna
stora uppgift, hvilken sedan fullföljdes af hans
lärjungar. Jfr Schönfeld, "S. und seine schule"
(1881).
2. Jacopo S., italiensk arkitekt och skulptör,,
f. 1477 i Florens, d. 1570 i Venezia, hette eg. J. T
att i, men kallades S. efter den föregående,
hvars förnämste lärjunge i skulptur han var. Han
arbetade först i Florens som skulptör. Från denna
tid förskrifva sig en staty af aposteln Jacobus
d. ä. (1513, i domen) och en jublande Bacchus (Museo
nazionale). Därefter begaf han sig till Rom, där han
som arkitekt segrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
