Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scarcies - Scardona - Scardus mons [ må'ns], lat. Se Schar-dag - Scarfoglio [-få'ljå], E. Se Serao, M - Scaria, Emil - Scaridæ, zool. Se Papegojfiskar - Scarin, Algot - Scarinæ - Scarlatina, lat. Se Scharlakansfeber - Scarlatti, italienska tonsättare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
907
Scardona- Scarlatti
908
Sierra Leone, Afrika, hvilka upprinna
i Futa Djal-lons bergstrakter.
J- F. N.
Scardona [-dåna; slav. Skradin], stad i
Dal-matien, vid Krka, som bildar flera fall ofvanför
staden. Omkr. 10,000 inv. (som kommun). Silkesodling,
tonfiskfångst. J-
F. N.
Scardus möns [må’ns], lat. Se Schar-dag.
Scarfoglio [-få’ijå], E. Se Serao, M.
Sca’ria, Emil, österrikisk sångare, f. 1838 i Graz,
d. 1886 i Blasewitz, blef student i Wien, utbildade
sin röst hos Garcia i London och anställdes 1862 i
Dessau, 1863 i Leipzig, 1864 i Dresden och 1872 vid
hof operan i Wien. S. var en af nyare tidens allra
förnämsta bassångare, med en sällspordt fyllig,
kraftig och mjuk röst, den tydligaste diktion och
natursant, genomarbetadt spel. Hans roller omfattade
såväl den tragiska arten (Kasper, Marcel, Bertram) som
den komiska (Leporello, Dulcamara, Falstaff); framför
allt var han en utmärkt Wagnersångare (Holländaren,
Wotan, Hans Sachs, Pogner, Hagen, Gurne-manz m. fl.).
A. L.*
Sca^idaB, zool. Se Papegojfiskar.
Scarin, Algot, universitetslärare, f. 20 nov. 1684
i Skara, d. 5 nov. 1771 i Åbo, blef 1704 student i
Uppsala, förordnades 1714 till biblioteksamanuens,
promoverades 1716 till filos, magister samt erhöll
1719 venia docendi i latinska språket, historien och
moralen. Han var elev af Erik Benzelius d. y. Han
utnämndes 1722 till professor i historia och moral
vid Åbo akademi och erhöll 1747 uppdrag att jämte
sin professur handhafva bibliotekarietjänsten,
som han med mycket nit skötte. 1756 kallades
han till medlem af Vet. soc. i Uppsala. Han
fick afsked 1761 med kansliråds titel. S. var en
ovanligt arbetsam man, hvilket framgår däraf, att
under hans presidium utgåfvos 126 disputationer,
till stor del utarbetade af honom själf. Flera
af dessa behandla på ytligt sätt moraliska ämnen;
märkligare äro de disputationer, i hvilka han berör
historiska frågor. S. var en af dem, som bröto med
den Rudbeckska riktningen inom historieskrifningen
samt banade väg för en sundare och nyktrare
uppfattning af den historiska utvecklingen. Han
var öfvertygad om öst-och västgöternas samt flera
andra folks härstamning från Sverige. En svaghet
var, att han ej sällan byggde på godtyckliga namn
jämförelser. Bland hans disputationer må nämnas De
Sancto Henrico, fennorum apostolo (1737 och 1748),
hvari han uttalar den meningen, att svenskarna vid
det första korståget till Finland landstego vid
Åbo, samt De originibus priscce gentis var egorum
(1734), hvari han ådagalägger, att det ryska rikets
grundläggare voro svenskar. Han var intresserad för
arkeologisk forskning och yrkade på omvårdnad af Åbo
domkyrkas fornminnen. S. var, jämte sin efterträdare
J. Bilmark, H. G. Porthans föregångare på den finska
historieforskningens fält. Jfr M. G. Schybergson,
"Historiens studium vid Åbo universitet" (1891),
"Professor Algot Scarins bref" (i "Historiallinen
arkisto", XII, 1893) och "Supplement till
Professor Algot Scarins bref" (ibid., _XIII, 1894).
M. G. S.
Scarin se, zool., detsamma som S c a r i d se.
Scarlatina, lat. Se Scharlakansfeber.
Scarlatti, italienska tonsättare. 1. A l e s s
a n-
k. neapolitanska skohans lärjungar voro
dr o S., f. 1659 i Trapani på Sicilien, d. 24
okt. 1725 i Neapel, var elev af F. Provenzale i
Neapel och Carissimi i Kom. 1679 gafs hans första
opera, L’errore innocente, i Rom, 1680 hans andra,
L’onestå nelVamore, hos svenska drottningen Kristina,
som efter sin tronafsägelse vistades i Rom, och
på libretten till Pompeo (1684) kallar han sig
denna drottnings kapellmästare. 1684-1702 var han
hofkapellmästare i Neapel, 1703-08 anställd vid kyrkan
Santa Maria maggiore i Rom, och därefter var han ånyo
hofkapellmästare i Neapel, därhän äfven verkade vid
flera konservatorier. S. var grundläggaren af den
s. lan (se d. o.). Bland
Logroscino, Hasse, Durante och Greco. Hans
produktivitet var ofantlig. Som prof på hans lätthet
att skrifva berättas, att han under en månad 1704
komponerade en kantat om dagen. Utom en oräknelig
mängd dylika kantater för soloröst med ackompanjemang
skref han 115 operor, bl. a. La Rosaura (omkr. 1690;
nyutgifven af R. Eitner), Teodora (1693), Tigrane
(1715), Telemacco (1718) och Griselda (1721),
öfver 200 mässor samt åtskilliga oratorier (14),
kyrkokonserter, psalmer, motetter, madrigaler,
serenader, duetter, toccator, m. m. Genom operan
"Teodora" fick den visserligen förut försökta
dakapoarian haf d (se Aria), och i samma opera
användes första gången det fullständigt ackompanjerade
recitativet, "recita-tivo obligato". Han var därjämte
utbildaren af den italienska uvertyren ("sinionia")
med en långsam sats mellan två allegrosatser. Äfven
operaorkestern riktades af S.; i "Tigrane" anlitas,
utom stråkkvartetten, 2 oboer, 2 fagotter och 2
horn. Hans harmonik var märgfull, stödd på den äldre
kyrkliga stilen, och de af honom utvidgade formerna
fyllde han med en mönstergillt ren och blomstrande
melodik. Få af hans verk äro tryckta. I nyare tid är
en del af hans stycken utgifven i samlingar af Choron,
Rochlitz, Dehn, Proske, Com-mer m. fl. Jfr J. Dent,
"Alessandro S., his life and works" (1905).
2. Domenico S., den förres son, f. 1685 i Neapel,
d. där 1757, var elev af sin fader och Gasparini
samt gjorde sig tidigt bemärkt som operatonsättare,
på samma gång som han vann berömmelse genom sin
klaverspelning. När kardinal Ottoboni 1709 i Rom
anställde en täflan mellan Handel och S. på orgel
och klaver, erkände S. sig besegrad endast på det
förstnämnda instrumentet. 1715 blef han kapellmästare
vid Peterskyrkan i Rom, 1719 kom han till London,
där han uppförde sin opera Narciso, 1721 blef han hof
cembalist i Lissabon, och 1729-54 vistades han som
lärare vid hofvet i Madrid. Abbe Santini egde 349
klaver- och orgelkompositioner af S.; själf utgaf
denne endast ett fåtal Piéces pour le clavecin och
Essercizi per gravicembalo. l nyare tid äro sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
